– Jag ville bli musiker hela tiden även om det på den tiden nästan var mer coolt att vara rockkritiker än rockartist. Under en tid trodde jag på att bli författare också, men jag hade inte täckning, eller sittfläsk, för det.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Tomas Andersson – det andra efternamnet Wij kommer från hans mammas hemby i Hälsingland – har under åren byggt upp sin ställning genom turnéer över hela Sverige, något som är extra viktigt i dag så livespelningarna blivit allt viktigare för de flesta artister.

– Tack och lov har jag haft 20 år på mig att bygga upp en publik, men jag får börja tänka på mitt artisteri som ett företag. Företag sätter av tio procent av sina intäkter till forskning, jag får skaffa ett konto som det står nästa skiva på och lägga in tio procent av mina intäkter. Jag märker att äldre kollegor som tjänade mycket pengar på sin musik på 1990-talet har väldigt svårt att motivera sig att göra ny musik eftersom den inte säljer.

Nyfiken och skeptisk

Mycket av grunderna till Tomas Andersson Wijs engagemang grundar sig i att han är uppväxt inom frikyrkan, hans föräldrar var baptister och medlemmar i Ebeneserkyrkan på Södermalm i Stockholm, vilket har givit honom starka grundvärderingar.

– Jag är mycket präglad av att ha växt upp i den världen, men nu är det länge sedan jag var del av en församling, och jag har svårt att kalla mig kristen. Jag känner lite som om jag sitter på de billigaste platserna längst bak i teatern och betraktar det där på håll. Jag är nyfiken men skeptisk.

– Jag tror att det fortfarande finns många progressiva krafter inom kyrkan, men de gör inte så mycket väsen av sig. Det är alltid de där högerkristna som hörs mest idag.

I Tomas kyrka var det inte de högerkristna som hördes.

– Jag växte ju upp på 70-talet i en kyrka som var väldigt politisk och konkret; det var alternativ jul, flyktinggrupper, ett starkt socialt engagemang och högt i tak. Jag är uppvuxen i befrielseteologins anda.

Leva liv tillsammans

Tomas Andersson Wij har blivit hyllad för sina texter och texterna är något han arbetar mycket med. Ofta har texterna ett politiskt innehåll, om än inte alltid konkret:

– De är sällan skrivna på plakat. Jag vill att det politiska ska vara poetiskt och gestaltande. Jag har svårt att skilja politiken från det existentiella, politik handlar ju om hur vi ska leva våra liv, vad som är ett bra liv och hur vi ska leva tillsammans.

Nedmonteringen av välfärdssamhället är ett tema som återkommer.

– Det känns som om jag började prata om välfärden redan 2000 då jag släppte albumet ”Ett slag för dig”, den plattan handlade mycket om en växande nyliberalism och att man såg hur samhället började krackelera.

– Det är svårt att prata om de här sakerna utan att framstå en nostalgiker, men jag reser ju runt i hela landet och ser förändringarna. Jag ser att samhället blir mer och mer splittrat. Jag märker det väldigt tydligt i det offentliga samtalet, det har blivit så infekterat och febrigt.

Ingen plats för avvikare

Tomas Andersson Wij menar att som en konsekvens av samhällets splittring och polarisering har debatten blivit väldigt ogenerös och därmed ointressant.

– Jag tycker att det är allt fler grupper i samhället som kräver tolkningsföreträde och underkastelse, man får inte ifrågasätta eller ställa kritiska frågor utan att bli misstänkliggjord. Vi blir allt sämre på att hantera avvikare – ett samhälle utan motröster är något riktigt otäckt.

– Vi lever i en väldigt sträng tid, ska man tala i kristna termer så kan man säga att vi lever i budordens tid – utan nådens. Vi har inget förhållande till nåden, utan en dröm om en perfekt, en ren människa. Många är snabba att kasta första stenen och snabba att döma andra för, tror jag, att inte bli avslöjade själva. Den klassiska upplysningstanken står inte så högt i kurs längre.

Fått ett uppsving av tv

Under senare år har Tomas Andersson Wijs popularitet fått en boost av tv. Det har dels handlat om säsongerna av ”Tomas Andersson Wij spelar med”, ett personligt musik- och intervju­program där Tomas bjöd in personer han var intresserad av. Bland gästerna märktes Lasse Winnerbäck, Timbuktu, Peter LeMark, Veronica Maggio och en rad andra artister. Dessförinnan hade han gjort en intervjuserie med författare på Teater Brunnsgatan Fyra i Stockholm med namnet ”Tomas Andersson Wij pratar med”. Men den stora skjutsen kom med senaste säsongen av TV4:s populära ”Så mycket bättre” där Tomas var en de medverkande.

Han gillar den typen av program, han vet att artiserna är viktiga för många människor. Detsamma gäller för honom själv – en rad artister har varit betydelsefulla.

– När jag var riktigt ung, i de tidiga tonåren, var det ju Peter LeMark, Plura, Ola Magnell, Ulf Lundell och Eva Dahlgren som visade vad man kunde göra med det svenska språket. De och Thåström betydde jättemycket för mig.

– Sedan kom Olle Adolphsson som jag upptäckte när jag gick i gymnasiet; Cornelis och Barbro Hörberg fanns också där. De har betytt väldigt mycket för mig, och jag håller väl Olle högst där. Nu tycker jag att det görs jättemycket bra musik, men numera tittar jag inte så mycket på andra textförfattare. Med risk för att låta självbelåten så har jag hittat mitt sätt att berätta och känner mig trygg i det.

Men Dylan då, är inte Tomas ett jättefan av Bob Dylan?

– Jo, Dylan har varit viktig för mig, men jag har aldrig varit en nörd. Det var ju en jättestor sak i kyrkan när han blev kristen, det var som om ett nederlagstippat division 2-lag köper över Zlatan. Det var den känslan – ”vad säger ni nu då”? Då började jag lyssna intensivt på honom.

– Men för mig har hans intervjuer och hans val av musik varit lika viktiga som hans texter och musik. Han är en väldigt inspirerande figur i sin person och i sin motvilja att följa människors förväntningar. En stor inspiratör.