Det är de allra sista åren som Östtyskland existerar men det vet de inte. Man vet inte sånt, man tror att nu är det kanske lite stökigt men sedan ­kommer saker att bli ungefär som ­vanligt igen.

Den här gången är det annorlunda men för Katharina och Hans är det som pågår i landet till en början mer något som inramar deras passion än dess absoluta förutsättning. Så som den visar sig vara när historien utvecklar sig – begäret som urholkar själen, revolutionen som äter sina egna barn och så bådas kollaps.

Jenny Erpenbeck är född i Östtyskland och tillhör samma generation som Katharina, de som levt som barn i en värld men tvingats till ett vuxenliv i en helt annan. Hon har ofta på ett briljant och drabbande sätt skrivit om hur historien verkar i den enskilda människan. Om Tysklands 1900-talshistoria och dess förödande effekter på dem som vill älska och leva, men som dras in i politikens och våldets logiker. Inte minst skildras detta i hennes geniala roman ”Hemsökelse”, där hon genom ett sommarhus vid en sjö i östra Tyskland fångar de fulla, gränslöst grymma, dimensionerna av vad det tyska folket genomlevt under 100 år.

Nu berättar hon genom denna kärleksaffär – den mellan den gifte författaren Hans och den knappt vuxna Katharina. Och jag är långt in i romanen inte alls lika övertygad som när jag läst Jenny Erpenbeck tidigare och upplevt hennes unika talang för att placera världen mitt i människornas kroppar.

Nu tyngs berättelsen av en omständlighet som både handlar om den nästan ofrånkomliga tjatigheten i en otrohetsaffär. Den är skildrad från bådas perspektiv, Hans ovilja att skilja sig eftersom han då tappar grunden för sin identitet, hennes beredvillighet att acceptera det, i alla fall till en början. Och så deras ömsesidiga övertygelse om att ingen kärlek kan vara större än denna.

Turerna är lite tröttsamma. Och dessutom vill Erpenbeck samtidigt berätta denna tids intellektuella grundvalar, inte minst genom Hans mans­plainande kulturella fostran av Katharina, en hämningslös vilja att lära henne allt han kan och vet.

Han är en särskild sorts kulturman, framfödd av ett kulturellt system där en författare kan vara anställd som ”fast frilans” vid radion, göra ett program om året om musik och däremellan pågå, dricka vin och veta bäst – det låter som en dröm.

Ömsom fascineras jag av deras desperata längtan efter en sammansmältning som läker allt, samtidigt som det visserligen defekta men också välbekant trygga DDR faller samman. Ömsom blir jag bortstött och tappar kontakt­en med både Hans, Katharina och den värld de lever i.

Men det tätnar och tar sig, i den sista fjärdedelen av ­romanen uppstår den där såriga kontakten mellan den enskilda människans öde och de stora historiska skeendena. Hans och Katharina har då under längre tid plågat varandra allt mer, eller snarare är det Hans som plågar Katharina. Orimligt rasande över en otrohets­affär från hennes sida – samtidigt som han fortfarande är gift – och tungt präglad av sin egen barndom i nazi-­Tyskland, leker han sadistiska lekar med Katharina. Torterar henne med sin själs smärta i ett oändligt malande av självömkan, och piskar hennes kropp.

Allt dras mot sin kulmen samtidigt som DDR kollapsar. Och där – när en värld som var fast och sann går sönder samtidigt som två människor helt vilse i sitt begär tar sönder varandra – blir ”Kairos” intensivt drabbande. Och faktiskt också en klarsynt påminnelse om hur självbelåtet och aningslöst väst lät öst slukas upp av den amöba­liknande kapitalismen.

Det skärs ett snitt tvärs genom människorna när ”Kairos” går mot sitt slut, de amputeras, mister sin historia och sitt sammanhang och det får Jenny Erpenbeck att göra ont ända borta i 2022 års Sverige.