I 1700-talets England brukade de gotiska författarna göra en åtskillnad mellan två sorters skräck. Enligt essäisten Horace Walpole fanns det en som byggde på "horror" och en som byggde på "terror". Horror, skrev han, syftade till att skrämma människor och skapa en känsla som låg nära avskyn.
Det var en billig och spekulativ genre.
Terror däremot var en mera ädel känsla som låg närmare melankolin och ångesten. Walpole var själv en terrorförfattare och i sina böcker använde han ödsliga hedar och hemsökta slottskorridorer, inte som skräckeffekter utan för att gestalta svåra känslor.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Storsatsning på svenska
När jag i dagarna läser författaren Daphne du Maurier (1907–1989) kommer jag att tänka på distinktionen mellan horror och terror. du Maurier var en av den brittiska mellankrigstidens stora underhållningsförfattare och sågs som en mästerskribent av sin samtid.
Idag är hon i princip bortglömd men många har sett Alfred Hitchcocks filmer baserade på hennes böcker: Fåglarna, Jamaica inn och Rebecca. Det brukar sägas om Hitchcock att han gjorde cinematiskt guld av litterär pulp, men i förhållandet till du Maurier var det precis tvärtom. Här överglänser böckerna filmerna, och det är därför roligt att förlaget Modernista nu gör en storsatsning och ger ut hennes genombrottsroman Rebecca samt några av hennes bästa noveller i Fåglarna och andra noveller.
Terror på Manderlay
Rebecca gavs ut 1938 och anses vara författarens stora gotiska roman. Den handlar om en ung hushållerska (vars namn aldrig nämns) som gifter sig med den förmögna änkemannen Maxim de Winter. Redan efter bokens inledningsmening – "Inatt drömde jag att jag kom till Manderlay igen" – förstår läsaren att detta är en berättelse som framkallar terror snarare än horror, melankoli snarare än fasa. Manderlay är historiens kråkslott, fyllt av ekande salar och omgivet av vildvuxna rododendronbuskar. Och varenda kvadratmillimeter bär den döda hustrun Rebeccas minne.
Undervegetationens innehåll
Själv blir jag trollbunden av boken. Liksom alla bra gotiska författare lägger du Maurier in en undervegetation av vardaglig skräck i berättelsen. Här är det svartsjukan och de sociala underlägsenhetskänslorna som utgör det otäcka i berättelsen. På godset finns föreståndarinnan Miss Vandler som ständigt jämför huvudpersonen med Rebecca: "Kommer du anordna storslagna baler? Det gjorde alltid den förra hustrun." "Titta på det här fantastiska blomsterarrangemanget. Det är Rebeccas verk." Dessutom behandlar Maxim henne som ett barn. Vid flera tillfällen utbrister han att hon inte bara ska vara hans älskarinna – utan även hans dotter. När huvudpersonen börjar drömma mardrömmar är man därför inte särskilt förvånad.
Klassresenärens mardrömmar
Rebecca är en rysare så freudiansk att det känns fel att inte läsa den utsträckt på en schäslong. Den frammanar och förstorar upp de unheimlich mardrömmar som hemsöker varje klassresenär. Huvudpersonen är ständigt livrädd: att hennes handstil inte ska duga, att hon tråkar ut maken, att hon ska ha fel kläder på sig. Samtidigt innehåller den ett kusligt dubbelgångarmotiv och det är knappast någon slump att huvudpersonens namn aldrig nämns medan Rebecca förekommer på varje sida. Rebecca visar sig senare vara en vild nymfoman – bokens "galna kvinna på vinden", för att citera en känd feministisk avhandling – och det är fullt möjligt att läsa henne som en förträngd sida av huvudpersonen själv.
Sparsmakat väcker fasa
Om romanförfattaren du Maurier sysslar med terror är novellisten du Maurier snarare inriktad på horror och det chockerande. Ofta byggs novellerna i Fåglarna upp kring olustkänslor som långsamt stegras. I titel-novellen undrar huvudpersonen om inte måsflocken vid kustremsan är onaturligt stor? Den ser ju ut som en hel armada. Vad som händer sedan vet varenda människa på grund av Hitchcocks film. Liknande vardagliga obehagskänslor framskymtar i flera berättelser: en semester i Rom blir en äktenskaplig mardröm i "Titta inte nu". En ögonoperation går inte riktigt som det var tänkt i "De blå linserna". Det här är noveller där briljansen inte ligger på ett stilistiskt plan utan snarare i den sinnrikt konstruerade intrigen. När skräck-effekterna väl kommer är de sparsmakade – men fullkomligt fasaväckande.
Skulle jag tvingas att göra en värdering skulle jag säga att du Maurier är en skicklig gotisk romanförfattare som är värd att återupptäcka. Men det är i novellerna som hon visar sitt verkliga mästerskap. Förlåt för det, Walpole.