Först Hollywood-skylten i närbild. Filmen på de vita bokstäverna är knastrig, det syns att klippet har 25 på nacken. Sedan en långsam utzoomning: grusiga Los Angeles-klippor, torra buskar och en molnfri, klarblå himmel. När kameraperspektivet vidgas ytterligare presenteras ett vitt hjärta ritat av ett flygplan. Inuti: ett D.
Inte vilken prinsessa som helst
Det finns en talande symbolik över att hjärtat med ett D inuti sprayas upp just över Hollywood den där sensommaren 1997. Att Dianas död uppmärksammas på en plats så tätt förknippad med film, kändisskap och skandal är allt annat än en slump. Diana var inte vilken prinsessa som helst och det var inte heller hennes död.
Täckande porträt
Scenen är tagen ur HBO:s nya dokumentär ”The Princess” som med hjälp av mediernas ständiga bevakning av prinsessan lyckats skapa ett täckande porträtt av hennes tid i rampljuset baserat på arkivmaterial. Via TV-intervjuer, presskonferenser, påträngande paparazzibilder, löpsedlar och reportage får vi följa Dianas skandalomsusade liv i offentligheten. Förlovningen, bröllopet, graviditeterna, förlossningarna, resorna, skilsmässan, förälskelsen och döden. Det är som att varje sekund av hennes liv finns dokumenterat. Och kom ihåg: detta var långt innan sociala medier.
Jagad av journalister
Även om just ”The Princess” paketerar berättelsen annorlunda är själva storyn allt annat än outforskad. Antalet filmadaptioner och biografier om Diana är otaliga, och trots det fortsätter hon att fascinera. Varför? För att hon gjorde revolt mot det brittiska kungahuset – vägrade, eller klarade inte av, att anpassa sig efter deras traditioner. För att hon var folklig, väckte uppmärksamhet globalt och steg över de osynliga gränser som resterande medlemmar i kungahuset etablerat mellan sig själva och oss dödliga. För att hon bar på ett mörker och återkom i diverse kärleksdraman. Men framför allt för att hon dog på det vis hon gjorde: 36 år gammal, i en bil med sin älskare. Jagad av journalister.
Dianas odödliga livskraft
Hennes död hade kunnat bli en sedelärande fabel om medialogik, nyhetskonsumtion och gränslösa reportrar. Ett så kallat ”wake up call” som fick dem (oss?) att börja behandla kändisar med i alla fall en gnutta respekt. Dianas död hade även kunnat bli paparazzins död, droppen som fick den gränslösa journalistbägaren att rinna över. Så blev det inte. Istället har allt eskalerat. Kändisarna har blivit fler och rapporteringarna om dem allt mer hänsynslösa. Och prinsessan av Wales liv fortsätter porträtteras av giriga mediamoguler och vi fortsätter konsumera varje millimeter av dessa porträtt. Suga i oss hennes lekfulla uttryck, hennes paradoxala integritet, hennes odödliga livskraft.
