Det är måndag kväll. Solen värmer fortfarande på sina håll i den efterlängtade vårkvällen. Utanför Medborgarhuset på Medborgarplatsen har ett 20-tal personer samlats för en vandring genom den politiska punkens 90-tal på Södermalm. De flesta är i 35- till 40-års åldern. Men en handfull äldre har också hittat hit.
– Vi kommer att berätta om vänsterpunkrörelsen från 1990 till 1995. Det är vår personliga historia, säger Sara Hedberg som är en av guiderna.
Vi rör oss ner mot Bofridsbåge, bostadshusen som stod klara i början av 90-talet. Här berättar den andra guiden Emmy Kauppinen om samhällsklimatet på den tiden. Lasermannen, nazister som firade 30 november och Ny Demokrati till exempel.
– Och så var det Kuwaitkriget. Själv var jag övertygad om att tredje världskriget skulle börja, säger hon.
Men så pekar Emmy och Sara mot Södra Station och berättar om hur pendeltågen blev en viktig del av punkrörelsen på den tiden när varken mobiltelefoner eller internet existerade. Med kollektivtrafiken tog de sig överallt i staden, och lärde känna likasinnade på alla de punkhus som fanns då.
– Man satt alltid i första pendeltågsvagnen. Längs vägen hoppade det alltid på fler. Vi drack folköl, hjälpte varandra att sminka oss, fixa frisyrerna, bytte blandband, blev kära och bråkade, minns Emmy Kauppinen.
– För punken var inte bara politik. Det var musik också, säger Sara Hedberg innan vi börjar röra oss bort mot legendariska Kafé 44:an.
Återupplever minnen
Några av dem som är med på tidsresan i dag är Salla Franzén, 36 år, och 30-åriga Christine Jost.
– Min pappa bodde på Söder på 90-talet så jag brukade hänga i Vitabergsparken. Nu när vi skulle göra något tillsammans i kväll så tänkte jag att det kunde vara kul att återuppleva lite minnen, säger Salla Franzén.
Själv bodde hon i Helsingfors och lyssnade mer på metal än på punk.
– Men i Finland gick de två musikstilarna in i varandra och vi hängde tillsammans, berättar Salla Franzén.
”Världens bästa vandring”
Men det finns många andra stadsvandringar för den som inte är intresserad av punk. Bara Stadsmuseet ordnar allt från joggingvandringar i vikingarnas spår längs Riddarfjärden, till guidningar av samtidskonsten i Hammarby Sjöstad. Den som vill kan också lära sig mer om olika stadsdelar eller göra som 60 000 andra redan har gjort – och följa med in i Stieg Larssons Milleniumvärld.
– Den vandringen utsågs av Lonely Planet till världens bästa litterära vandring för något år sedan, säger en stolt Torvald Olsson-Sundelin som är ansvarig för museets vandringar.
Stadsmuseet satsar just nu extra mycket på stadsvandringar eftersom det fysiska museet är stängt för renovering under två år. En promenad varje dag blir det. Dels är det ett sätt att synas, dels är det ett sätt att visa upp Stockholm utifrån andra perspektiv och nå nya målgrupper.
– En del av vandringarna kommer till efter att folk hört av sig till oss. Som ”Inga grisar på vinden”. Det var en kvinna som undrade om hur djurhållningen sett ut i stan genom historien, berättar Torvald Olsson-Sundelin.
Både Sara Hedberg och Emmy Kauppinen arbetar på Stadsmuseet i vanliga fall.
– Vi, och många andra i personalen, blev peppade att göra det här. Ingen av oss har gjort något liknande förr, säger Sara Hedberg.
Strindberg på elva sätt
En som däremot har lång erfarenhet av stadsvandringar är Anita Persson. I 35 år har hon tagit med nyfikna in i August Strindbergs liv.
– Haha, ja, det är helt absurt. Det började med att jag jobbade på Strindbergsmuseet och gjorde en vandring från Riddarholmen, berättar hon.
Sedan dess har det växt. Från maj till slutet av augusti håller hon i elva olika vandringar med Strindbergstema och guidar på fyra olika utflykter i hans fotspår. Hemsöbornas Kymmendö, Dalarö och Södermalm, bland annat.
– Alla svenskar har något förhållande till Strindberg. Någon tycker att han är kvinnohatare, någon annan att han är galen. Det som är roligt är att alla börjar prata med varandra, säger Anita Persson.
Hur håller du igång ditt eget engagemang efter 35 år?
– Det blir inte tråkigt, publiken gör det roligt och det gäller att se vad de går igång på. Strindberg var ju en totalnyfiken person och kan jag förmedla den känslan till publiken är det stort. Och Strindberg har något för alla – oavsett om du är intresserad av att odla gurka eller av religion, tillägger hon.
”Varje gång unik”
Medan Anita Persson utgår från en person tar konstnären Anders Djerf en plats som utgångspunkt – Årsta. Under tio år har han hållit i skuptur- och arkitekturvandringar här, från början för vänner och bekanta. Numera hittar han även längre bort, mot Årstadal, Liljeholmen och Gröndal.
– I Årstadal var det några nyinflyttade som undrade hur det hade varit där förr. Då läste jag på om det – visste du till exempel att det fanns en bilfabrik där mellan 1907 och 1909 som tillverkade en bil som hette Gurik?
Det brinnande intresset för Stockholms historia har funnit med Anders Djerf under hela hans liv. Redan som liten var han stammis på Stadsmuseet, berättar han. Och när någon frågar något som han inte har svar på läser han på om det efteråt.
– Så tar jag med det i nästa vandring. På så sätt blir varje gång unik, säger Anders Djerf.
Punkvandringen har passerat Björns trädgård och Kafe 44:an. Slutmålet Vitabergsparken hägrar. Längs vägen har publiken börjat prata med varandra och delar med sig av egna minnen.
Så vad är det då som lockar folk att gå runt i grupp på stan
med en guide? För Christine Jost är det första gången hon gör det, men hon gillar det. Salla Franzén har tagit med kompisar på besök i staden och gått några vandringar.
– Det är roligt att se och lära känna nya delar av stan. Det gör att man känner mer hemkänsla, säger Salla Franzén.
