Sveriges första gangstarappare, som suttit inne för allt från värdetransportrån till grovt vapenbrott, och som frontfigur i hiphopgruppen Kartellen anklagades för att överdriva sina beskrivningar av kriminaliteten i orten.

Det var femton år sedan. 

Vi ses eftersom han snart både släpper ny skiva som soloartist och har premiär för en film baserad på hans liv. Men om det här är en promotion-intervju är Sebastian Stakset väldigt bra på att dölja det.

– Allt med den här filmen har varit jobbigt. Det har varit svårt. Jättesvårt. Jag kommer inte göra en film om mitt liv igen. Så kan jag säga.

I ”Miséria” spelar han själv huvudrollen och har skrivit manus tillsammans med regissören Liam Norberg, bland annat dömd för det största värdetransportrånet i svensk historia. Bland skådespelarna syns Daniel Webb, tidigare yrkeskriminell och utpekad som livvakt åt ledaren för jugoslaviska maffian, skådespelarsveriges enfant terrible Ola Rapace och artisten Alex Ceesay som slog igenom som rappare medan han satt på Kumla. 

Man kan uttrycka det såhär: att hitta en mer beskedlig skara är inte jättesvårt.

Under inspelningen uppstod dråpliga situationer. Som när polisen ryckte ut eftersom det hela såg skumt ut – men väl på plats snabbt lämnade, med kommentaren “jaha, det är Sebbe, han gör bra grejer nu”. Bisarrt, för någon som rappat "en bra gris är en död gris” och har “Fuck aina” tatuerat på kroppen?

– Ja, det kändes jättespeciellt. I de kvarteren liksom.

Men främst beskriver Sebastian Stakset allt kring filmen med ett återkommande ord: mörkt.

– Det har varit mörkt på många sätt. Men det jag alltid vill när jag berättar om det gamla är att förklara att det är skit och att det finns en väg ut. Och filmen är så oromantiserande av det kriminella livet så det tycker jag att vi lyckades med.

Många som skildrar kriminalitet säger att de inte vill glorifiera. Ändå uppfattar många ofta resultatet som coolt. Varför tror du att ni lyckas?

– Vi har levt det. När vi ska beskriva smärta så vet vi hur den känns. När vi ska beskriva makt och kontroll, att styra genom fruktan, så vet vi hur det ser ut. Jag var livrädd för att göra något som skulle få någon att känna ”fett”. Du vill inte se någon gå den vägen.

Ta den här Jens Lapidus, Östermalmsadvokaten som kapitaliserar på den här världen. Redan i Kartellen, ”we called him out”

Faysa Idle, som skrivit en självbiografi om livet med en gängkriminell bror, har beskrivit frustrationen över att få reaktionen ”åh, som Snabba cash!”. Men Snabba cash-gänget skulle väl också säga att de inte vill skildra det här livet som lockande? 

– Nej, nej, det där får du inte skriva. Ta den här Jens Lapidus, Östermalmsadvokaten som kapitaliserar på den här världen. Redan i Kartellen, we called him out för allt kapitaliserande på vår misär. Det är ju så, även musikindustrin gör pengar på det. 

Är det lätt att känna sig som en slags maskot?

– Ja, därför gjorde vi filmen själva. Vi gick inte till något produktionsbolag. Det kan man se också, det är ingen stor budget men det var stor frihet. Ingen kunde säga åt oss någonting. Samtidigt: det var kaos.

Sebastian Stakset berättar att i det ”jättelilla teamet” fick han och Daniel Webb, utöver att vara skådespelare, även fungera som projektledare.

– Det kunde vara dagen innan vi skulle spela in i ett fängelse, så ba: ”vart ska vi vara?”. Vi vred verkligen det sista ur disktrasan varje dag. Ibland kunde vi bli hajpade att ”yes, nu gjorde vi något bra”, men Liam gjorde ett bra jobb med att ta bort alla de elementen. Det skulle vara mörkt och det skulle vara drama, liksom.

Det låter jobbigt att vara i?

– Det var fruktansvärt. Jag mådde skit.

All trauma kom tillbaka, liksom: vem är jag? Är jag gamla Sebbe eller nya Sebbe? Och så blev Nisse skjuten

Kunde ni hjälpa varandra på något vis?

– Nej. Vi förstörde bara varandra. Det var ingen hjälp, vi var inte ens sams. Det var jobbigt, men så mörk som filmen var, så mörkt var det också omkring oss när vi gjorde den. Att det gick ihop är ett mirakel. Alla professionella som var med sa ”det här kommer aldrig att bli en film”.

Det blev på ”pure willpower” som Sebastian Stakset själv uttrycker det. Men priset för att sugas tillbaka in i sin värsta tid i livet blev högt. 

– Jag var tvungen att döda de ljusa ögon som jag har fått. Jag svär ju inte ens nu, bara att gå tillbaka till det där språket… All trauma kom tillbaka, liksom: vem är jag? Är jag gamla Sebbe eller nya Sebbe? Och så blev Nisse skjuten.

Nils Grönberg, mer känd som artisten Einar, hade funnits i Sebastian Staksets liv sedan han först såg honom rappa som 10-åring. För Sebastian var han en vän, som han febrilt försökte motivera att lämna det kriminella livet. Det lyckades inte. Och så kom beskedet, mitt under filminspelningen: han är död, mördad i en port i Hammarby sjöstad.

– Det tog mitt hjärta till en mörk plats. Att gå på hans begravning också… Allt var tungt.

Medan filmteamet var i Spanien för att spela in scener till en Marbellaresa tog han så ett återfall efter sex års nykterhet. Orsaken tror han var en kombination av att tumla runt i svärtan – och kanske en gnutta övermod.

– Jag är alkoholist men drack alkoholfri öl i filmen. Jag tullade på väldigt många gränser. Men jag har insett att det är jätteviktigt att inte tro att man någonsin blir hel och att inte gå tillbaka till det du blivit fri från. Don’t play with fire.

Det känns som att du är långt från det liv vi ser i filmen. Hur såg en grå tisdag ut då, jämfört med nu?

– När du lever ett kriminellt liv är du alltid on call, om du har en grå tisdag så kanske din broder inte har det. Det är alltid in motion, det är alltid saker som måste lösas, det är alltid fiender som är ute efter att skada dig, det är alltid vaksamhet, paranoia, missbruk, stress. 

Han hämtar andan.

– Det är ditt liv. Och eftersom det är din identitet så går du inte och gnäller, du förstärker de där elementen frivilligt. Nu, en grå tråkig tisdag lagar jag mat till min familj och försöker ta igen tid med dem. Jag har inga tråkiga tisdagar.

I dag har han två års nykterhet i kroppen igen. För att ta sig hit blev han tvungen att återvända till samma verktyg som för åtta år sedan.

Kändes det som ett misslyckande?

– Det var ödmjukande, så kan jag säga. Ödmjukhet är grundstenen i nykterhet. 

Även om man lyckas göra sig av med ett beroende kanske problematiken som ledde en dit finns kvar?

– Ja, det handlar ju om att lära sig bemöta svårigheter utan flyktbeteenden. Ta ansvar för sig själv, älska sig själv. Det är lättare att älska andra. 

Du vet, Tony Olsson? Ja, han och några polare till mig, vi alla har suttit 63 år i fängelse sammanräknat men i dag lever alla förvandlade liv. Vi var i Norge sist och varvade att läsa Bibeln med att laga mat

Hur hanterar du ångest i dag? 

– Jag behöver en viss typ av adrenalin. Jag tränar thaiboxning och skytte, jag lever lite grabbigt liksom. Men det passar mig och det är den jag är. Precis som mamma är skräddare och gillar att hålla på med händerna. Jag har börjat arrangera mansretreat också.

Han skrattar.

Mansretreat?

– Ja ja, sist var det, du vet, Tony Olsson? Ja, han och några polare till mig, vi alla har suttit 63 år i fängelse sammanräknat men i dag lever alla förvandlade liv. Vi var i Norge sist och varvade att läsa Bibeln med att laga mat och dra gamla war storys. Vi gör det två gånger per år i lite olika konstellationer. Om man leker Svensson och inte är det kommer man alltid känna utanförskap, som att man fejkar. Här kan vi vara hundra procent oss själva, prata om ganska råa grejer samtidigt som vi bejakar det nya livet. 

Är det ett sätt att deala med saknad efter rushen från det snabba livet?

– Ja, jag gör det för att jag behöver det. Jag får gemenskapen. Grabbarna, liksom. Anledningen till att många avhopparverksamheter misslyckas är för att om du tar en kille, sätter honom i någon liten håla och ger honom motiverande samtal så kommer han tröttna och dra tillbaka till det han känner. De element som förde dig in i det livet finns fortfarande i dig, du måste möta dem på något sätt. 

Jag tänker att en anledning till att det är svårt att hålla sig ren är skuldkänslor. Kan du känna skuld?

– I min tro är grundstenen förlåtelse. Jesus erbjuder syndernas förlåtelse, inte en gång utan varje dag. Förlåtelsen kan befria dig från skulden och skammen. Men känner du att du är en hemsk människa och är nykter på vita knogar, hur ska du klara det?

För att få förlåtelse måste man be om den, säger han. Han har bett om och fått den från sina tre barn, han har bett om och fått den från sin mamma. 

– Jag var ju nykter då och… hon sa: ”såklart, det här är första gången på 15 år som jag träffar mitt barn”. 

Min PTSD triggas om jag ser två killar med Gucci-keps och maskering gå mot mig, då kommer jag att tänka: ”nu dör jag”

Förlåtelse kommer också genom det som Sebastian Stakset kallar ”botgöring”. Det – ”i kombination med adhd” – är anledningen till att han rest tretton gånger till krigets Ukraina för att hjälpa till, bland annat med att samla in och transportera medicinsk utrustning.  

– Många frågar mig varför jag, som har så mycket PTSD, åker till Ukraina. Men jag har aldrig varit soldat och jag har aldrig varit i krig, det är ny mark för mig. Min PTSD triggas om jag ser två killar med Gucci-keps och maskering gå mot mig, då kommer jag att tänka: ”nu dör jag”.

Jag hörde att du ibland kan be: ”Herre, låt mig vara en gangster igen”.

– Ja, det är väl det manliga dna:t, du vet, man vill ibland bara örfila någon, liksom vad tror du? 

Käkarna spänns.

– Men det gör jag inte. Men ibland svider det att inte kunna göra det, när någon trampar på en väldigt hårt.

Vad kan provocera dig nu för tiden?

– Om folk utövar makt och kontroll över en, det är mest där om jag ska vara helt ärlig. Då kan jag känna: vad tror du.

Han spänner käkarna igen. Skrattar till. 

– Men jag måste kunna känna alla de här känslorna utan att agera på dem. För det gör ju mig lack. Det är därför jag behöver Gud. Jag har någonstans att gå med alla känslor och säga: ”jag väljer att förlåta”. Och när jag gör det försvinner det varje gång.

Du har också sagt ”jag vaknar elak och måste be mig snäll”.

– Hundra procent. Jag är inte god eller bra eller from i mig själv. Jag är lutheran i min tro, I know that I’m a piece of shit liksom.

Han skrattar.

– Det är ett dagligt val att säga: Gud, ske din vilja och inte min. Att underordna sig och säga att jag vill visa människor kärlek och omsorg, inte vara hård eller uppvisa makt. 

Jag mötte inte Gud i kyrkan, jag mötte honom på gatan. Det var därför det blev så lätt att älska honom

Jag tänker att du har svårt med auktoriteter. Hur fungerar det med din tro?

– Har du auktoritetsproblem har du egentligen problem med utövande av makt och kontroll. Jag har lika svårt för det i dag som jag hade då. Men grundproblemet i världen är stolthet, den stolthet som gör hjärtat hårt, som får en att kämpa för sin egen rätt. Det är roten till all synd. Jag var så stolt som människa, men det nyttigaste jag har gjort i mitt liv är att böja mina knän inför något, bekänna mina fel och brister.

Han tror att många baserar sin gudsbild på troende människor som man mött, som kan upplevas dömande. 

– Men jag mötte inte Gud i kyrkan, jag mötte honom på gatan. Det var därför det blev så lätt att älska honom. 

Det var när han hade bestämt sig för att dö som Sebastian Stakset mötte Gud för första gången. Han stod på tunnelbaneperrongen i Kärrtorp och skulle precis hoppa framför tåget. Så ringde telefonen. Det var hans bror – han hade inte svarat för någon annan – som berättade att han fått plats på ett behandlingshem.

– Sedan dess har jag bett, och mött honom så många gånger på tusen olika sätt. Det är som att lägga sig i ett bad av kärlek som inte är mänskligt, jag har varit kär, jag har gift mig, det är någonting annat som är så starkt att du kan börja gråta bara du tänker på honom. 

Kan du fortfarande bli arg? 

– Nej, eller… Jo, absolut. Helig vrede. 

Han skrattar.

Vägen fram efter frälsning har varit allt annat än spikrak. Under en lång period varvades ”fest och knark på lördagen, kyrkan på söndagen”. Det var tärande, förvirrande.

– Ljus, mörker, ljus, mörker. 2016 frågade jag Gud hur jag ska göra för att bli fri. Då fick jag till mig: lämna allt och följ mig. Då hoppade jag av Kartellen.

Jag försökte motivera honom att leva ett bra liv, det var mitt fokus

Kan du känna stolthet över Kartellen?

– Jag har fått lite mer distans nu. Det finns massa musik och texter vi har gjort som jag tycker är hur bra som helst. Problemet för mig har varit att romantisera den tiden eftersom jag hade ett aktivt missbruk. Men det var en fas, nu har jag en ny fas.

Hur nära är du branschen i dag?

– Många som är aktiva nu har vuxit upp med vår musik. Jag försöker visa alla fett med kärlek och respekt, inte döma dem. Och visa med mitt liv att oavsett var du är i dag kan du hamna någon annanstans i framtiden. 

Din relation med Einar var en vänskap, men du var också hans mentor? 

– Ja, jag försökte motivera honom att leva ett bra liv, det var mitt fokus.

Har du såna kontakter i dag också?

– Ja, det är det jag gör varje dag. Det är ett ansvar och det behövs. Vi är ett land som saknar kärlek, som inte tar ansvar för de svaga. Så skylls det på föräldrarna, men vem är förälder till en unge på ett SIS-hem? På ett HVB-hem? Staten. De har tagit vårdnaden från föräldrarna, det är under statens vård som allt det här sker.

Sebastian Stakset kan prata länge om politik. Det gör han också. Min fråga om han har lagt politiken på hyllan sedan han blev kristen är överflödig. 

– Vi har ett trasigt system, och lojalitet till det svenska samhället är väldigt mycket att begära från människor som har sett baksidan av det.

Han tystnar.

– Jag har varit och besökt riksdagen ett antal gånger och pratat med dem. Min förväntan kring att de kommer fixa det här, den är noll. De kommer inte fixa ett skit. 

Varför tror du det?

– Det är en omänsklig uppgift. Hur ska de lösa det här? Det går inte, lös det själv då om det är så jäkla enkelt.

Han skrattar, slår ut med armarna. Sveriges Radio kommer in. Nästa promotion-intervju väntar. Det börjar bli dags att runda av. 

Känns det spännande att se mottagandet av filmen?

– Ja... Eller, när vi visade den på ett högsäkerhetsfängelse i Norge och såg hur den träffade målgruppen, då kändes det värt det. Men den är så långt ifrån det folk tror, att det ska vara en Snabba Cash-produktion. Det är inte underhållning. Det är ångest.

Inte lika kul.

– Nej. Jag vet inte, jag vill bara att allt med den här filmen ska vara över.