Jurassic World
Regi: Colin Trevorrow
I rollerna: Chris Pratt, Bryce Dallas Howard, Omar Sy.
Betyg: 2
I Jurassic Park försökte forskare återskapa dinosaurier utifrån dna-slamsor. Dagens Hollywood har en liknande strategi. De stryker runt i filmarkiven med sina fossilborstar och letar manusrester att sätta ihop till nya storfilmer.
Vi vet alla hur det slutar: Med underhållande katastrof.
Tjugo år har gått sedan det första försöket att öppna en park, och Isla Nublar utanför Costa Rica har nu 20 000 dagliga besökare. Vi får följa två söner i en kämpande kärnfamilj – ja, Spielberg är fortfarande inblandad – som skall besöka sin karriäristiska moster Claire.
Som verksamhetschef på ön har hon knappt tid för dem, men lyckligtvis finns många nya attraktioner, som den 18 meter långa varanfisken Mosaurus.
Men precis som biopubliken har parkens besökare blivit blasé och ropar på mer underhållning. Företagets excentriske vd ger därför laboratoriet tydliga direktiv: ”Större! Läskigare! Coolare!”
De korsar ett antal farliga dinosaurier med en bläckfisk, men nya indominus rex liknar tyvärr mest den gamla t-rexen. Den livsfarliga besten lyckas dock fly och måste oskadliggöras innan alla korvätande besökare själva blir snabbmat.
Tillsammans med råbarkade men charmige Owen beger sig Claire in i djungeln med klackskor och allt för att rädda sina släktingar. En klassisk filmduo i klass med Michael Douglas och Kathleen Turner alltså, inklusive att den pryda damen till slut knyter skjortan runt midjan och själv lyfter upp en picka. (”Va, kan kvinnor skjuta?”, lyder skämtet.)
Och alla lär de sig något: Claire att hon måste komplettera karriären med en kärnfamilj, pojkarna att vuxenlivet innebär ansvar, och Owen... Owen var awesome från början.
Vissa delar känns fräschare, som skiftet mot att se dinosaurierna som djur i stället för monster. Som velociraptor-tränaren Owen vet har de en uppväxt, relationer till varandra, både instinkter och känslor. Han blir alfahanne i deras flock, och leder dem från sin motorcykel.
Men de bästa idéerna har förmodligen skrotats i filmens långa tillkomsthistoria. Mästerliga författare som John Sayles har petats, och den slutgiltiga regissören Trevorrow berättar att han dämpat de galnaste förslagen. Det märks tyvärr.
Även logiken har tonats ner. Varför överger både chefen och den duktigaste dinosaurietränaren sina uppdrag mitt i blodigt kaos för att rädda två personer? Varför har parken färre säkerhetsrutiner än biografen vi sitter i? Varför har de ens sitt livsfarliga labb på samma ö som parken? Skulle vi verkligen tröttna på dinosaurier efter bara några år, när pariserhjulet överlevt sedan 1600-talet?
Men kritiken är redan inbyggd i filmen, och studsar bort som kulor mot triceratops-pansar.
Som när den nördiga teknikern med en begagnad Jurassic Park-tröja suckar över att dess dinosaurier åtminstone var på riktigt. Det ostiga budskapet – finns det någon gräns för vår girighet, eller för publikens underhållningskrav? – antyds ofta om filmen själv snarare än parken. Dessutom utdelas ett par jabbar mot Blackwater-liknande säkerhetsbolag, i form av en stridspitt som drömmer om att släppa lös tränade velociraptorer i Afghanistan.
Detta liknar vad den slovenske filosofen Slavoj Žižek skrev om Starbucks filantropi, där en nypa samhällskritik ingår i lattepriset. Du kan dricka med gott samvete, och behöver inte oroa dig över att du göder ett monopol. (Just som denna lagom kritiska artikel är skriven från Espresso House.)
Nåja, stäng av allt utom reptilhjärnan och finn underhållande scener, blinkningar till tidigare filmer, bra 3d och så vidare. Och med habila Lincoln visade Steven Spielberg att han inte är någon dinosaurie.
Men tills han anställer ordentliga manusförfattare säger jag som Dr Ian Malcolm i Jurassic Park: ”Gud hjälpe oss, vi är i händerna på ingenjörer.”
