Runt halsen hänger tunga kedjor, runt handlederna likaså, och utanpå kostymen har han en stor pufferjacka från Carhartt i vinrött manchestertyg och en matchande filtfedora. Jackan fick han vid ett reklamsamarbete med chipsmärket Doritos.

– Jag klär mig lite rappigare nuförtiden, säger han och berättar att en av armkedjorna är från Sverige.

Efter några minuter kommer Peter ”Pete” Bowditch också ner till lobbyn. Hans fyrkantiga glasögon är det enda som kan vittna om att han under många år jobbade på ett brittiskt postkontor. Men i sitt fall menar han att stilen varit ganska intakt genom livet.

– Once a mod, always a mod.

De är äldre än hiphopen själv och hade egentligen inget större intresse av den även efter att den kom till. Nu är de framstående artister inom grime och den mer kontroversiella drill-genren som har tydliga kopplingar till gängkriminaliteten. Låttexter från drillmusik används som bevisföring i rättsfall i Storbritannien och maskerade rappare hittar ständigt på nya slangord för att komma undan med redogörelser av mord på konkurrerande rappare.

I denna musikaliska värld har Pete & Bas blivit en kraft att räkna med.

– Allt började med att jag skjutsade mitt barnbarn, berättar Pete. Hon satt och fifflade med bilradion och satte på den här musiken. Jag stängde av, hon satte på det igen, jag stängde av, hon satte på, och så vidare. Till slut vann hon och jag lät det vara på.

En fascination, ja till och med förtjusning väcktes. En kväll var Petes då nyfunna vän Bas i hans bil och radion gick på. Bas undrade vad i hela friden det var för musik han lyssnade på.

– Bas sa ”vi skulle kunna skriva något sånt här”. Lägg av, sa jag, och skickade iväg honom och han kom tillbaka med en låt.

– Så vi spelade in låten ”Shut ya mouth”, sammanfattar Bas och tillägger:

– Det är en lite ohyfsad sak att säga, ni säger säkert inte sånt här i Sverige, men det är en del av genren.

Genombrottet kom omedelbart. ”Shut ya mouth” blev viral, och de planer de hade på att ”put their feet up the chimney and watch television” skrotades innan de hann komma särskilt långt in i pensionen.

Lyssna på Dagens ETC spellista till intervjun

Fyra timmar till spelning. Soundcheck.

I den ännu tomma Slaktkyrkan står Pete och Bas på scenen och kommunicerar med den mycket yngre ljudteknikern.

– Hör du mig?

– Jag hör dig inte?

– Jag hör dig, men inte dig.

I en stund framstår de verkligen som två gubbar med dålig hörsel. Men så hittar de rätt, musiken går igång och de rappar med en hastighet och frenesi som liknar deras 50 år yngre genrekollegor.

De kör igenom ett par låtar innan vi slår oss ner bredvid scenen.

– Det är inte så många i vår ålder som klarar tempot i den här genren. Man får träna upp det, för unga vill ha det i ett högt tempo. Men det kommer ganska naturligt till oss. Vi har haft tur på det viset. Bra gener, säger Bas medan Pete tycks småstretcha lite bredvid.

Vi är inte unga och hungriga längre, men vi är gamla och giriga

Hur länge tänker ni att ni kan hålla på?

– Någon gång kommer musiken sluta spela. En av oss kommer se sig omkring och den andra är borta, och så kommer den som är kvar säga ”synd, jag gillade honom”, säger Bas med lika mycket lättsamhet som trovärdighet.

Han avbryter mig innan jag hinner ställa nästa fråga.

– Jag hörde en grej häromdagen. Att folk i snitt lever åtta år efter att de gått i pension. Det är för att de inte har något att leva för. Vi är redan förbi åtta år. Det var bara nåt jag kom att tänka på nu och det måste vara sant för jag såg det på Instagram.

–Men vi är inte ju inte pensionerade heller, säger Pete. Pension, det är bara ett ord.

– Så är det. Vi är inte unga och hungriga längre, men vi är gamla och giriga.

Resultatet kanske blir detsamma.

– Ska vi ta nåt att äta nu kanske? Hänger du med?

I logen står ett dussin burkar Stella Artois och en flaska gin, så som det står på deras rider.

– Men vi dricker inte så mycket innan spelningar. Vi är så gamla att det är tufft nog att rappa så fort nyktra, säger Bas. Ibland blir det en shot precis innan bara för att komma igång.

Bas rotar fram några pennor från väskan.

Är det för autografer?

– Ja, du skulle bli förvånad hur mycket och vad vi signerar, säger Pete.

Skulle ni säga att ni har en varsin scenpersona?

– Ja, jag älskar det, säger Pete och fortsätter:

– Jag ser hotfull ut och vankar fram och tillbaka som en gammal gangster. Bas hoppar runt och håller på. Han är vad vi skulle kalla ”a nutter”. Han har trillat av scenen och sådär.

– Ja, det var nån idiot som hade satt några trappsteg längst bak på scenen och jag försvann ner bakom. En så himla dum plats att sätta trappor på.

Jag ser min egen farfar framför mig och frågar mer bekymrat än jag hade tänkt:

Men du kom upp igen?

– Ja, det gjorde han faktiskt… tre veckor senare, skämtar Pete.

De skämtar ständigt på varandras bekostnad, med en självklar ”banter” som tyvärr inte riktigt går att översätta. Men på en fråga om något helt annat leder Pete oväntat och ömsint in samtalet på deras relation.

– Jag trodde aldrig att jag skulle träffa min bästa vän såhär sent i livet. För vi är från helt olika världar också.

– Jag är utom denna värld, säger Bas.

– Haha, jaja, nej, men han är vad jag skulle kalla överklass, från centrala London, och jag är från tuffare kvarter i södra, från Peckham. Det är möjligtvis hemligheten till varför vi funkar så bra.

Deras bakgrund är på inga sätt den vanliga för folk i sin genre, men för Pete kanske främst beroende på ålder. Han kommer likt många i genren från södra London, men växte upp under en tid då man kallades cockney. Han hade band till dåtida gangsterfamiljen The Richardsons, men menar att den typen av samröre inte var förenligt med arbete på kronans postverk.

Som den musikaliska av dem är inte heller Bas representativ. Han har mer musikalisk kompetens än många i den attityddrivna drillrappen, men med bakgrund inom jazz och mer klassiska genrer, och kan spela såväl blåsinstrument som dragspel, men känner sig mest hemma på piano. De har däremot inte hittat ett sätt att inkorporera det i sin musik.

Det har funnits spekulation kring huruvida de skriver sina egna texter. De säger att de gör det med lite hjälp från yngre förmågor för att göra slangorden mer samtida.

Bas häller upp en påse chips.

– Åh, goda nyheter! utbrister Pete. Tåget går inte så tidigt imorgon.

Då kan ni supa till det ikväll.

– Nej, då kan vi sova riktigt gott, säger Bas.

Ålder är trots allt inte bara en siffra. De har kallats ”the granddads of rap” och de har åldern inne för att övriga artister inom genren skulle kunna vara deras barnbarn. När de började göra sin musik var vissa av deras egna barnbarn redan vuxna och nu har Petes barnbarn fått egna barn.

Så ni är ”the great grandads of rap”?

– Åh, herregud. Jag antar det, säger Pete.

Klockan 22. Efter att deras dj taggat igång publiken med ”call and response” – call: Pete, response: Bas – kommer rapduon in till publikens övergripande maskulina jubel. De skulle kunna avfärdas som en så kallas ”novelty act”, men responsen är genuin. Från scenen flörtar de med tjejerna i publiken, under spelningens gång klär Bas av sig plagg efter plagg på överkroppen (även om den aldrig blir helt bar) och häller öl över sig själv.

De är hip hop-stjärnor som alla andra, men som bara kämpar lite mer för att hänga med i texterna.

Så håller en man i publiken upp en skylt med texten ”din mamma” och Pete svarar:

– Min mamma har fucked off. Väldigt död.