Men i det ordinära finns ofta det extraordinära, bara man gräver lite djupare. Och det är precis vad regissören och manusförfattaren Clio Barnard gör.

Jag vet inte om Ali och Ava är en medveten namnlek med Adam och Eva, eller bara en association jag själv gör. Men den här lustgården är inget paradis utan mitt i vardagen finns rasism, utanförskap och ensamhet.

Rötterna i Pakistan

Ali är en till ytan bekymmerslös fastighetsskötare med rötterna i Pakistan. Han är vän med allt och alla och har en nästan barnsligt lättsam charm och iver att hjälp till. Ava är ­elevassistent med både barn och barnbarn att ta hand om och de bägge möts genom slump och försöker skapa ­någon slags relation, trots hinder på vägen som en rasistisk son, en skilsmässa som ännu inte gått igenom, förflutet med misshandlande make och annat.

Allt det här låter som misär men så är det faktiskt inte. Clio Barnard lägger an en helt annan ton och den ljuder mer av livsglädje, hopp och Alis smittande entusiasm. Det är i sprickorna ljuset kommer in, som Leonard Cohen sa.

Ingen storslagenhet

Det finns inget storslaget alls i den form av romantik som nästan kryper fram mellan Ali och Ava. Bradford ligger långt, långt från Hollywood och det är istället det lite tafatta, ibland hopplösa sättet de skaver sig in i varandras liv som är det vackra. Bägge huvudrollsinnehavarna, Claire Rushbrook och Adeel Akhtar, gör det mycket bra. Känslan är ibland nästan dokumentär och skåde­spelarna gör mycket för att fånga den där upplevelsen av det vackra i det vardagliga. Det som drar ner betyget litegrann är paradoxalt nog samma ljusa, lättsamma ton.

Ingredienser som rasism, klass och utanförskap hade kunnat målas med lite mer tryck i svärtan. Nu blir känslan ibland att de mer finns med som en dramaturgisk fnurra på Ali och Avas tråd som ska kommas över på vägen.