Det blåser, det blir kallare. Hösten är rätt säsong för att fylla på med ny läsning. Dagens ETC-redaktionen ger dig sina favoriter.
Ken Follett • Evighetens rand (Albert Bonniers)
Jag har väntat på denna enormt välresearchade avslutning på Folletts Århundrade-trilogi sedan jag sträckläste del två förra året. Boken utforskar sammanvävda människoöden i Sovjetunionen, USA, England och Tyskland under olika delar av 1900-talet. I den första boken levde de igenom Första världskriget, bok nummer två handlade främst om Andra världskriget och den sista delen avhandlar samma familjers liv under Kalla kriget. Familjerna är påhittade, men händelserna riktiga. Jag är mitt i boken och så uppslukad att jag måste påminna mig själv om att det fruktade kärnvapenkriget aldrig kom. Andrea Wesslén
Garth Ennis • Preacher (Vertigo)
Höstmörkret är betungande nog, så att ta sig igenom Brott och straff eller någon annan tegelsten är inte att tänka på. Därför passar jag på att läsa den grafiska novellen Preacher. Efter en lång arbetsdag är det skönt att sjunka ned i fåtöljen och läsa om våldsamma präster, vampyrer, hjältemodiga kvinnor och Illuminati och deras jakt på en gud som svikit sina uppdrag. Dag Ankersen
Patrick Rothfuss • The wise mans fear (Daw books)
Uppföljaren till The name of the wind är en fantastisk fortsättning på berättelsen om Kote, den märklige värdshusvärden som skyddar mänskligheten mot något, vad vet vi inte än. Fantasy skriven av en mästare i att inte ta i, man sugs in och världen öppnar sig. Julläsning! Johan Ehrenberg
Frank McCourt • Ängeln på sjunde trappsteget (Albert Bonniers)
När det regnar som mest och hösten är som jävligast plockar jag upp en modern klassiker av Irländsk-amerikanske Frank McCourt. Den utspelar sig till största delen i 1930- och 40-talens Limerick. Där regnar det vill jag lova. Så till den milda grad att gatorna svämmar över och rucklen till hus möglar sönder. Arbetslösheten är endemisk liksom alkoholismen. Svälten lurar ständigt runt hörnet och barnen dör i lungsot på det lokala sanatoriet. Plötsligt känns den svenska hösten inte så jävlig längre. Karl Grauers
Alice Munro • På fri fot (Atlas)
I yran kring årets Nobelpristagare Patrick Modiano vill jag passa på att tipsa om förra årets pristagare Alice Munro och hennes senaste novellsamling som släpptes på svenska i september. Sin vana trogen tecknar hon porträtt av kvinnor som inte riktigt passar in och i titelnovellen möter vi Carla som ger sig av för andra gången i sitt liv. Stina Berglund
Donna Tartt • Steglitsan (Bonnier Pocket)
Har kallats omständlig för sin svindlande intrig och otaliga stickspår i terrordåd, förslagna konstkupper och narkotikaäventyr. Men den här tegelstenen är hennes bästa sedan Den hemliga historien, speciellt skildringen av huvudpersonens tonår i en förort till Las Vegas, med ökenblåst och en desillusionerad ryss som enda sällskap. Andreas Gustavsson
Marie NDiaye • Ladivine (Natur & Kultur)
Franska författaren Marie NDiayes roman är en uppslitande berättelse om skam och skuld, skildrad med knivskarp psykologisk insikt på klar och sinnlig prosa. Malinka växer upp med sin mamma, den svarta städerskan Ladivine. Livet igenom förnekar Malinka mamman, som ser ut som de andra barnens städhjälp – en skam som bränner genom generationerna. Strålande romankonst att njuta av i höstmörkret. Karin Holmberg
Athena Farrokhzad • Vitsvit (Albert Bonniers)
Hennes sommarprat blev det mest anmälda någonsin, och kanske är det vad hennes namn förknippas med för de flesta. Det är i så fall synd. För det är ju orden som gör Athena Farrokhzad till en av de mest intressanta svenska författarna just nu. I Vitsvit som kom ut förra året skildrar hon med poesin anpassningen till ett nytt land. Stavelser blir vitare än en norrländsk vinter, olivolja tvättas ur huden, och det känns som att även den utan egen erfarenhet fattar. Karin Annebäck
Liv Strömquist • Kunskapens frukt (Galago)
Att se den här boken lanseras på bokmässan var som att bevista ett feministiskt väckelsemöte. Liv Strömquist var stor redan före denna senaste bok, nu är hon jättestor. Men inte mindre angelägen. 2014 är mytbilderna och tabugallren kring det kvinnliga könet så täta att hennes bok är att jämställa med en revolutionär – och extremt rolig – handling. Andreas Gustavsson
