– Jag måste ta ett glas vatten innan intervjun bara, har varit vaken i flera dagar och jobbat, säger han efter att vi hälsat.

Från politik till fest

Vägen till att bli festarrangör gick via politiken. I sin ungdom anslöt sig Anders Varveus till Moderaternas ungdomsförbund, som han trodde representerade det starka frihetspatos han kände. Men med tiden började han känna att han inte bara ville diskutera politik på en teoretisk nivå, utan göra något mer praktiskt också.

– Jag brann för att visa vad som är knäppt i samhället. Det ledde till att jag började med svartklubbar, jag tror att den första bedrevs i Fria Moderata Studentförbundets lokaler under devisen ”Billig bärs och radikala idéer”. Några tillstånd var det inte att tala om, och till slut blev vi så klart utkastade.

Drev svartklubbar i Stockholm

Men Anders Varveus fortsatte på samma bana och drev under några år ett flertal svartklubbar i Stockholm. Han såg det mest som en ideologisk markering mot öppettiderna i en era där vanliga klubbar tvingades stänga 01.00. I mitten av nittiotalet reste dock Anders Varveus till London, och hamnade en kväll på technoklubb. Där blev han förälskad.

– Det var inte musiken jag fastnade för i första taget, utan mer kulturen och livsstilen kring den. All kärlek, förståelse och dans. Och entreprenör som jag är kände jag mig tvungen att ta det till Sverige.

Tillsammans med Mats Hinze (som senare blev den så kallade OS-bombaren) startade Anders Varveus sålunda Docklands. Den första festen hölls 2 september 1995. 

– Och det blev en riktig succé för hela livsstilen. Till exempel fanns det ingen sexism på samma dräggiga sätt som det gör på vanliga krogar. Bland de 200 000 första gästerna hade vi inte ett enda slagsmål.

Kritik mot drogkulturen

Men politikerna, medierna och polisen uppskattade inte Docklands lika mycket. Rejvkulturen förknippades med droger, och flera tillslag gjordes. Grundarnas liberalism sträckte sig nämligen till att gälla även knark, och vid ett tillfälle petade Anders Varveus i sig ecstasytabletter framför SVT:s kameror. Inslaget ledde till ramaskri.

Skulle du ha gjort samma sak i dag?

– Ja, även om jag inte tycker att det är särskilt spännande med ecstasy längre. Jag har inte direkt lidit någon skada av det där, utan det blev snarare ett varumärke för mig.

Senare tillägger Anders Varveus att det dessutom aldrig var ecstasy han tog, utan att reportrarna blev lurade. Men att det förekom mycket knark på Docklands är det inget snack om.

Känner du inget ansvar kring detta?

 – Det finns självklart problematiskt knarkande, men alla mänskliga aktiviteter har baksidor. Frågan är snarare hur man minskar skadorna. Och det tror inte jag att man gör genom förbud. Utan att låta allt för kaxig tycker jag att jag själv har bra koll på när det blir problem.

Docklands sista fest hölls i december 2002. Det enda Anders Varveus säger sig ångra från den eran är att han inte anordnade festerna utomlands i stället. Det hade gett mer utdelning, eftersom moralismen i Sverige är så pass begränsande, resonerar han. Trots detta har han lagt ner mycket blod, svett och tårar inför 20-årsfesten som skulle ha gått av stapeln nu i helgen. Men ännu en gång satte myndigheterna stopp. I måndags ställdes festen in, efter att Nacka kommun som remissinstans sagt att ljudnivån och de långa öppettiderna (23.00–11.00) skulle orsaka problem för grannarna. Gruppen kring Docklands har dock meddelat att de kommer fortsätta att försöka få till en 20-årsfest på något sätt.