Alla Stockholmsbor minns förmodligen exakt vad vi gjorde en eftermiddag för snart två och ett halvt år sedan, dagen då nyhetsflödet plötsligt fylldes av obegripligt skrämmande händelser, då svarta rubriker stegvis bankade in omfattningen av det inträffade i våra omtöcknade medvetanden, och då vi efter hand började räkna in nära och kära som oskadda för att sedan – förhoppningsvis – kunna pusta ut en stund mitt i allt det mörka. Men tänk om någon som stod oss nära oss aldrig besvarat det där meddelandet, om någon vi älskade inte var i säkerhet utan istället låg livlös på marken?
Om detta handlar den franske regissören Mikhaël Hers lågmälda drama ”Amanda”. Den utspelar sig i Paris, där den unge David oväntat får ta hand om sin sjuåriga systerdotter Amanda efter det att hans syster dött i ett terrordåd mitt i en grönskande park. David, som är några år över tjugo, lever ett ungdomligt okomplicerat liv med diverse brödjobb, där han genom ett av jobben träffar pianoläraren Léna och tycke snabbt uppstår. Systern Sandrine jobbar som lärare och lever ett harmoniskt småfamiljsliv tillsammans med sin sjuåriga dotter Amanda, som blivit till efter en tillfällig flört.
Så, mitt i vardagen som pågår, händer det som inte får hända och – tacksamt nog – skildras inte själva dådet i bild. Men vi får se hur David kommer till parken och istället för att möta upp sin syster möts av blodiga kroppar och gränslös förtvivlan, hur han i klippet efter stapplar ut från sjukhuset och ordlös lyckas ta sig hem till lägenheten där Amanda ligger och sover, och hur han morgonen efter inte lyckas få fram vad som hänt utan istället tar med Amanda på en stum promenad. Det är känslofyllt, mänskligt och oändligt gripande, och när stundens allvar rullar in över David rullar det i samma intensitet ut över åskådaren.
För hur gå vidare när en bekymmerslös morbror plötsligt blir den som ska se till att ens systerdotter är hel och ren och kommer till skolan i tid, när det där stora familjenätverket helt enkelt inte finns där utan bara en faster och Davids frånvarande mamma, och när en redan sorgkantad energi inte riktigt räcker till de relationer man har? Vad händer när en gren av den redan småskaliga familjen sågas av och efterlämnar ett stumt men blödande sår?
Vincent Lacoste gör ett formidabelt porträtt av David i all sin mänsklighet, när han försöker balansera en ny relation med förlusten av systern och det nya och stora ansvaret för sin brorsdotter. Debutanten Isaure Multrier är å sin sida fullkomligt självlysande som den föräldralösa Amanda, som förmår ta in det inträffade i små doser men på barns sätt med en sjuhelsikes överlevnadsförmåga, och Stacy Martin, som annars är mest känd för sin roll i Lars von Triers ”Nymphomaniac”, gör också hon en fin gestaltning av den nya bekantskapen Léna.
”Amanda” är som sagt ingen film om ett terrordåd, även om ett sådant är avgörande för handlingen, utan en film om det liv som trots allt måste gå vidare även när förutsättningarna för det ändras på en enda sekund.
Mikhaël Hers, som tidigare behandlat sorgetemat i långfilmen ”Ce sentiment de l’été” (på svenska ”Den här känslan av sommar”), visar upp ett Paris där lummig parkgrönska och fridfullt kvartersliv bildar en effektiv kontrast mot huvudkaraktärernas pågående liv och där frånvaron av folkliv på gator och torg ytterligare understryker den nya verklighet stadens invånare tvingas orientera sig i.
Filmen är inspelad just i Paris 10:e och 11:e arrondissement, de områden där 2015 års terrorattacker ägde rum, och ofta låter Hers kameran blicka högt uppifrån mot människor långt ner på marken, från balkonger eller från himlen, som för att understryka hur små och sårbara vi alla är i grunden. Ett skirt ljus över den öppna staden, fångat på krispigt finkornig 16-millimetersfilm, och ett profetiskt citat – ”Elvis has left the building” – betonar ytterligare vår sårbara tid här på jorden och hur viktigt det är att, på barns vis, faktiskt låta den där zebrarandiga sorgen få komma och gå.
