Dossie Easton: ”Jag är en 79-årig slampa”

Blåslagen och gravid

Under sitt liv har Dossie Easton hunnit identifiera sig själv som heterosexuell, sedan bisexuell och de senaste tjugofem åren som lesbisk och queer. Som terapeut och aktivist har hon vigt hela sitt långa yrkesliv åt relationer, sexualitet och icke-monogami – och att låta sig intervjuas om ”The ethical slut”.

Trots detta ger författaren inget som helst sken av att vara trött på att prata om den bästsäljande relationsboken som översattes till svenska 2018 och givits ut i tre editioner. Och hon arbetar fortfarande för att döda idén om sexuell exklusivitet:

– Den myten är hemsk! Den antyder att attraktion till någon annan är ett misslyckande i relationen du har. Istället borde vi se det som en lust och en tillgång att vara sexuellt utforskande och att anknyta till fler människor, säger hon. 

Intresset för flersamhet fick en drastisk start; För Dossie Easton blev det polyamorösa livet en strategi både för överlevnad och frihet. I första upplagan av ”The ethical slut” skriver hon:

”Jag har hatat monogami i tjugosju år, sedan jag lämnade min dotters våldsamma pappa, kämpade mig ut genom dörren, blåslagen och gravid.”

Det var när den kontrollerande pojkvännen slog henne och kallade henne ”slampa” som hon bestämde sig för att fly och att aldrig mer leva monogamt. 

Mannen hade fel om hennes otrohet, men ändå rätt – slampa var precis vad hon ville vara. 

”Joe gjorde en feminist av mig. En feministisk slampa.” skriver hon i boken. 

Det var så hon kom att börja leva i polyamorösa kollektiv i San Franscisco i slutet av 60-talet.

Händelserna gav henne också en viktig insikt: Monogami är inte botemedlet mot svartsjuka. 

Pojkvännen hade varit svartsjuk trots att Dossie varit trogen. 

– Jag beslutade mig för att aldrig mer knyta min trygghet till en parrelation, särskilt inte utifrån den sexuella exklusiviteten i relationen.

Svartsjuka 

”Vissa människor tror att svartsjuka är en så omskakande känsla att de inte har något annat val än att ge efter för den. Tvärtom har vi sett att svartsjuka är en känsla som alla andra: Den känns dålig (ibland väldigt dålig), men den är inte outhärdlig.” skriver författarna i ”The ethical slut”. 

I boken ger de tips om hur det går att lära sig av med sexuell svartsjuka, bland annat genom att öva sig i acceptans. För detta krävs verktyg – ett arbete som kan vara användbart även i fall där inte våld är inblandat.

– Föreställ dig kärlek utan svartsjuka, utan äganderättskänslor, tvättat från klängighet och desperation, säger Dossie Easton.

Nyckeln är att lära sig att stanna kvar i känslan utan att fly, och att observera vad som händer i kroppen. En övning som påminner om kognitiv beteendeterapi, KBT.

– Bra terapi involverar alltid att gå till känslan och se vad som händer när vi upplever den. 

Och kan vi få känslan att uppstå på ett säkert sätt i terapirummet – och kanske ha ett samtal med den – då kan det vara djupt helande, säger Dossie Easton.

Vilka frågor om svartsjuka tycker du att par ska fråga sig? 

– Första frågan är hur man upplever svartsjuka. Vissa kopplar den till oro, andra känner ilska, en tredje person talar om territorialitet och en fjärde får kroppskomplex. Det är väldigt olika. 

Hur ska man handskas med de här jobbiga känslorna?

– Genom att se att svartsjuka är olika ­former av osäkerhet, säger Dossie Easton, som menar att det kan hjälpa att titta på följande nyckelfråga: 

Hur ska vi göra för att känna oss säkra? 

Under samtalet återkommer Dossie Easton flera gånger till sin tes om att det inte är sexuell exklusivitet som gör oss trygga i en relation. 

– Många tänker att deras partner inte ska vilja ha någon annan än dem. Men det är i allmänhet inte sant, säger hon. 

I ”The ethical slut” presenteras övningen ”Love me more” som handlar om att försäkra partnern att den är älskad – även om man har sex men någon annan. 

”Gör en lista med tio saker som din partner kan göra som skulle lugna dig.”, uppmanar författarna.

– Det handlar inte om att partnern ska älska mig mer än någon annan utan ”Ge mig kärlek nu när jag behöver den, när jag behöver trygghet” utvecklar Dossie Easton. 

Hon menar att svartsjuka inte bara är en sak, det är ett paraplybegrepp, särskilt när vi pratar om sexuell svartsjuka. Och svartsjukan representerar ofta något vi är rädda för i våra liv, som att bli bortvalda eller oälskade.

Dossie Easton har noterat att många är rädda för att be om att bli lugnade och bekräftade, eftersom de tycker att partnern borde göra det automatiskt. 

– Men ingen av oss ju är tankeläsare! skrattar hon och berättar om en vän som uppfunnit en ritual kring stunden hennes primärpartner ska på dejt: 

– Hon kallar det för ”gelé-stunden”, när hon känner sig skakig. Då ber hon partnern att säga att den älskar henne, och försäkra henne om att den kommer att komma tillbaka och att allt är okej. Alltså: ”Jag vill inte att du ska avboka din dejt, jag vill bara få lite trygghet, förklarar Dossie Easton.

I mina ögon så låter det som att man måste arbeta väldigt mycket med sig själv för att få en flersam relation att fungera?

– Ja, men det är värt det, för du får behålla det arbetet och kan få nytta av det i andra delar av ditt liv. Om du har problem med ilska, så kommer din familj att få nytta av det – och du själv, säger hon.

Samma gäller den som har problem med sin grundtrygghet, säger Dossie Easton. 

Hon brottades själv med stor osäkerhet tidigare i sitt liv.

– Det var en viktig upptäckt i min feminism. Jag behövde bygga en trygg grund i mig själv, av mitt eget värde som jag ägde och styrde över. Men när jag gjort det fick jag många fler friheter än sexuell frihet. Då blev det möjligt för mig riskera alla möjliga saker utan att vara rädd, säger hon och lägger till:

– Till exempel gå på en jobbintervju och bli nekad jobbet. Det kändes ok. 

Efter att Dossie lämnat sin våldsamma man födde hon sin dotter. ”En summer of love-­bebis”, som hon säger. Året var 1969 när familjeterapeuten bestämde sig för att upp­finna en ny livsstil. Tillsammans med en grupp likasinnade i San Fransico bildade hon ett queert polyamoröst kollektiv som bodde och uppfostrade sina barn tillsammans. 

– Vi turades om att passa barnen när vi var på dejter eller orgier. Jag var medförälder till tretton barn under den tiden, varav många var småttingar. ”Skrik-åren” kallar jag dem, skrattar Dossie och berättar att ett av de idag vuxna barnen numera är hennes advokat.

– Jag tror på en stor, utökad familj, på styrkan i kollektiv. Det fanns alltid andra människor runtomkring, både barn och vuxna. Det var fantastiskt, särskilt när barnen var små och behövde mycket uppmärksamhet, stöd och omsorg. 

Blev den generationen barn lika öppna som ni? Eller har de blivit monogama som ett slags uppror?

– Både och. Vissa har blivit slampor och andra inte. Men ett liv är långt, du kan vara monogam i tio år och sedan bli en total slampa – eller tvärtom. 

I boken ställer ni den retoriska frågan: ”Är sexuella äventyr ett sätt att undvika intimitet?” Det är intressant, tycker jag. Finns det en risk att något vackert i relationen går förlorat om man öppnar upp sin relation?

– För vissa, men inte för de flesta. I skolan sa en av mina lärare att kärnan i intimitet är att dela sina sårbarheter. Det tycker jag var fint. De som är närmast oss vet allt om oss och allt som är fel med oss, alla våra svagheter. Och det här inkluderar våra barn. De vet ju precis under vilka förhållanden vi kan tappa humöret. 

Ja, tyvärr... 

– Men det fina är att de älskar oss och accepterar oss, för vi är deras föräldrar och de lever i den typen av accepterande. Och det är ovillkorlig kärlek, säger Dossie Easton och tillägger:

– Ovillkorlig kärlek är att veta och erkänna att allt inte kommer att vara ”smooth sailing”. Men att dela den intimiteten, och att vara ärlig med de villkoren är en av de mest solida, intimta anknytningar man kan få. Och en av de mest djupt rörande. 

Hur gör man rent konkret för att få till en sådan intimitet och trygghet i en öppen relation? 

– Genom att prata om rädslorna. ”Jag är också rädd” ”Jag kan förstå de känslorna”. ”Berätta mer”.

Du får det att låta så enkelt. Bara testa!

– Min favoritfråga är: Varför inte! Vad ­kommer i vägen?

Rädsla kanske?

– Ja, rädsla för att förlora någons kärlek, att inte bli omhändertagen. Men jag vill inte ha en relation vars grundpelare är att mina orosmonent ska bli lugnade. Jag vill inte att rädsla ska styra vilka jag är ihop med. Det kommer inte riktigt få mig att känna mig säker i världen.