Lee McQueen, med mellannamnet Alexander, född 1969, växte upp i ett arbetarklasshem i East London. I skolan skissade han klänningar i sitt block i stället för att lyssna på läraren och som 16-åring började McQueen som lärling på Savile Row, Londons anrika skräddarkvarter. Tolv år senare utses han till chefsdesigner för modehuset Givenchy samtidigt som han driver sitt eget märke Alexander McQueen. Fram till sin död 2010 kom han att ses som en av världens mest geniala – och kontroversiella – designers.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
”Kredda skräddarna”
Savile Row lade grunden till hans hantverkskunnande och även om hans egna kreationer ofta var ljusår från konservativa kostymer så skulle det traditionella alltid förbli en komponent i hans mer avantgardistiska skapelser. Som han själv uttryckte det i unga år: han ville inte klä ett cocktailparty, folk fick hellre gå hem och kräkas efter hans visningar. Han beskrevs snart som ett enfant terrible eller huligan inom brittiskt mode. Han fortsatte visa uppskattning för den yrkesgrupp som förverkligade hans vilda idéer. ”Skräddarna förtjänar lika mycket beröm som jag”, säger han i dokumentären ”McQueen” som nyligen hade svensk biopremiär.
Morbid ton genom karriären
I filmen får vi följa de första karriärstegen då Lee fortfarande går på a-kassa (som gick till tyger i stället för mat) och tittar in hos föräldrarna för att få i sig lite vita bönor eller en burksoppa. Efter Savile Row och några assistentjobb sökte sig McQueen till modeutbildningen på Central Saint Martins. Hans examenskollektion 1992 fick namnet ”Jack the Ripper stalks his victims” och den mörka, morbida tonen skulle återkomma under hela hans karriär.
Den excentriska och numera legendariska stylisten Isabella Blow, då på brittiska Vogue, var en av dem som såg visningen och hon golvades. ”Jag visste att han hade något speciellt, väldigt modernt, det handlade om sabotage och tradition”, beskriver hon mötet med McQueens kläder. Blow skulle bli McQueens mentor och en av hans närmaste vänner.
Mörkt men humoristiskt
Humorn tittar ofta fram genom mörkret i ”McQueen”, ibland i själva plaggen, ännu oftare genom modeskaparen själv som gärna spexade på catwalken och skrattade med vänner. Men han förändras under de sista åren av sitt liv, vilket även påverkar hans omgivning. 2010, 40 år gammal och på toppen av sin karriär, tar McQueen sitt eget liv.
Alexander McQueens visningar var ofta ett slags performanceverk. Han lät industrirobotar sprejmåla en vit klänning på en modell som samtidigt roterade på en platta. Han skapade snidade benproteser i trä. Fågelvingar, bondage-attiraljer, clowner, en enorm vindtunnel var annan rekvisita. Under en visning rörde sig bandagerade modeller i en madrasserad cell-liknande glasbox och det hela avslutades med ett återskapande av fotografen Joel-Peter Witkins makabra verk ”Sanitarium, New Mexico, 1983”.
McQueen skapade kontroverser, bland annat med visningen Highland Rape vars titel refererade till hur hans skotska förfäder ”våldtogs” av britterna. Men revor i plaggen och blottade kroppsdelar ledde förstås också tankarna till övergrepp. McQueens inställning till kvinnor ifrågasattes men tolkningarna skiftade och många såg kvinnorna som starka överlevare – inte offer.
Estetiken kanaliserade även Lees egna upplevelser, skulle det senare visa sig. En av McQueens egna kommentarer angående sin kvinnosyn var: ’’Jag kommer inte att säga att mina kläder bara är till för lesbiska, men många av mina vänner är starka lesbiska kvinnor och jag har dem i åtanke när jag designar. Om någon har rätt att säga att mina visningar bryter mot reglerna eller är antikvinnliga så är det de, inte någon näpen hemmafru på första raden.’’
Alexander McQueens ikonstatus i modevärlden och som kulturfenomen utanför den har cementerats ytterligare efter hans död. Både Metropolitan museum i New York och Victoria & Albert i London har visat den stora retrospektiven ”Savage Beauty”, som har setts av över en miljon människor.
Fler aktuella modedokumentärer
Westwood: Punk, icon, activist
Vivienne Westwood är designern som klädde Sex Pistols och gav punken en plats på catwalken. Den 77-åriga brittiskan har på senare år har lagt allt mer energi på aktivism, mot kärnvapen, köttindustrin och klimatförändringar. Allt för lite tid i filmen ägnas åt hennes aktivism, anser Westwood själv, som sågat filmen bland annat med kommentaren: ”Den här filmen om mig är medioker. Det är inte jag”. Tittare som inte har något emot en mer historisk genomgång av Westwoods karriär blir knappast lika besvikna över regissören Lorna Tuckers fokus. Svensk premiär 10 oktober.
Yellow is forbidden
Guo Pei, kinesisk haute couture-designer, fick stor uppmärksamhet med Rihannas knallgula 27 kilo tunga cape från The Met-galan 2015. Guo Pei växte upp under kulturrevolutionen men befinner sig i dag i ett Kina i ständig förändring. Kunderna har delvis gått från fruar till kommunistparti-höjdare till de nyrika men även kändisar. Vi följer med hem till de åldrande föräldrarna och reser till Paris där hon organiserar en visning på fängelset där Marie-Antoinette satt inspärrad i väntan på avrättning. (Bara en modeskapare hade visats där tidigare: Alexander McQueen.) Hon försöker också bli medlem av den snofsiga modeorganisationen Chambre Syndicale de la Haute Couture. Frågan är om hennes storslagna, ofta guldprydda design, passar den franska smaken. Inget premiärdatum i Sverige ännu.
The gospel according to André
André Leon Talley växte upp under enkla förhållanden i North Carolina, men i New York blev han ett aktat namn inom modevärlden. Den tidigare Vogue-redaktören var en av de allra första svarta personerna med stort inflytande i branschen. Legendariska Vogues chefredaktör Anna Wintour har sagt att det var av André hon lärde sig mycket som ny på tidningen. Wintour dyker upp i filmen, precis som bland andra Marc Jacobs, Tom Ford, Manolo Blahnik. Kommer på bio eller på strömningstjänst i Sverige under året.
Modehuset Margiela/We Margiela
”Modehuset Margiela” berättar om den medieskygga modeskaparen Martin Margiela, grundare av Maison Margiela. Belgaren vill verkligen låta sina plagg sköta snacket och har bland annat använt sig av maskerade modeller. Ett retrospektiv över Margiela visas just nu på Palais Galliera i Paris. Tillgänglig på SVT Play.
