Låten ”Rescue me” blev en hit. För två manliga musiker betydde det pengar. Mycket sådana. För sångerskan Fontella Bass, som stod bakom huvuddelen av texten, ledde det till ett rykte som bråkstake. Det är ett av flera exempel på när musikens män har kunna sno åt sig äran av kvinnors arbete.
Året var 1965 och i Chess records studio satt en grupp musiker och jammade. Där och då skapades text och musik till vad som skulle bli hitlåten ”Rescue me”. Sångerskan, Fontella Bass, stod bakom en betydande del av texten och ville omedelbart skriva kontrakt för att försäkra sig om att hon skulle få sin del av royaltyn. Troligen förstod hon att låten skulle bringa pengar, vilket den också gjorde – men inte till henne
– Hon fick höra att det inte behövdes något kontrakt, att hennes rättigheter skulle tillgodoses. Men när singeln kom från tryck var de enda namnen som stod C Smith och R Minor, under övervakande av Billy Davies. Bass var bara angiven som artist, berättar Anna Charlotta Gunnarson, som skrivit om händelsen i sin bok ”Popmusik rimmar på politik”, och som nu är aktuell med boken ”Kvinnorna som formade pophistorien”.
Blev bråkstaken
Bass protesterade men fick svaret att alla papper var i sin ordning, och att det bara var en olycklig tillfällighet att hennes namn fallit bort. Hon stod absolut med på bolagets lista över upphovspersoner och skulle få skälig ersättning.
– Men när royalty-checken kom såg hon direkt att beloppet var för lågt, och hon tog upp striden för att få sina rättigheter. Det hjälpte inte. Hon fick en mindre summa för sånginsatsen, medan de tre männen kammade hem miljonerna.De tyckte förmodligen inte att hon förtjänade några pengar. De var professionella låtskrivare, hon var sångerska. Kanske såg de inte värdet i begåvningen. Man har missat så mycket kompetens för att begåvning inte känts igen. Tänk om hon istället fått utvecklats och bli en del av teamet? säger Anna Charlotta Gunnarson.
Efter detta blev Fontella Bass känd som bråkstake och fick inga vettiga jobb vilket ledde till att hon mer eller mindre slutade i branschen. Och hon är inte ensam om att få kämpa för såväl äran som upphovsrätten till sitt eget verk.
”Han ville ligga med dig”
Världsartisten Björk gick 2015 ut i magasinet Pitchfork och berättade hur hennes medproducenter creddats som huvudproducenter trots att hon gjort största delen av arbetet. Liknande sa artisten M.I.A. några år tidigare. 2013 twittrade en irriterad Solange Knowles om recensionerna hon fått för sin EP: ”I find it very disappointing when I am presented as the ”face” of my music, or a ”vocal muse” when I write or co-write every fucking song.”
I nyutkomna ”Ni måste flytta på er” skriver författaren Annah Björk om när artisten Molly Sandén bjöds in på en jamsession hos den stora amerikansk r’n’b-stjärnan Jason Derulo. Tillsammans skrev de låten ”Stupid love”, men när Sandén fick se registren där låtens upphovsmän listats stod hon inte med. Hon hörde av sig till Derulos manager, som också varit med i studion, och fick svaret: ”Men gumman, du var bara med i studion för att han ville ligga med dig, du skulle få honom i rätt mood”.
Fick rätt till slut
Hur kan sådant här hända också idag? Anna Charlotta Gunnarson ser samma vanliga gamla strukturer ligga bakom.
– Det enkla svaret: män har gjort och gör såhär för att de kan. Snubbarna har haft sina nätverk och kunnat bilda en mur. Tjejer har inte haft någon i maktposition att hålla i handen, så man har inte kunnat säga ifrån.
Fallet Molly Sandén slutade dock lyckligt. Hon hade spelat in hela sessionen på sin mobiltelefon och kunde därför bevisa att hon bidragit till låtskrivandet. Det visar dock på hur viktigt det fortfarande är för kvinnor att bevaka sina egna rättigheter – de kan uppenbarligen inte tas för givna.
Anna Charlotta Gunnarson tror att exemplen ovan bara är axplock av alla de musikkvinnor som inte fått äran, eller pengarna, för sina verk. Man vill inte vara gnällspiken eller bråkstaken, som Fontella Bass, och håller tyst.
– Jag träffade Monica Törnell vid ett tillfälle. Hon har tidigare berättat att hon brukade arrangera all sin musik med munnen, att hon kom på musiken i huvudet och nynnade vad alla instrumenten skulle spela. Men eftersom hon inte spelade något instrument blev det som att det inte var på riktigt, och hon hade önskat sig en annan utveckling och mer utrymme än hon fick. Till slut orkade hon inte längre och slutade.
Det kvinnliga icke-geniet
I bakgrunden anas en snedvriden syn på vad som är skapande, och vilka verktyg och förmågor som värdesätts. Joni Mitchell har sagt att varenda man som var i ett rum tillsammans med henne fick ta credden för hennes geni. Är det föreställningen om det manliga uppburna geniet, uppkommen på 1800-talet, som är här och spökar?
– Det tror jag absolut. Precis lika mycket som det har funnits en bild av det manliga geniet, så har det funnits en bild av det kvinnliga icke-geniet.
Så vad hände med Fontella Bass? Senare stämde hon företaget American express för att ha använt hennes röst utan tillåtelse i en reklam, vann och fick 50 000 dollar, vilket gjorde att hon kunde bygga upp sitt liv och sin karriär igen. I dag anger många källor henne som en av låtskrivarna till sin stora hitlåt. Men när man googlar ”Who wrote the song Rescue me?” så kommer fortfarande bara de två manliga låtskrivarnas namn upp.
