De flesta känner till historien om Oidipus. Ett orakel förutspådde att han skulle mörda sin far och gå till sängs med sin mor. Genom olika försök att undgå spådomen slår den istället in. Utan att gå in för långt i den invecklade berättelsen så har även Oidipus två söner, Eteokles och Polyneikes, ihjäl varandra innan sagan är slut.
Sofokles drama ”Antigone” tar vid när Oidipus och sönerna har dött. Kvar finns de två döttrarna Antigone och Ismene. Kreon, deras morbror, har tagit makten över Thebe och förvägrar den ena av bröderna en riktig begravning. Antigone bestämmer sig för att ta saken i egna händer, men får inte stöd av sin syster då det är förenat med dödsstraff.
– ”Antigone” följer systrarnas historia, och de väljer olika vägar och olika sätt att agera på. Men man behöver inte sitta på alla förkunskaper för att hänga med i pjäsen. Texten är skriven så att det man måste veta återberättas. Det viktiga är konflikterna som utspelar sig i det här dramat, säger Kristina Hagström-Ståhl, regissör.
Helt ny översättning
När Stadsteatern sätter upp ”Antigone” är det i en helt ny översättning av den kanadensiska författaren, poeten och professorn Anne Carson.
– Hon är på sätt och vis väldigt trogen Sofokles. Hon är professor i klassiska språk, och vet ju precis vad hon håller på med. Men hon har verkligen gjort en egen språklig tolkning. Hon har koncentrerat dramat och plockat ut det viktigaste i varje rad. Det har skapat en text som är oerhört stark och skarp. Den rör sig mellan vardagsspråk och ett förhöjt poetiskt språk med en enorm precision, säger Kristina Hagström-Ståhl, som i sin tur har översatt texten till svenska.
I övrigt är det två primära saker som står ut i Stadsteaterns och Kristina Hagström-Ståhls uppsättning.
– Det ena är att jag har valt att göra det som ett musikdrama. Det är genomgående mycket nyskriven musik, av Mikael Sundin, som skådespelarna själva framför. De har fått repa in väldigt mycket musik parallellt med teaterarbetet.
Fått öva hårt
Samtliga i den fem personer starka ensemblen har musikaliska förkunskaper sedan tidigare, men har verkligen fått öva hårt på sina instrument, säger Kristina Hagström-Ståhl.
– Musiken fungerar delvis som filmmusik kan göra under de dramatiska scenerna. Men även just att grekisk tragedi klassiskt består av scener varvat med kören som delvis berättar historien. Här är det ensemblensom är kören, men de går även ut i rollerna.
Vad är det för typ av musik, vilken genre?
– Det är väldigt svårt att säga faktiskt. Vi har lyssnat både på pianomusik från 1800-talet, och mycket på kvinnliga 90-talsmusiker som Stina Nordenstam och PJ Harvey.
Mer drömsk pop än typ industritechno i alla fall?
– Ja, drömsk pop kan man säga. Men även med andra halvan av 1800-talet i tankarna. Ingen industritechno nej, utan mycket pianobaserat, men även gitarr och slagverk.
Större fokus på systrarna
Den andra delen som Kristina Hagström-Ståhl har tillfört i den här uppsättningen är ett ytterligare fokus på de två systrarna, Antigone och Ismene.
– Väldigt ofta framställs ”Antigone” som en kamp mellan två motpoler. Det är Antigone mot Kreon, det är ung flicka mot äldre man, det är individen mot staten, gudomlig lag mot mänsklig lag. Men jag tycker att dramat handlar om ganska många lager av konflikter och styrkan i vad det är att kunna agera tillsammans. Den pläderar verkligen för att kunna agera kollektivt och att kunna ta ett råd.
