Bokens titel antyder att läkemedelsbolag förgiftar människor och att deras verksamhet är jämförbar med organiserad kriminalitet. Ett minst sagt anmärkningsvärt påstående.
Den första tanken som infinner sig är att det troligtvis är en tröttsam monoman kverulant som är i farten. Den andra tanken, att om det inte är så enkelt är det bäst att läsa boken.
Det finns ingen läkare som inte använder mediciner som en del av verksamheten och det finns ingen av oss som inte har blivit utsatt för påverkan från läkemedelsindustrin.
Boken innehåller också förord av mycket tunga namn som har redigerat framstående vetenskapliga tidskrifter.
Gøtzsche själv är ursprungligen biolog med ett antal år i läkemedelsindustrin, som vidareutbildat sig till läkare och numera är professor i epidemiologi/forskningsdesign och medgrundare till skandinaviska avdelningen av Cochrane, som grundades för att främja att medicinska behandlingar grundas på gedigen forskning.
Efter ett inledande kapitel där han beskriver sin egen bakgrund visar Gøtzsche, kapitel för kapitel, hur en rad faktorer alstrar missförhållanden mellan läkemedelsföretagen, läkarna och samhället, med tydliga exempel på vad han menar snarast liknar organiserad kriminalitet som affärsmodell.
Till exempel hur läkemedelsföretagen valt att fokusera på läkemedel som ges till många individer under lång tid för att enstaka individer ska tillgodogöra sig effekten.
Eller så kallade kliniska studier, som i själva verket ofta är ”seeding trials”, där deltagarna tror att de bidrar till en behjärtansvärd studie i syfte att hjälpa andra, medan det egentliga syftet är att introducera så kallad off-label-användning av registrerade läkemedel och muta läkarna så att de förskriver preparaten. Resultaten från studierna publiceras sedan om de gynnar läkemedelsföretaget och grävs ned i arkiv om de inte gör det, spökskrivare skriver rapporterna och naiva eller korrupta figurer står som författare.
I bokens nästa steg dokumenteras hur läkemedelsföretagen får dessa läkemedel godkända genom att erbjuda beställningar av särtryck i enorma upplagor till tidskrifter mot att de publicerar deras artiklar, som inte tål en närmare statistisk granskning.
Eller hur läkemedelsföretagen infiltrerar de myndigheter som har i uppdrag att granska dem, genom hot, stämningar, etcetera.
Eller läkare som korrumperas med höga arvoden mot att de ställer sig till förfogande för industrin och håller deras färdiga powerpoint-presentationer.
Ett ytterligare sätt att främja kommersen är att grunda och finansiera patientföreningar, som aningslöst luras att lobba för industrins intressen.
Författaren presenterar ett antal fall som tydligt synliggör dessa missförhållanden. Knappast något läkemedelsföretag går fritt. De många redogörelserna gör också att påståenden om ofattbara siffror på dödsfall orsakade av läkemedelsbiverkningar framstår som trovärdiga.
Det är en mycket läsvärd bok, både spännande och rolig, tack vare den stringens som trots alla påståenden sakligt, gång på gång, vidlåder Gøtzsches redovisning av fakta, resonemang och slutledningar. Det är inte minst en fantastisk snabbkurs i varför statistik och vetenskapsteori är viktigt.
Det är på samma gång en djupt oroande text, eftersom den på ett övertygande sätt dokumenterar att grundvalen för medicinskt beslutsfattande vacklar på grund av korruption inom läkarkåren, läkemedelsbranschen, myndigheter och politiska organisationer.
Jag som skriver dessa rader har gjort observationer under min tid inom medicin och psykiatri. Jag är tillräckligt gammal för att ha träffat kollegor som arbetat på mentalsjukhus före psykofarmaka var tillgängliga och som berättat hur patienter som vistats många år på sjukhus plötsligt tillfrisknade när de började medicinera. Detta är förstås anledningen till att läkemedel är så viktiga.
Men jag har också sett hur värdefulla läkemedel avregistrerats på grund av biverkningar, medan nypatenterade läkemedel med samma verkningsmekanismer introducerats till ett högre pris, och som efter några år visat sig ha samma allvarliga biverkningar, ibland till och med värre.
I kapitlet om psykofarmaka är det tydligt att Gøtzsche själv inte är psykiater. Det är inte tillrådligt att personer med långvarig psykisk sjukdom slutar medicinera; det är bättre om de får tillgång till saklig information om behandlingsmetoder och ändrar lite i taget. Å andra sidan visar Gøtzsche att även psykiatrer mycket väl kan vara utsatta för omfattande desinformation och inte har tillgång till alla fakta när de väljer behandlingsmetoder.
Så denna typ av publikationer innebär också risker, men den absolut viktigaste funktionen är att bidra till att lyfta värdet av kritisk granskning inom läkarkåren och beslutsfattare. Och att höja medvetandet om att korruption potentiellt finns överallt, inte bara i Napoli...
Recensionen publiceras även i Läkartidningen.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
