Al Jazeeras kontroversiella dokumentär ”Bakom stängda dörrar” bryter utan tvivel mot svenska pressetiska normer.
Samtidigt har svenska myndigheter vägrat bemöta de felaktiga påståenden som görs. Varför har de överlåtit ansvaret för en så allvarlig fråga till civilsamhället?
Nora Adin Fares har sett dokumentären som blåst liv i rädslan för en ny desinformationskampanj.
Klipp på föräldrar som puttar tomma gungor, stirrar upp mot himlen i förtvivlan eller klappar på statyer av barn och gråter.
Al Jazeeras nya dokumentär “Bakom stängda dörrar” försöker ta ett helhetsgrepp på socialtjänstens tvångsomhändertaganden av barn i flera europeiska länder – bland annat Sverige, men även i Danmark och Tyskland. Och den som inte vet bättre får en bild av ett djupt orättvist och kallt byråkratiskt Europa.
Serien som delas upp i tre delar är ett mästerverk av ofärdiga uppgifter, och allt annat än en genomarbetad journalistisk produkt. Föräldrarnas version av verkligheten får stå helt oemotsagd.
Det första avsnittet följer fyra familjer vars barn omhändertagits. En av berättelserna utspelar sig i Luxemburg, de resterande i Sverige. Nära porträtt på föräldrarna och intervjuer om hur traumatisk händelsen varit blandas med tillbakablickar och bilder på anonyma barn, vars ansikten blurrats.
Den andra delen fokuserar på föräldrarnas byråkratiska kamp för att få tillbaka sina barn. Här förklaras den rättsliga processen i både Tyskland och i Sverige mer ingående, dock helt utan kommentarer från svenska myndigheter. Det är ett par svenska advokater som kommer till tals, en imam och en socialsekreterare. Vi får dessutom möta en av de första rösterna bakom LVU-kampanjen 2022 – en kvinna som nu lämnat Sverige efter att ha blivit orosanmäld till socialtjänsten. Hon presenteras med titeln: ”En mamma som lyckats fly tillsammans med sina barn från Sverige”.
I den tredje delen berättar flera nya föräldrar om hur deras barn dessutom farit illa under tiden de varit placerade. Att de dykt upp med blåmärken till möten och att dessa skador ska ha ignorerats av myndigheterna.
En snabb slagning i registren på några fall i dokumentären visar att utredningar slagit fast att barn bevittnat våld i hemmet
En kvinna från Indien hävdar att det pågår en sorts barnhandel i Norge – och att hennes kamp för att få tillbaka sina barn omvandlats till en Bollywood-film. Dokumentären slutar med klipp och närbilder på de ensamma föräldrarna vid tomma köksbord, på ängsliga lekparker, och inga frågor ställs om vad de själva har gjort för att förlora vårdnaden.
Genomgående visar serien upp underlag från myndigheter – men de översätts bara delvis. De resterande delarna av dokumenten, som visar att det förekommit våld i hemmet, att barnen själva uppgett att de gått dagar utan mat eller att de haft på sig byxor med gamla urinfläckar, översätts inte till arabiska.
En snabb slagning i registren på några fall i dokumentären visar att utredningar slagit fast att barn bevittnat våld i hemmet, en förälder ”verkar sakna insikt om sina egna problem och hur de påverkar barnens hälsa och utveckling”. En domstol slår fast att en förälder ”har också svårt med empati och saknar genuint positiva känslor för sina barn”. Dokument visar att barn utsatts för bristande omsorg, våld och vanvård. Det framkommer missbruksproblem.
Historien upprepar samma mönster som vi såg under LVU-kampanjen 2022. Redan då visade otaliga dokument att anklagelserna om kidnappningar av barn inte stämde. Barnen hade utsatts för våld som omöjliggjort en stabil och trygg vardag.
De uppgifterna nådde dock inte den miljonpublik som hakade på den globala desinformationskampanjen, och Sverige stod inför en hotbild av unik karaktär.
Berättelserna smärtar såklart – föräldrarna är desperata efter upprättelse
Då menade kampanjen förvisso att socialtjänsten riktade in sig på att ”kidnappa muslimska barn”. Den här gången är det inte riktigt samma sak.
Det är värt att påpeka att de flesta som deltar i ”Bakom stängda dörrar” har utomeuropeisk bakgrund. En kommer från Chile, en annan från Afghanistan, ytterligare en från USA och flera från Syrien. Alla är inte muslimer, men de är invandrare som kommit till länder som de trodde skulle vara synonyma med demokrati, frihet och trygghet.
– Jag flydde från ett krig för att skydda mina barn, och nu vill ni skydda dem från mig? undrar en förtvivlad mamma som flytt från Syrien.
Berättelserna smärtar såklart – föräldrarna är desperata efter upprättelse. Inför sig själva, inför omgivningen, inför barnen. Men en sak blir tydlig genom hela dokumentären: de verkar inte förstå att de brustit.
Jag kan inte sätta fingret på om det rör sig om språkförbistring, kulturella krockar, eller en oförståelse för det svenska systemet, men de upprepar om och om igen att de inte förstår.
Ulf Kristersson har kallat dokumentären ”farlig” och rädslan för att en ny LVU-kampanj ska få fart har blossat upp.
Mediehuset Al Jazeera är på många sätt tudelat. Den Qatar-finansierade nyhetskanalen har flera grenar, och den största skillnaden finns mellan den engelskspråkiga sajten som tilltalar en västerländsk publik, och den arabisktalande, som flera gånger anklagats för att ha spridit obekräftade uppgifter och propaganda. Bland annat påstod man under sommaren 2023 att koranbrännaren Salwan Momika skulle ha eskorterats av 100 poliser.
När jag själv arbetat med den engelskspråkiga sajten, har redigeringsprocessen varit grundlig – man utgår, precis som i svensk press, utifrån etiska principer där all fakta dubbel och trippelkollas innan publicering.
Dokumentären som nu skapat oro i Sverige har producerats av den arabiska grenens nystartade plattform 360, vars språk och tilltal skiljer sig avsevärt från den engelska.
Varför väntar man tills det är försent, om det nu handlar om rikets säkerhet?
I en intervju med Alkompis försvarar programchefen Awad Al Jumaa, sin produktion.
– Vårt team tillbringade flera månader med att undersöka detta ämne. Vi producerade, redigerade och faktakollade varenda enskild uppgift. Min uppfattning är att vartenda påstående i filmen undersökts, säger han.
Han förklarar dessutom varför svenska myndigheter lyser så starkt med sin frånvaro i dokumentären – det svenska Socialdepartementet har valt att avstå från att medverka, trots att de fått frågan.
Istället får enstaka socialtjänstmedarbetare, advokater, en imam och barnombudsmannen ta sig an expertrollen som svenska myndigheter borde ha gjort.
Al Jazeera har brustit rejält i sin bakgrundskoll. Kanske har de inte brytt sig till att börja med. Att få till en nyanserad bild passade väl inte deras narrativ.
Men den mest pressande frågan är varför svenska myndigheter inte tagit sitt ansvar i att bemöta alla falska påståenden, en gång för alla.
Varför väntar man tills det är försent, om det nu handlar om rikets säkerhet?
Dagens ETC har sökt Socialdepartementet för en kommentar.
Fotnot: Nora Adin Fares har frilansat för Al Jazeeras engelskpråkiga gren. Hennes artiklar kan du läsa här.
Den här konversationen modereras enligt ETC:s communityregler.
Läs reglerna innan du deltar i diskussionen.
Tänk på att hålla god ton och visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Olämpliga inlägg kommer att tas bort och ETC förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.