Så skulle det kunna förefalla, att döma av hur företag och regeringar begär det, konsulter prånglar ut det och ”visa” personer från tankesmedjor förutspår undergång och katastrofer, för att inte tala om allvarligt sänkt sexuell dragningskraft, för alla som inte har det.
Miljarder slängs ut på det i hopp om att det en dag magiskt ska uppträda och göra livet fulländat, eller att det i värsta (bästa?) fallet helt enkelt försvinner och slutar besvära oss.
Men, vad är det? Ordet verkar tyda på att det har någonting att göra med siffror, digits på engelska. Fingrar? – digitus på latin. I en betydelse, ja. Det syftar ju egentligen på siffror – nollor och ettor – språket för programmeringsdatorer. Varför då denna frenesi? Vad är det som gör det till detta årtusendes stora strävan och mission? Varför är det nu ”digitalisera eller dö”?
För att försöka hitta svaret behöver vi ta några steg bakåt – kanske ganska många steg – till en tid innan maskinerna med sina ettor och nollor helt tog över våra liv.
Vi måste gå tillbaka och prata en del om vad kultur egentligen är.
Kultur, i sin enklaste beskrivning, är hur ett samhälle utför sitt arbete. För vissa av oss som är gamla nog att ha upplevt det, var/är arbete en serie steg och människor och pappersblanketter som vi navigerade för att hantera institutioner och varandra. Det var samtalen, registren, rapporterna och korrespondensen som krävdes för att lämna in en deklaration, söka ett jobb, annonsera ett bröllop, undervisa en kurs, ordna en begravning eller andra lika vardagliga handlingar, summan av vilka beskrev just det samhället. Det var, helt enkelt, hur ett folk utförde saker och ting för att leva sina liv från födseln till döden. Det var hur de komponerade musik, delade med sig sina recept, författade en roman eller skrev en pjäs, gav en order, drev en rättssak eller friade till någon.
Det var (och på många sätt är fortfarande) den serie av handlingar och artefakter som tar en från en början till ett slut och en förhoppningsvis lyckad konklusion.
Byråkratier exemplifierade denna kultur, denna samling av uppgifter som fick samhällen att fortsätta fungera.
Detta utvecklades över årtusenden. Det förändrades, anpassades, förvandlades, förkastades, återuppfanns, gjordes bysantinsk eller förenklades, men i en takt där mänskliga konversationer hann med att omfatta det. Folk pratade med varandra, tänkte över saker, pratade lite mer och kom så småningom överens om att göra någon viss förändring. Ibland slogs de om det – på hästryggen eller till fots. Ibland skrev de högtidligen under på det i blod och skakade hand, och kulturen skuffade lite på sig och gick vidare.
Sedan kom nollor och ettor-maskinen.
Den har två egenskaper. Den är exceptionellt korkad. Den är oförmögen att ställa en enda fråga på egen hand, som Pablo Picasso påpekade. Den är inte nyfiken. Och den klarar att göra samma sak, om och om igen, extremt snabbt och utan att någonsin bli uttråkad, be om löneförhöjning – åtminstone inte än – eller ifrågasätta vad den egentligen håller på med.
Människor, för att de är människor, lärde den att göra vissa saker om och om igen och lärde den därmed, fast oavsiktligt, att utföra arbete. Arbete som är en faksimil av det arbete som de själva normalt ska utföra.
Utan att egentligen tänka på det gjorde de den till en aktör och ett arkiv i deras egen kultur.
Det finns dock ett problem med detta, som ingen riktigt har brytt sig om. Det faktum att de inte kan ställa frågor resulterar i att maskinerna inte kan fråga vems ärenden de egentligen går. Vems intressen de egentligen tjänade.
Människor, för att de kan och är (eller åtminstone var) starkt benägna att ställa frågor, kunde fråga om arbetet de gjorde var något de kände att de var med på, var emot, ville förändra, ta bort eller utveckla vidare, eller var helt enkelt tvungna att utföra det för att någon annan lutade sig över dem med ett svärd i högsta hugg.
En annan skillnad är att människor förökar sig själva. Evolutionen lärde dem att tillskriva, i bästa fall, handlingen en beaktansvärd grad av njutning, så de flesta har inte gjort så värst mycket uppror mot denna skyldighet.
Med maskinerna däremot, är det en helt annan sak. Det krävs resurser för att tillverka dem och de har därför inte fallit under de njutningsprinciper som nämndes nyss, men i stället under den gyllene regeln som säger att ”den som har guldet ställer upp reglerna”.
Och det är där problemet med digitalisering börjar. Eftersom maskinerna tillverkas och finansieras av vissa grupper i samhället antas de först och främst gå sina skapares ärenden.
Deras skapare har finansierat sina skapelser för att de vill att det arbete som maskinerna gör ska tjäna deras intressen. Göra dem mäktigare, rikare, självklart dominerande och a priori bäst.
Digitalisering, under den eufemistiska täckmanteln av effektivisering och effektivitet, är inget annat än ett maktinstrument.
Den utför arbete som är i ägarnas intresse, till synes enklare, snabbare, billigare och, mer tvivelaktigt, till synes bättre.
Det arbete som de som fråntagits sina uppgifter utfört slängs åt sidan som något som inte bidrar till samhällets förbättring. Prövostenen för detta beslut är begreppet profit, oftast dolt under den synbarliga objektiviteten i ordet – effektivitet.
Digitaliseringen, i sin konfiskering av arbetet, har konfiskerat kulturen. Vad som förr var den stora, röriga utvecklingen av hur samhällen gjorde saker, har i den digitaliserade världen blivit till en trång monokultur av hur den kontinuerligt krympande toppen i samhällspyramiden vill bli betjänad.
Digitalisering innebär kulturens död, genom kvävning. Kvävning av en monokultur av effektivitet.
Nu har vi kommit fram till den sista frågan om digitalisering – effektiv för vem och till vilket pris? Effektiv jämfört med vad då, och enligt vems kriterier? Vem skapar och kontrollerar algoritmen som avgör vad som är effektivt och vad som inte är det?
Tja, det är ganska uppenbart att digitaliseringen är effektiv för de rådande maktstrukturerna, eftersom den ökar deras kontroll över kulturen och även gör det möjligt för dem att få ökad kontroll över tillgångarna i kulturen ifråga.
Men följdverkningarna?
Titta ut genom fönstret, om du har tur nog att ha ett. Naturen förvirrar en. Den är, enligt alla rådande definitioner av effektivitet, fullkomligt ineffektiv. Den är full av redundanser och vilar på en fast grund av kommunikation och samarbete. Raka motsatsen till den effektiva effektivitet som förefaller vara digitaliserarnas våta dröm.
Årtusenden av evolution har bevisat att redundans är en framgångsrik överlevnadsstrategi. Det är en klinisk prövning som pågått längre och haft en större samplingsstorlek än vad vi någonsin kunnat drömma om.
Som Nassim Taleb beskriver så utförligt i sin bok ”Antifragilitet” så uppfann naturen och evolutionen antifragilitet. Det är det som gör att vi, och alla levande varelser, förstärks av oreda. Nej, inte i form av toxisk stress orsakad av rädsla, dominans och ångest, men stressen att pressa oss framåt, förbi nästa horisont. Och några av de viktigaste egenskaperna hos denna antifragilitet är mångfald – inte monokulturer, redundanser – inte minimalisering, och acceptans av rimliga risker, slumpmässighet och oförutsägbarhet – inte eliminering av, samt det oväntade.
Det kan digitaliseringen inte hantera, helt enkelt för att den är baserad på maskiner som inte vet hur man ställer en fråga. Eftersom maskinerna inte kan ställa frågor och därför vara skeptiska får de kulturen att tro att deras antaganden är heliga, oföränderliga och inte kan ifrågasättas. Effektivisering och effektivitet anses vara de enda godtagbara anledningarna till digitalisering men det är förbjudet att fråga efter effektiviseringens innehåll, mål, motivation eller konsekvenser.
Den förställer sig till en teknokratisk, teknisk uppfinning när den i själva verket är ett politiskt och ideologiskt vapen. Mänsklighetens begreppsvärld vilseförs till att tro att effektiviseringsmonokultur är kultur. Och den här monokulturen omfattar i dag hela den globaliserade världen. Som vi vet från andra områden – industrialiserat jordbruk till exempel – är storskalig monokultur dödande genom att den skapar fragilitet. Storskalig monokultur ökar dolda risker på ett sätt som ingen annan parameter. Men monokultur är inte kultur. Den förra är absolutistisk och diktatorisk, den senare demokratisk. Digitaliseringen, så som den för närvarande ägs och kontrolleras, har blivit diktatorns tjänare.
Kampen för människans befrielse måste därför nu även innefatta befrielse av digitaliseringen från fångenskapen i effektiviserings-monokulturen. Digitaliseringen är en kulturell såbädd. En monokulturplantage kommer till slut att döda både fröet och jorden. Men om den tillåts bli en regnskog där alla arter och kulturella artefakter, inklusive digitala, får samverka kan den leda till en humanistisk utveckling av den digitaliserade delen av den mänskliga kulturen.
Valet är vårt.
