Raderna är den grekiska vislyrikern Sapfos och ungefär tvåtusen sexhundra år gamla. Men hennes dikter är alltjämt i tiden. I januari gav Ordfront förlag ut en ny svensk översättning signerad Magnus William-Olsson och Vasilis Papageorgios.

Sapfos tilltal är direkt och den centrallyriska formen skapar en omedelbar närhet till jaget. Det gör mig nyfiken på hur dagens svenska poeter förhåller sig till du- och jagform. Några nedslag i nya diktböcker visar på intressanta olikheter.

I Lennart Sjögrens långdikt Det röda äpplet, utgiven på Albert Bonniers Förlag och hans trettioandra diktverk i ordningen, håller sig jaget tillbaka för att låta sinnena osentimentalt ta in omgivningen.

Vi befinner oss i rummen på ett ålderdomshem, nära dem som kommit dit för den sista avresan. Det är de människorna som får komma till tals i Sjögrens dikt, med sina jag.

Det är som om jag förlorat själva huvudet det är ingen reda med något ibland kör det helt ihop Då när jag var helt ung fanns alla runt mig de sa att jag var en bra lärare.

”Jaget som är duet som är dikten” skrev kritikern Mikael van Reis en gång om Gunnar Ekelöfs poesi och det passar också för Sjögrens. Något uttalat ”du” finns inte, men där det står ”jag” är det andra som gäller, och det är deras utsagor som ger dikten sin sköra puls.

I Jila Mossaeds senaste och nionde diktsamling på svenska, Orden är försenade, utgiven på Lejd förlag, rör sig diktjaget enträget mot ett ”du”. Det kan vara en syster på andra sidan havet, en gud, en älskare, eller den egna skuggan som jaget lämnat kvar i hemlandet, ”för att kunna återkomma”.

Hur leva utan skugga, utan det som ger märkbart djup? Dikterna vibrerar av den frågan men ingjuter också ett svar: Ett ständigt sökande kan hålla jaget samman.

Mossaeds dikter är fyllda av metaforer och litterära referenser men rymmer även en enkelhet. Det sårbara jaget med sin utsträckta hand skapar en direkthet som tränger igenom den mättade bilden.

Öppnar lägenhetens dörr mot ett väntande varmt mörker Står i mitten av ensamheten Alla spjut i mitt hjärta tas ur ett efter ett för att kunna ta emot din kärlek

I Helena Österlunds andra diktbok, Det enda som blir kvar är ord, aktuell på Nirstedt/litteratur, prövar och upptäcker ett skör-starkt diktjag sitt mytologiska och känslomässiga universum. Den nya diktboken är på det sättet lik poesidebuten, Ordet och färgerna från 2010. Men jaget är inte längre nytt inför sitt universum i språket, det finns där, i debutboken, konkreta ordbilder att förhålla sig till. Kanske är det därför som Österlund nu kan tilltala ett ”du” i en annars fortsatt jagtät dikt.

Snälla Jag har redan sagt tillräckligt Jag vill vara ifred nu Förblöda kan jag göra en annan gång Räcker det inte med dig Räcker det inte med min vinglösa rygg Måste det hela tiden vara mer Som om det aldrig fanns något slut

”Glömmer jag dig glömmer jag också /varför jag finns” skriver Jasim Mohamed i sin fjärde diktsamling Uppror mot ingen, utgiven av Bokförlaget Edda. Raderna säger något om det nära förhållande till duet som alltjämt är påtagligt i Mohameds poesi och möjligen återspeglar poetens många år som översättare.

Diktjaget får syn på världen och sig själv genom den andres närvaro. Kretsandet kring duet är ett slags övning i sensibilitet och uppmärksamhet. Fåtalet ”jag” tenderar att göra dikterna svårgenomträngliga, men de rika bilderna tål omläsningar och den klarhet som stundom spirar håller mig vaket intresserad.

i din blick breder en klängväxt ut sig i dina fingertoppar sparkar ännu odrömda drömmar din mun är en glipa mot en värld som älskar mig hudlös snurrar jag i ditt omlopp mitt seende är en skänk från dig

De fyra diktböckerna har på olika vis ”du” och ”jag” gemensamt med Sapfos lyrik. Men i de samtida verken kan avståndet hastigt förlängas eller krympa intill förväxling. Det återspeglar de snabba förflyttningarna i vår tid, som ibland kan behöva påminnas om Sapfos ord:

Vi lever Mitt emot Mod Människa