Prinsessan Leia, med sin kanelbulle-frisyr, sin laserpistol, krigarskills och sin attityd, har kunnat agera projektionsyta för såväl pojk- som flickfantasier. För flickor fanns äventyret, ledaregenskaperna, det snygga håret och för heterosexuella pojkar fanns metallbikinin. Men utöver den roll som kom att definiera Carrie Fisher för resten av hennes liv, finns mängder av anledningar att älska henne. För det första, hon är svinrolig.  De senaste veckorna har hon turnérat runt och gjort presskonferenser och intervjuer, den ena mer sarkastiskt rolig än den andra, tillsammans med sin hund. 

Carrie Fisher är också en bästsäljande, prisad författare, som skriver sardoniskt galghumoristiska böcker om livets mörkare sidor. Hennes självbiografi Wishful drinking, följer henne genom överdoser, elektrokonvulsionsbehandling, posttraumatisk stress, depression, hypomani och AA-möten. Den är ett försök att få grepp om sitt liv, efter ECT-behandling som påverkat hennes minne. Vad som måste ha varit det tyngsta av det tyngsta beskrivet med en omisskännlig humor.  Man skrattar högt åt hennes första vända på mentalsjukhus, som hon beskriver som att hon året efter hennes man lämnat henne för en annan man ”blev inbjuden till ett mentalsjukhus” och, resonerar hon, när man blir bjuden någonstans så åker man ju dit, något annat vore oartigt. 

Dåtidens Brad Pitt och Jennifer Aniston

Carrie Fisher växte upp som barn till ett kändispar, skådespelerskan Debbie Reynolds och sångaren Eddie Fisher. ”När jag säger föräldrar så menar jag min mamma som uppfostrade mig och min pappa som checkade in då och då” skriver hon och det är tydligt genom boken att det är mamman hon har bäst kontakt med idag. Föräldrarna beskriver hon som dåtidens Brad Pitt och Jennifer Aniston. Senare ska även dåtidens Angelina Jolie ha gjort entré i form av Elisabeth Taylor, som var orsaken till att Eddie Fisher lämnade Debbie Reynolds, efter att Elisabeth Taylors make dött. ”Min far skyndade sig naturligtvis till Elisabeths sida, för att sedan gradvis röra sig mot hennes framsida.”

Ledare, krigare och offer

Mamman introducerade marijuana för Carrie Fisher när hon var tretton år. Carrie rökte med en jämnårig granne, som också ”som av en händelse” slutade i AA. Hon lägger dock inte sitt senare missbruk på den publika uppväxten, hennes bror Todd, som hade samma uppväxt blev istället drogfri kristen, vilket Carrie kommenterar med ”Vilken far kunde Todd hitta som var mer känd än Eddie Fisher, men som han kunde prata med varje dag?” Vid 19 års ålder castades Carrie Fisher i rollen som Leia och hade då utvecklat ett massivt opiatberoende. 

Prinsessan Leia är både en ledare, krigare och ett offer. Hon räddar män och blir räddad av män – många gånger. Är hon en feministisk förebild? I en filmserie (originaltriologin) som lider av svårt smurfkomplex, där övriga kvinnliga karaktärer tillsammans pratar i typ en minut är det inte helt övertygande att det var tanken, även om George Lucas säkerligen ville ha en ”stark” kvinnlig karaktär (men en fick räcka). Det har dock inte hindrat generationer av fans att ta henne till sig som feministikon. I Elle skrev nyligen Glynnis MacNicol: ”För varje version av livet en ung pojke kan intressera sig för att leva finns ofta en etablerad hjältemodig karaktär som kan leda honom åtminstone på en del av den vägen. Det finns inte för flickor. Vad vi erbjuds, när det kommer till vuxna kvinnor, är ett utbud av korsetter, bokstavliga eller metaforiska. Prinsessan Leia öppnade upp en vuxenversion av den barndom jag redan levde. Jag kan komma på väldigt få ikoniska kvinnliga karaktärer som har den effekten.” 

Hur är det då med den infamösa metallbikinin? Det kanske mest intressanta med den är dess genomslagskraft, då det rör sig om en scen i en av tre filmer, i vilka Leia annars har bra mycket mer praktiska kläder än många andra kvinnliga filmhjältar. Utöver det uppenbara syftet, att tillfredställa en ung manlig publik, så fanns också åtminstone en något trovärdig coverstory för klädvalet, till skillnad från alla som springer runt barmagade i Game of thrones trots att ”winter is coming”. Leia tvingas bära bikinin när hon är fånge hos Jabba the hutt. Eller som Carrie Fisher själv beskrev det under pressturnén:

– Hon är fånge hos en gigantisk testikel. 

Läs vidare på nästa sida: ”Var inte en slav som jag”

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 1231480870

”Var inte en slav som jag”

Prinsessan Leia dödar sedan Jabba the hut med samma kedja som han använt för att hålla henne fången. Diskussionen kring sexualiseringen av den förslavade, tillfångatagna Leia dök åter upp under hösten när outfiten användes på Leia-dockorna i leksaksaffärerna, komplett med kedja runt halsen och allt. Carrie Fisher har genom åren påtalat att hon inte var särskilt förtjust i bikinin och rådde sin yngre kollega Daisy Ridley att slåss för sin outfit. 

– Var inte en slav som jag var, sa hon under en presskonferens nyligen. 

I Wall street journal svarade hon i höstas också en pappa som frågat sig hur han skulle förklara metallbikinin för sin dotter:

– Säg att en gigantisk klump fångade mig och tvingade mig att bära den där dumma dräkten och sedan dödade jag honom för att jag inte tyckte om det. 

Vad är det om inte en rent av scum-feministisk moral? Om någon förnedrar dig – döda honom.

Carrie Fishers liv har kantats av hennes bipolära diagnos. I 25-årsåldern försökte en läkare diagnosticera henne som bipolär typ 1, vilket hon valde att bortse från och istället slutade prata med sin läkare, flyttade till New York och gifte sig med sin första make Paul Simon. Två år senare överdoserade hon. Uppskrämd och tillnyktrad insåg hon att hon faktiskt hade psykiska problem. I Wishful drinking skriver hon ”Utan substanserna som jag använt för att maskera mina symptom, stod det nu allt för klart att jag var en godtrogen ohämmad manodepressiv.” 

Vägen till drogfrihet och psykisk hälsa gick för Carrie Fisher upp och ned, med ett par återfall, ECT-behandling mot svår depression och vistelse på psykiatrisk klinik. Under en period drabbades hon av post-traumatisk stress efter att en vän dött av sömnapné och tabletter i sängen bredvid henne. Avsnittet om att vakna upp bredvid sin döda vän kretsar dock mest kring förklaringar till vad en homosexuell man gjorde i hennes säng – ”inte mycket”, samt varför hon delade säng med en republikan. 

”Humorn kommer rädda ditt liv”

Humorn är Carrie Fishers mest bländande tillgång och vapen. Utöver de fem romaner och två självbiografiska böcker hon skrivit har hon även turnerat med en ståup-show om sitt liv. Hennes dotter, som var 16 år när Wishful drinking skrevs, hade då precis ändrat sig från att vilja bli psykiatriker med schizofreni som specialområde, till att även hon vilja bli komiker. Till henne säger Carrie: ”Oroa dig inte, du har massor av material. Din mamma är en manodepressiv missbrukare, din pappa är homosexuell, din mormor stepdansar och din morfar tog speed” och ”det faktum att du fattar att det är roligt kommer att rädda ditt liv.”

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.