BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
När Gud tröttnade på människans fördärv och beslöt sig för att lägga jorden under vatten i 150 dagar, var det i Araratbergen som arken slutligen fick sin vila (1 Mos 6:9). Noa uppförde då ett altare till Guds ära som tack för förhandstipset, och när Gud kände doften av djuroffren lovade han att "aldrig mer förgöra allt levande".
För armenierna är Ararat en helig symbol, och i landets sköld finns den på berget strandsatta båten avbildad. Det finns en tragisk ironi över att en nation som definierar sig efter en biblisk massutplåning själva skulle utsättas. Frågan om att erkänna det Osmanska rikets folkmord på över en miljon armenier i samband med första världskriget är fortfarande politiskt känslig i Turkiet. Att ens nämna händelsen offentligt kan leda till åtal för "förolämpning av turkiskheten". Men för ett folk som i dag utgörs av tre miljoner människor är det svårt att glömma.
Folkmord är svåra att titta rätt in i, så regissörer tar ofta omvägar. Detta försökte Atom Egoyan fånga i metafilmen Ararat (2002), som följer en regissör som vill filmatisera händelsen. Robert Guédiguian gör i En vansinnig idé något liknande, nämligen fokuserar på eftervärldens hantering snarare än historien själv.
Filmen inleds med en tillbakablick till Berlin 1921 och rättegången för den armeniske nationalhjälten Soghomon Tehlirian, som sköt Talât Pascha, en av arkitekterna bakom folkmordet. Vi får på så vis snabbt lära oss om de organiserade dödsmarscherna, och tas sedan till Paris några decennier senare. En armenisk familj går plikttroget till kyrkan på minnesdagen den 24 april, men deras fokus ligger på grönsaksbutiken – vad annars? – Ararat, som inte ens är stängt på högtider. Sonen Aram däremot eldas på av sin mormors berättelser om turkarnas illdåd och radikaliseras.
Efter att den turkiska ambassaden förmår den franska polisen att avbryta en minnesgudstjänst bestämmer sig Aram för att gå i martyrernas fotspår. Han ansluter sig till ASALA, en av alla etniskt baserade vänstergrupper som terroriserade Europa på 1970- och 80-talet. Gruppen, som älskade sitt land så mycket att de nämnde det två gånger i namnet (Armenian Secret Army for the Liberation of Armenia), dödade 46 människor och skadade 299.
När Aram skall spränga en turkisk diplomat i luften dyker en cyklist upp, men Aram fullföljer ändå uppdraget. Gilles, som den förbipasserande heter, blir rullstolsbunden och förbittrad. Han söker upp Arams föräldrar, bor ett tag i sonens övergivna pojkrum – med affischer på Springsteen och Marx – och reser sedan till Libanon för att ställa sin förövare till svars.
Filmen bygger på den självbiografiska romanen La Bomba, författad av spanska journalisten José Antonio Gurriarán, som själv delvis förlamades i en terroristattack i Madrid 1981, och precis som José Antonio Gurriarán blir Gilles fylld av sympati för armeniernas sak. Men, som filmen förklarar flera gånger, det är inte okej att döda oskyldiga för det.
Robert Guédiguian tar övervå timmar på sig att veckla ut detta budskap, som om det ens rörde sig om ett dilemma. Det hela blir inte lättare för att den moraliskt mest intressanta karaktären, Gilles, spelas av en sådan vedklabbe. Han brottas egentligen med samma fråga som terrorgruppen – hur ska han hantera en oförrätt? – men sympatiserar samtidigt med angriparens sak. Den styltiga dialogen och avsaknaden av ett dilemma i Arams inre kamp ("ska jag döda oskyldiga eller inte?") gör att den eftertänksamma tonen känns påklistrad. Filmen hade vunnit på att kortas ned, på att utveckla Gilles till en riktig karaktär, eller på att injiceras med lite adrenalin. Jag trodde inte att jag skulle skriva det här, men varför inte ta bort lite dialog och lägga in ett par parkourscener i Beirut?
För den som vill klösa i historiska sår finns det i år gott om alternativ. Son of Saul ger en klaustrofobisk inblick i livet på koncentrationslägret Auschwitz; Under sanden följer unga tyska soldater som röjde minor på Jyllands västkust efter andra världskriget; och i Pärlemorknappen återvänder chilenske Patricio Guzmán till Augusto Pinochets skräckvälde.
Som en påminnelse om löftet att "aldrig mer skall en flod ödelägga jorden" uppfann Gud regnbågen. Vad dessa filmer antyder, och så även En vansinnig idé, är just detta: att utan påminnelser är historien dömd att upprepas.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
