BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Man har snabbt försökt förstå vad man gjort för fel och gör nu istället tvärt om i tron att om en väg är fel är motsatt alltid rätt. ”Vi har talat för lite om invandringens baksidor, om kostnaderna, inte velat ta i frågan”, heter det och då passar Tino Sanandaji perfekt. Hans bok är baserad på statistik som på alla tänkbara sätt belyser att invandring, invandrarna, är en enorm kostnad för samhället.
”Vi måste våga tala om detta”, upprepas gång på gång. Som att detta vore mod, tänker jag. För det här är ett resonemang lika antiintellektuellt och antihumanistiskt som det som uppstod efter Richard Wilkinsons och Kate Picketts bok Jämlikhetsanden.
För det enda som händer när en debatt slår in på den här vägen är att vi ersätter moraliska och etiska argument med siffror. Och det möjliga samtalet förvandlas till ett slagfält där motståndarna till Tino Sanandaji nu i panik ropar: ”Du har fel invandring är lönsamt”.
Jag stänger av radion för att söka förstå hur man ska bemöta detta. Och då. Som en blixt slår den ner, frågan som ligger under varje rad i boken: ”Vad kostar jag? Mitt liv? När det en dag är slut, kommer jag då att ha varit en tillgång eller en belastning för det här samhället?”
Jag börjar räkna. På minussidan; allt från nätterna på BB, dagis och skola. Barnbidraget, musikskolan, böcker jag lånat på bibliotek, tågresor, läkarvård och så vidare, och på andra sidan: all den skatt jag betalat, de föreningar jag engagerat mig i som kanske gjort någon samhällsnytta och därför minskat de offentliga utgifterna.
Till slut ger jag upp. Mod? tänker jag igen. Nej, det här är så urbota fegt. Det är ren dumhet och framför allt ett hån mot allt vad det innebär att vara människa. Vissa saker ska vi faktiskt inte tala om, är jag nära att skriva, men ändrar mig snabbt.
Vissa saker ska vi dock vara ytterst noga med hur vi talar om. Och vi måste akta oss från att börja förenkla argumenten på ett sätt som gör att vi börjar tumma på idén om alla människors lika värde. För i samma stund är vi ute på ett sluttande plan som vi både vet och inte har en aning om vart det leder.
Och det är därför vi behöver konsten, tänker jag sedan. För att påminna oss om att vi är människor. Så att vi inte går vilse ut på det där sluttande planet.
joan Miró skriver: ”En konstnär är enligt min uppfattning en person som när andra är tysta höjer sin röst och säger sin mening och som är förpliktad att säga något som inte saknar innehåll utan täcker ett samhälleligt behov.”
Och vad kan täcka ett större behov i detta samhälle än Joan Mirós skulptur ”Fågelbo med blommande fingrar”?
Så fulländat onyttig och ineffektiv står den där i all sin bräcklighet viskar den till oss: ”Du är inte lönsam och det är som det ska.”
Det är för att säga detta vi behöver konsten!
Men det kräver att vi som arbetar med konst också varje dag ställer oss själva frågan: är vi verkligen konstnärer? Är det vi säger av yttersta vikt eller har vi börjat bli taktiska. Värnar våra egna varumärken. För i samma stund du tänker tanken att du själv är ett varumärke upphör du att vara konstnär, tänker jag. I samma stund du skriver något, säger något, publicerar en bild för att någon ska gilla, upphör du att vara konstnär.
Gilla. ”Somliga gillar poesi”, skriver Wisława Szymborska, ”men gillar gör man också makaronibuljong.”
Om vi börjar göra makaronibuljong är vi inte längre konstnärer.
Inte heller medborgare.
Vi är kunder. Och försäljare. På samma gång.
Aktiebolaget ”jag själv” som säljer vårt sista kapital.
Vår frihet.
För 20 år sedan tyckte sju procent av USA:s befolkning att militärstyre vore bättre än demokrati. i dag är den siffran 17 procent. Och samma utveckling syns över Europa.
Det är därför vi behöver konsten.
För att demokratin är det enda styrelseskick som kan avskaffas på demokratisk väg.
Efter attackerna på World Trade Center har det sagts att det var dessa som förändrade världen.
Men det var inte attackerna som förändrade världen. Det var hur vi svarade på dem. Hur vi hanterade vår rädsla. Eller snarare. Vår oförmåga att hantera vår rädsla.
Vi valde förbud för att försvara vår frihet.
Stängda gränser för att försvara vår öppenhet.
Militär upprustning för att försvara freden.
Trots att det går emot allt vad vetenskaplighet heter.
Det är därför vi behöver konsten.
För att inte svara på samma sätt denna gång.
Det är därför vi behöver konsten.
För att den militära värnplikten nu återinförs liksom straffet för vapenvägran.
Det borde vara straffbart att inte ha läst TS Eliots Det öde landet eller Berta von Suttners Ned med vapnen innan man alls får förtroendet att syssla med försvarspolitik.
Det är därför vi behöver konsten.
Ett fågelbo med blommande fingrar.
Just nu.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
