Den amerikansk-argentinsk-brittiska skådespelaren Anya Taylor-Joy som spelar Beth är en av Hollywoods hetaste nya stjärnor. Hon har nyligen fått en huvudroll i ”Furiosa”, en Mad Max-spin-off. Under 2019 gjorde hon tätt efter varandra ”The Queen’s Gambit”, den romantiska dramakomedin ”Emma” och Edgar Wrights kommande skräckfilm ”Last Night in Soho”.
Hur närmade du dig rollen som Beth Harmon?
– Det gick nog ganska snabbt. Jag hade inte fått manuset så jag läste boken och läste ut den på ungefär en och en halv timme. Och jag har aldrig sprungit till eller från ett möte förut. Jag joggar inte ens, tränar inte på det viset. Men jag sprang till mötet… Kanske sa jag: ”Hej”, men sedan skrek jag: ”Det handlar inte om schack! Och hon är rödhårig!”, och Scott bara: ”Det handlar inte om schack. Och hon är rödhårig”. Så vi klickade direkt.
– Jag kände att jag kunde förstå hennes känslor av ensamhet och desperata försök att begripa en värld som inte fanns naturligt i henne. Och den där fixeringen vid schack. Att känna: ”ok, det här förstår jag. Och jag gillar det. Det får mig att må bra, som att jag är bra på något. Den här världen verkar vilja ha mig.”
– Jag tror att mycket av vad Beth går igenom handlar om att testa olika situationer för att se var hon passar in. Hon kommer ju från en bakgrund där alla har svikit henne. Eller lämnat henne. Därför litar hon inte på någon. Och då försöker hon förtvivlat hitta någonstans där hon passar in. Jag tror säkert att jag själv kände så ibland som barn. Jag blev ganska besatt av henne direkt.
Beth är ju så intensivt fokuserad men det verkar också som att hon iakttar sig själv utifrån. Man kan nästan inte läsa av henne alls. Man förstår inte riktigt vad hon känner?
– Jag tror inte hon förstår sina känslor alltid. Hon reagerar på vad som händer omkring henne men gör det på ett defensivt sätt. Känner sig ständigt hotad. Jag tror det är därför hon är så offensiv på schackbrädet och går ut stenhårt eftersom hon känner att det är något hon kan. Det är också intressant hur hennes språk utvecklas i manuset. Hon lär sig att kunna prata om sina känslor. Men tänker man på hur hon kommunicerar, särskilt i början, är det väldigt staccato, som att hon liksom ännu inte har lärt sig hur man börjar en mening. Hon harklar sig ofta eftersom hon helt enkelt inte kan kommunicera med folk.
– Det var underbart att få vara i Beths huvud, men den där försvarsinstinkten och känslan av att vilja bygga murar runt sig hela tiden – det blev bara för mycket ibland, haha.
Du har gett henne en del udda drag. Hennes rörelser, till exempel. Vill du berätta lite?
– En av de första gångerna jag träffade Scott kom jag på att hon kanske skulle gå lite stelt när hon var yngre. Det kändes jättekonstigt efter ett tag, så jag började fråga Scott: ”Var det här idiotiskt? Funkar det? Verkar det äkta?” Jag hade ju använt kroppsspråk i en massa tidigare roller men aldrig under så många inspelningstimmar. Hon imiterar det hon ser. Så jag tänkte: ”Okej, det här är Beth när hon sett en film med Ann-Margret eller Audrey Hepburn. Att hon tänker: De går på det där sättet, då ska jag också gå så nu.” Hon försöker lära sig hela tiden och det är därför hon i sista avsnittet fått ett lite butchigare sätt att gå på.
Kan du berätta lite om hennes förhållande till adoptivmamman och hur det utvecklas?
– Det blir en intressant maktförändring när de två kommer överens om att ljuga om familjesituationen. Jag tänkte att det var första gången i livet de båda ser på en annan människa och tänker: ”Jag väljer dig. Jag stannar hos dig om du stannar hos mig.” Det är dealen. Efter det tror jag att de kommer varandra nära och känner: ”Vi två mot världen”.
”The Queens Gambit” handlar om att genialitet har ett pris och tar upp frågan om genialitet någonstans gränsar till vansinne. Det som tynger Beth verkar vara hennes ständiga vilja att bli bäst. Kanske det mest destruktiva i henne, eller?
– Jag tror det finns mer. Kanske känner hon att klarar jag det här har jag bevisat för mig själv att det inte är jag som är problemet, inte mitt fel att alla överger mig. Att om jag lyckas blir jag värd något. Men också fixeringen vid att bli bäst, behovet att bevisa det, att få känna att det är jag som har erövrat detta, jag själv som tagit mig hit. Och jag tror att en väldigt problematisk grej för henne är att hon upptäckte schack under samma tid som hon fick lugnade för första gången.
Pillren hon tar bedövar henne till en nivå där hon nästan går på instinkt när hon spelar. Känner hon något slags befrielse i det?
– Absolut. Hennes vänstra hjärnhalva stängs av. Den sida som alltid stört henne bara stängs av. Jag tror alla missbrukare håller med om att det funkar så – tills det slutar funka. Man börjar dricka eller ta lugnande för att det funkar till en början. Men varenda drog slutar till sist verka. Och gör en galen eller tar livet av en.
Isla Johnston som spelar Beth som barn är lysande.
– Hon är helt fantastisk.
Hur är det att jobba med Scott Frank som regissör?
– Alla regissörer är inte coola nog att uppmuntra en att komma med synpunkter, eller tillräckligt trygga för att inte behöva kontrollera precis allting. Det fina med Scott är att han bara säger: ”Jag valde just dig. Säg nu precis vad du tycker om den här scenen.” Han har total koll och har alltid en vision om vad resultatet ska bli. Om något blir fel säger han det till en. Det var underbart att vara med om en inspelning där man verkligen kände sig uppskattad. Inte bara: ”Du är skådespelare, sätt igång. Och gör vad jag säger åt dig”, utan i stället:” Vad tycker du? Varför känns det inte rätt? Okej, vi tar om. Hur vill du göra? En ny tagning? Okej, bra.” Som regissör är man ändå den som styr hela skeppet och kan lätt bygga upp ett superego. Men Scott har inget av det där. Han blir aldrig sur, bara ler hela tiden och finns liksom alltid där för en.
Till sist: vad händer just nu för dig?
– Jag är med i Robert Eggers ”The Northman”. Så, ja, jag filmar just nu.
Samma regissör som du gjorde ”The Witch” med.
– Exakt. Min allra första filmfamilj. Jag är jätteglad att jag över huvud taget får göra film i det nuvarande läget. Och särskilt med det här gänget.
