KOM TILL BOKMASSAN!
ETC och Leopard arrangerar 29 och 30 september Bokmassan (Heden, Göteborg). Massa författare, massa böcker – och inga högerextremister.
Här hittar du all information om evenemanget.
– Just här där jag bor nu är det väldigt lugnt och fritt från reklam och hård trafik. Men i andra delar av innerstaden ser det annorlunda ut, där kan man inte gå många meter utan att bli översköljd av olika reklamskyltar och kommersiella budskap, säger Madeleine Hjort.
Hennes bok ”Den demokratiska staden – att utveckla det offentliga rummet” tar avstamp i ett medborgarperspektiv. I den analyserar Madeleine Hjort Stockholms offentliga rum och ställer kritiska frågor om privatiseringar, reklam, segregation och kulturinstitutionernas roll i demokratiska processer.
– Boken är ett resultat av många års funderingar, analyser och observationer som jag har gjort av stadens offentliga rum. För mig var det viktigt att skriva om hur det offentliga rummet påverkas av att vi blir allt fler som bor här, och hur demokratin syns eller inte syns i staden. Hur ser man om en stad är demokratisk eller en del av en diktatur? säger Madeleine Hjort.
Hon konstaterar redan i bokens inledning att det offentliga rummet är ett centralt begrepp i ett öppet, demokratiskt samhälle. Detta offentliga rum innefattar förutom gator, torg och parker även kollektivtrafiken, media och kulturinstitutioner.
– Alla kanske känner inte till att även tunnelbanan är en del av vårt offentliga rum som vi medborgare genom att vi betalar skatt är med och finansierar, säger Madeleine Hjort.
Medborgarnas inflytande i staden
Att ha en fungerande och levande medborgardialog och att stadens invånare har möjlighet att få inflytande över beslut som rör det offentliga rummet är en av de viktigaste hörnstenarna i den demokratiska staden, menar Madeleine Hjort.
– Ombyggnaden av Slussen är ett bra exempel på när medborgardialog inte har praktiserats. Man har lyssnat förstrött och sedan gått sin egen planerade väg. Medborgardialog betyder inte att politikerna redan har bestämt allt och sedan bjuder in till ett medborgarmöte för att visa detaljplanen. Det handlar i stället om att på ett tidigt skede ta in de drömmar, idéer, åsikter och förslag som medborgarna har kring en plats, och låta detta vara en del av det som besluten sedan grundas på, säger hon.
En annan central fråga i Madeleine Hjorts bok är hur stadens invånare påverkas av att det offentliga rummet numera är starkt kommersialiserat.
– För att först bara knyta an till Slussen-projektet som jag nyss pratade om, så finns det nu med en shoppinggalleria i den nya detaljplanen. Det vill säga, vi kommer inte kunna ta oss mellan Gamla stan och Södermalm utan att passera en galleria. Som medborgare är vi hela tiden potentiella köpare i det kommersialiserade, offentliga rummet vi lever i i dag, säger Madeleine Hjort.
Hon menar att för påträngande, ihärdig reklam kan få ekonomiska, sociala och psykologiska följder för oss medborgare.
– Du blir hela tiden utsatt för reklam och uppmaningar att köpa nya kläder, resor, en Volvo, mobiltelefoner och andra saker. Det genererar behov som man kanske inte har egentligen, man känner krav att köpa saker för att vara som andra, man kanske känner att man måste ta ett sms-lån för att ha råd att köpa. Sedan finns ju hela problematiken med sexistisk reklam riktad till kvinnor, många jämför sina kroppar med modellerna i reklamen och får kroppskomplex och ångest, säger Madeleine Hjort. Hon tar också upp en nyhetsartikel hon läst samma dag om ökad reklam i lokaltrafiken:
– En moderat Stockholmspolitiker som föreslår att det ska finnas reklam på själva SL-kortet, det visar hur obekymrad en politiker kan vara över oss resenärer och vår komfort. Varenda gång vi tar upp kortet ska blicken behöva se och förhålla sig till reklamen. Helt absurt!
Stureplans dna
I ett av bokens kapital görs en längre analys av Stureplan. Det beskrivs som en plats vars utbud och prisnivå dag och natt berättar om att det krävs god ekonomi för att kunna använda sig av platsen, men att det också är en plats där rikedom och fattigdom samexisterar.
– Trots att platsens dna handlar om köpkraft och en hög socioekonomisk nivå så finns i stadsrummet också personer som tigger, hemlösa och uteliggare som på något sätt känner sig trygga där för att det finns människor där dygnet runt.
Men i kvarteren runt Stureplan finns också viktiga kulturinstitutioner som Dramaten och Kungliga biblioteket, Teater Brunnsgatan och biografer som Sture och Zita. Varför finns ingen information om deras verksamheter på Stureplan? Kungliga Biblioteket skulle ju kunna ersätta de stora reklamtavlorna med rörlig bild med en film som visar delar av den litteratur- och arkivskatt som finns där, säger Madeleine Hjort.
Att alla medborgare har rätt att vistas i det offentliga rummet, utan att behöva betala eller bli överöst av reklam, och att demokratin och konsten ska vara synligt i stadens utformning är något som Madeleine Hjort hela tiden återkommer till i sin bok och i vårt samtal. Hon lägger fram flera konkreta förslag för att styra utvecklingen i den riktningen.
– Jag tycker dels att staden behöver skapa fler platser som påminner oss om att vi lever i en demokrati. Varför inte ett FN-torg med informationstavlor där vi kan läsa om mänskliga rättigheter och FN:s konventioner? Eller att riksdagen på Riksgatan ställer ut och berättar om samhällets grundläggande lagar. Då kan vi stanna upp där, fundera och prata med varandra. Nu kan man gå förbi utan att förstå vad det är för byggnad, säger Madeleine Hjort.
Men tror du verkligen att vi kan skapa en mer jämlik och demokratisk stad bara genom att döpa om torg och andra platser till olika demokrati-relaterade namn?
– Naturligtvis inte. Det finns mycket att göra för att förändra den segregering och brist på medborgarinflytande som präglar stora delar av vår stad. I boken föreslår jag bland annat att det ska finnas mer utbyte mellan olika stadsdelar, att vi lockas besöka varandras områden och får veta mera om hur skolan, äldrevården, Kulturskolan och biblioteket fungerar just där. Det är ett problem att folk från innerstaden inte tycker sig ha anledning att åka till Rinkeby, Bredäng eller Sätra, och vice versa. Kulturinstitutionerna borde öppna filialer i ytterstaden och anstränga sig att fånga upp de nya svenskarnas berättelser för att bredda sin repertoar, säger Madeleine Hjort.
