Samtidigt är det en hänförelse som manar till eftertanke. Vad innebär det när svenskar från södra Sverige reser till Sápmi för att uppleva äkta kultur och natur? Vilken historia har sådana resor? Vilken roll fyller egentligen den språkliga gestaltningen av samer och det samiska i den svenska turismhistorien?
I sin serieroman ”När vi var samer” (2021) tecknar Mats Jonsson sin skogssamiska släkts historia. Här skildras även kopplingen mellan fjällturismen och den svenska statens koloniala samepolitik vid 1800-talets slut. Politiken byggde på en rasistisk idé om samer som ett underlägset folk vars rasmässiga egenskaper gjorde dem lämpade för att leva ett icke-modernt liv i fjällen och sköta renar. Denna idé institutionaliserades genom 1886 års renbeteslag och instiftandet av lappväsendet med dess lappfogdar. ”Lapp ska vara lapp”, hette det. Denna idé var också bärande i marknadsföringen av turism i Sápmi.
I Norden slog massturismen igenom i skarven mellan 1800- och 1900-talet. År 1885 bildades Svenska Turistföreningen (STF) med målet att ”främja svensk turism och sprida kännedom om land och folk”. STF är än idag Sveriges största turistförening med ca 246 000 medlemmar. Ett centralt medel för STF:s främjande av turism och folkbildning har varit dess årsskrift, som publicerades 1886–2013. I årsskriften ägnas fjällvärlden, samer och samisk kultur ihärdig uppmärksamhet genom att gestaltas som något autentiskt och annorlunda och därmed åtråvärt för den svenska turisten.
Elin Anna Labbas skildrar i sin Augustprisade bok ”Herrarna satte oss hit” (2020) hur sammanflätningen mellan fjällturism och koloniala praktiker kunde se ut vid förra sekelskiftet. I Labbas intervjuer med samer som genomlevt den svenska statens tvångsförflyttningar finns en passus som skildrar ett möte med fjällturister:
Mot slutet av höstsommaren kommer turistföraren från Romsa med besked om att den sista båten är på väg in. Långa dollarturister trampar stigen upp till dalen. Ándom Ovllá försöker hålla sig i bakgrunden när de kommer. För att få bo kvar på marken får de ta in renarna och visa upp dem. Värst är det när de vill klappa på deras kläder eller låna koltar och posera, eller köpa deras kåsor och ägodelar. De ber dem klättra upp på kåtan och ställer upp barnen på rad. Det har hänt att de har stått omringade och knappt kunnat röra sig och ändå blir turisterna ofta upprörda när de vill ha betalat för bilderna. Barnen säljer glatt spetsiga brevknivar och kvinnorna radar upp påsar i skinn. Turistsaker. De gör en bra förtjänst. (Labba, 2020, s. 79)
Av intervjun är det uppenbart att turisterna kom med krav på att få sin önskan om autentiska upplevelser tillfredsställd. Hur såg det språk och de berättelser ut som formade dessa krav? Det framgår i en studie som vi gjort av hur samer och samisk kultur skildras i reseberättelser från Sápmi i STF:s årsskrift 1886–1914, publicerad i den vetenskapliga tidskriften Sakprosa (2022). Genom att analysera hur reseberättelserna skildrar mötet mellan turist och same (”lapp” i källtexterna), kan vi konstatera att texternas retorik präglas av kolonialt och rasbiologiskt tankegods.
I reseberättelserna fungerar samer som drivkraft för turistens längtan efter att uppleva något autentiskt och icke-vardagligt. Detta manifesteras bland annat genom att samiska män estetiseras, medan samiska kvinnor erotiseras, vilket vi kan se i följande utdrag från årsskriften 1891:
Tillhörande Kautokseinotypen är han [lappen Mikkeli] lång, välväxt, i sätt ett stycke af en gentleman, ser afgjordt distinguerad ut med sitt korpsvarta, lockiga hår, sina bruna, strålande ögon, sin friska ansigtsfärg och sina på finnars (Kvaener) och lappars (Finner) öfriga vis elfenbensblanka, hvita tänder.
Mikkeli […] har till syster den vackraste lappflicka, jag någonsin sett: lång är hon smidig, af skidlöpning och pulkaåkning gymnastiserad kropp har hon, djupa, drömmande som ziguenerskans äro hennes ögon.
I en reseberättelse från 1890 beskriver turisten hur man kan ”i synnerhet bland gummorna, se riktigt urhistoriska lapptyper, knaggliga, bruna och skrynkliga som stekta äpplen”. Turistens skildring av det samiska tillåter sig att i ena stunden säga ”detta är vackert och ädelt” och i den andra ”detta är lågt och fult”.
Reseberättelserna innehåller också fotografier på samer och skildringar av fotografering. I en berättelse från 1908 försöker en turist fotografera samer mot deras vilja. Scenen påminner om den som Labba återger, men är skildrad ur turistens perspektiv. Turisten vittnar om att hon står inför ”ett för mig särdeles spännande moment”. Väl medveten om samernas motvilja försöker hon med list ta ett foto:
För att afvända uppmärksamheten från mina förehafvanden fick en af sällskapet i uppdrag att medelst teckenspråk söka underhålla sig med lapparna, medan jag drog mig en bit ifrån och gjorde i ordning min kamera. Inriktningen blef nog både si och så, ty jag måste knäppa af ögonblickligen; man hade märkt min afsikt, och flykten var vild och hastig. På en gång voro alla som bortblåsta, gömda bakom och inuti de skyddande kåtorna. (1908)
Trots samernas motstånd eggas turisten av den tillfälliga maktkampen, och reseberättelsen slutar med ett flertal fotografier på samerna och deras kåtor. Turistens agerande kan ses som en maktutövning och förstås i ljuset av fotografi som ett viktigt medium för denna tids koloniala, rasbiologiska och antropologiska klassificering av samer och andra så kallade ”raser”. Pseudovetenskapliga tvångsundersökningar resulterade i stora samlingar av fotografier, som publicerades till allmän beskådan och som än idag finns bevarade.
STF:s reseberättelser från Sápmi vid förra sekelskiftet kännetecknas alltså av retorisk estetisering, erotisering, nedvärdering och maktutövande, som sammantaget formar det samiska till ett längtansvärt objekt som turister har rätt att konsumera. I framställningarna framträder också den svenska turistens uppfattning om sig själv som civiliserad och kultiverad. Dikotomin är behäftad med värderingar och skapar en hierarki där det västerländska överordnas ”de andra”. De svenska reseberättelserna från Sápmi är alltså tydligt besläktade med den typ av koloniala föreställningar som Edward Said (1978) har identifierat som orientalism.
Men går det då inte att turista i Sápmi på ett sätt som inte upprepar gamla mönster? Jo, men det görs inte genom att ignorera historiska övergrepp utan genom att lära sig mer om dem och genom att vandra i det språkliga landskap som banat vägen för dagens fjällturism. Kunskap om det språk och de bilder som burit fram den svenska turismhistorien ökar förståelsen för relationerna mellan turister och de som bor och verkar i Sápmi. Och inom en snar framtid kommer det bokstavligen gå att lära känna de platser som härbärgerar minnena av koloniala övergrepp. Inom ramarna för ett forskningsprojekt vid Karlstad universitet ska de rutter som den svenska staten tvångsförflyttade samerna längs med märkas upp som vandringsleder.
Sveriges kolonialisering av Sápmi går som ett stråk genom historien, samtidigt som turister vandrar längs fjällens leder. Det är när dessa vägar möts som möjlighet till eftertanke, reflektion och lärande uppstår.
