Denna lek, avskydd av Willy, utfördes i föräldrarnas sovrum om söndagarna, där hade Margit Silberstein byggt ett berg av lakan i sängen. Runt detta berg vandrade så de två barnen och ”ojade” sig – med sorgsna röster ropade de ut: ”Vad vi är hungriga! Vad vi fryser!” 

Så där kunde det hålla på ett bra tag. Varpå barnen till slut skymtade fattigberget.  

På fattigberget fanns mat och kläder och vatten. Överflödet av livsnödvändigheter var så stort att Margit Silberstein kunde dela med sig av upptäckterna till sina dockor. 

– I grunden var det nog så att jag på något sätt ville känna vad min mamma känt i Auschwitz. Jag ville komma nära henne i det här lidandet. Och uppleva lättnaden när jag insåg att jag och Wille var räddade.

– Sedan var väl leken var också inspirerad av ”Barnen från Frostmofjället”. Den handlar om ju om en grupp fattiga barn som går runt på fjället och fryser.

Margit Silberstein tillägger att hon var tilltalad av tanken på att hjälpa barn i nöd.

Men sökandet efter en känslomässig förståelse av vad hennes mamma genomlidit i koncentrationslägret var inte den enda aspekten av leken. Just fördelandet av de på fattigberget upphittade förnödenheterna till dockorna gav henne en möjlighet att förnimma det hon då längtade efter allra mest: att hon var en god människa.

Att leva upp till allt möjligt som inte fanns för dem längre, som hade gått under med Förintelsen. Det är jäkla svårt för ett barn.

Man skulle kunna säga att det var en konsekvens av förintelsen det också. Båda hennes föräldrar hade överlevt de nazistiska dödslägren, när Margit Silberstein växte upp så var det med två vuxna vars hela världar omintetgjorts. Så när hon av sin far fick höra att det trots allt inte bara finns ondska i världen, det finns även snällhet, ville hon vara en bärare av denna snällhet. Hon fann att det förpliktigade.

– Att leva upp till allt möjligt som inte fanns för dem längre, som hade gått under med förintelsen. Det är jäkla svårt för ett barn. Ofta kan väl alla barnkänna skuld gentemot sina föräldrar men det här är ju ett strå vassare. Att vara alla de som inte finns längre.

Därmed kom barndomens lekar att präglas av detta. Snällhet och godhet iscensattes. På spårvagnen i hennes uppväxtstad Norrköping reste hon sig upp för äldre damer – ”jag var ett ganska inställsamt barn” – och kände sig  som ett mönster av rättrådighet, även om hon redan då kunde drabbas av tvivel om det viktigaste för henne var åldringens välmåga eller gödandet av den egna självkänslan.

– Ställde jag mig upp för att jag ville känna mig bra eller för att jag ville hjälpa den där tanten? Kanske var det både och. Men vi är ju på många sätt själviska och tänker på oss själva i alla möjliga situationer som kan te sig som godhet. 

Jag var ständigt på jakt efter personer som jag kunde se upp till i någon mening. Som stod upp för något och som gjorde något för andra

I takt med att hon blev äldre och tillvarons gråzoner blev alltmer framträdande växte dessa tvivel vad beträffade hennes inneboende godhet. Hon insåg att hon var alldeles vanlig. Inte den roligaste av insikter. Men längtan efter den okorrumperade godheten levde alltjämt kvar i henne. 

– Jag var ständigt på jakt efter personer som jag kunde se upp till i någon mening. Som stod upp för något och som gjorde något för andra. Och det må låta klyschigt men jag behövde personer som visar att det finns ljus i mörkret. Att det mitt i det onda, mitt i helvetet, finns det sådana som lyser och står upp för det rätta.

På 70-talet, när Margit Silberstein, i dag 73 år, påbörjat sin yrkesbana som journalist fann hon så en person som för henne stämde in på denna moraliska uppdragsbeskrivning. Personen i fråga var den polske författaren och barnhemsföreståndaren Janusz Korczak. Det är med anledning av honom som vi nu, en gräsligt kall och blåsig tisdag i januari, träffas på Långholmens Wärdshus för att prata. 

Omkring 50 år efter upptäckten av Janusz Korczak, vars moraliska exempel intill denna dag har ett slags trollbindande effekt på Margit Silberstein (som sedan några år tillbaka är pensionerad från jobbet som politisk kommentator på SVT) är hon aktuell med boken ”Hand i hand med barnen till Treblinka”, om hans gärning. 

Hon beskriver Janusz Korczak som sin enda hjälte.   

– Jag läste om honom först i en bok av en författare som heter Zenia Larsson som kom hit efter andra världskriget som flykting från Förintelsen. Hon var uppvuxen med Janusz Korczak, som var en superkändis i Polen, han hade ett eget radioprogram, ”Den gamle doktorn”. Han skrev barnböcker och stod på barrikaderna och skrev debattartiklar. Han hade betytt mycket för henne och hon skrev så fint om honom och hela den här historien. 

– Det blir ju lätt att man talar om honom som en legend, som ett slags myt, men han gick verkligen i döden med barnen och det grep tag i mig jättemycket och det gör det fortfarande. Jag har många gånger sett honom framför mig med barntåget, och det beror ju också på att jag varit lite besatt av temat Förintelsen. Men ja.

Janusz Korczak är i dag inte speciellt känd i en svensk kontext. Man kan se honom som ett slags polskt svar på hans samtida Ellen Key, en läkare och pedagog och författare vars idéer om barnets behov av värdighet och respekt under mellankrigstiden kom att bli oerhört inflytelserika, och det långt utanför Polens gränser – bland annat kom hans tankar att ligga till grund för FN:s barnkonvention.

Några av de principer som han förfäktade i sina verk var att ett barn aldrig ska utsättas för våld, varken fysiskt eller psykiskt, och att barnet är en självständig varelse i lika höga grad som den vuxne. Därmed har barnet rätt att få göra sin röst hörd, då det själv bäst känner sina behov, tankar och känslor.  

Efter en lovande karriär som författare och läkare fick Janusz Korczak i uppdrag att leda inrättandet av ett hem för föräldralösa judiska barn i Warszawa, där han fick fritt utlopp för sina pedagogiska idéer. Han levde ihop med barnen i hemmet som organiserades som ett samhälle i miniatyr, komplett med en domstol som styrdes av barnen och i vilken såväl de vuxna pedagogerna som de boende kunde ställas inför rätta för överträdelser av de regler för samlivet som barnen på demokratiska vägar själva kommit överens om. 

Efter den tyska invasionen av Polen överfördes barnhemmet till det judiska ghettot i Warszawa. Tack vare sitt kändisskap stod flera flyktvägar öppna för Janusz Korczak, men han förblev in i det sista med barnen. När ghettot utrymdes av nazisterna gick han i döden med de omkring tvåhundra barnen i förintelselägret vid den polska byn Treblinka.

– Han hade höga tankar om sig själv, han var så stark i vad han ville. Han vägrade att ta på sig Davidsstjärnan när han gick in i ghettot. Han menade att det var förnedrande. Han var jude men det skulle han bestämma själv hur han skulle hantera. Han var polack också, han var mån om att vara polack, och det är väldigt sorgligt hur han inte accepterades som det. 

– Man kan tolka vissa saker han skriver som nästan lite självgott, saker som att han är satt till världen för att rädda den och göra den bra. Men jag tycker inte att det förminskar honom. Man kanske ska få kosta på sig att vara medveten om sig själv när man ändå gör alla de sakerna som han gjorde.

Du har ju tidigare skrivit en bok om dina föräldrar, ”Förintelsens barn”. Hur mycket känns de här böckerna som varandras syskon tycker du?

 – Ja, det är ju samma ämne. Så på sätt och vis är de väl varandras syskon. Jag tänker att många kanske tänker att hon håller ju bara på med Förintelsen. Men jag bryr mig inte.

Det finns få saker som är så personligt som att skriva om sina hjältar. Det är en typ av självbiografi där man inte träder fram i ljuset riktigt. 

 – Intressant att du säger det. Jag läste precis en text av Göran Rosenberg i tidningen Vi där han har skrivit om min bok och om en essäbok av Björn Wiman om antisemitism. Om mig skriver han bland annat att boken handlar mer om Korczaks betydelse för mig än om Janusz Korczak. Det är sant i meningen att jag är närvarande i min egen berättelse om Korczak.

– Dessutom menar han – och det har jag kanske gjort – att jag har heroiserat Korczak. 

Men det måste man kanske få göra ibland?

– Det sade min redaktör också till mig i början, att du får tagga ner lite. Och när jag lärde känna honom på vägen har jag hittat saker som inte är trevliga. Hans kvinnosyn som träder fram lite mystiskt. 

Det rasbiologiska spåret. 

– Han var ju upptagen av det. När han slogs för barns rättigheter – det var barnet han ville utgå ifrån, om barnen blev bra människor, förstod sig på demokrati och rättvisa, då skulle världen bli bättre. Och han var även inne på att förbättra människan genom en sorts biologisk förädling.

– Han var själv besatt av tanken på sin pappa som var psykiskt sjuk och förmodligen tog sitt liv, att han var son till en galning, en sjukdom som kunde gå i arv till sonen, befarade han. Men i slutändan landar han ändå i att det är miljön som trumfar biologin. Det var väldigt skönt tyckte jag. Men det var en annan tid. 

Den förra boken skrev jag mycket för mina föräldrar, det var något jag ville ge dem. 

Det har på senare tid kommit ganska många nya böcker på temat Förintelsen. Tror du att det är en konsekvens av att de överlevande som ändå funnits i offentligheten, skolbesöken, att det håller på att försvinna nu? 

– Delvis tror jag det. Men sedan tror jag också, i alla för min del, att när man blir äldre och funderar mer över vad saker har betytt för en, att det i sig har gjort att jag funderat mer över hur Förintelsen ha påverkat mig. Den förra boken skrev jag mycket för mina föräldrar, det var något jag ville ge dem. Så det är blandning av det du säger. Snart finns inte de som kan berätta kvar. 

– Och eftersom jag är journalist och skriver så kunde jag göra det. Jag ville också berätta hur Förintelsens trauma fortplantar sig till de som är barn till de överlevande.

När du i dag tar dig an frågan om vad Förintelsen har betytt för dig, kommer du fram till andra svar i dag än vad du gjorde för tio eller tjugo år sedan? 

 – Alltså, jag har ju brottats med det här mer eller mindre hela mitt liv. Eller jag ska inte överdriva det. När jag fick barn var jag tvungen att brottas med dem i stället. Men så det har absolut varit en stor del av mitt liv. Men det är klart att det var bra att skriva ”Förintelsens barn” för att komma lite mer till ro på något sätt med det och att — lite konstigt sagt eller tänkt kanske — kunna tänka, här får ni, nu får ni ta ansvar för detta. Nu behöver inte bara jag bära det här på mina axlar. 

Margit Silberstein säger att hon å ena sidan ser Janusz Korczak som ett slags själsfrände, även om hon medger att det låter förmätet, å andra sidan tror hon inte att hon hade haft det i sig att uppoffra sig för andra på det sätt han gjorde. När hon funderar kring vem av de personer som skymtar förbi i ”Hand i hand med barnen till Treblinka” som ligger närmast henne själv så säger hon att hon antagligen hade tagit på sig att jobba i ett soppkök i ghettot. Hon vill väl men det finns en gräns för hur långt hon är beredd att gå i sina ansträngningar. 

Men att lyfta fram Janusz Korczak i dag ser hon likafullt som betydelsefullt, och då inte bara som en privat hommage till en gammal förebild. Som den gamla public service-journalist hon är finns det ett motstånd i henne gentemot att ge sig in i politiska diskussioner, men som hon säger: ”Jag behöver inte ta hänsyn till det längre”. 

– Förutom att han kan stå som en symbol för alla de miljoner människor som mördades och vars identiteter skyms bakom alla siffror så var han en person som stod upp för det han trodde på. Han var en person med civilkurage. Och vi lever i en tid då vi behöver väldigt mycket av det. 

– Nu när det är så mycket "vi och dom", stå upp emot det. Säg inte ”muslimerna” i pluralis bestämd form, säg inte ”judarna”. För då är man illa ute. Jag tycker att man lära av Janusz Korczak hur han vägrade kategorierna och stod upp för de fattiga. Som nu när det kommer människor hit från Ukraina, inget hindrar oss från att ge dem högre dagpenning.

Margit Silberstein säger att hon är besviken över hur den växande islamofobin och antisemitismen hanteras från det politiska hållet. Efter den sjunde oktober-massakern och den efterföljande kriget anser hon att det politiska avståndstagandet från exempelvis de demonstranter som brände den israeliska flaggan utanför Stockholms synagoga varit för svagt samtidigt som vissa politiker tar ställning mot antisemitism för att få utlopp för sitt hat mot muslimer.

När ledande sverigedemokrater uttrycker antisemitism eller hets mot muslimer, att man ska riva moskéer och sådär, då ställer han sig inte upp och säger ifrån. Han gör inte det. För han samarbetar med Sverigedemokraterna. 

– Och det blir så inverterat på något sätt att använda hat mot muslimer för att tycka om judar, för att mota bort antisemitismen. Det är jättemycket sådant nu. Att folk säger att de vill stå upp för judar mot antisemitismen och sedan säger att vi släppt in alldeles för många muslimer, och på så vis drar alla människor över en kam. Det är väldigt obehagligt. De ska inte tala i min sak.

Tycker du att man ser tillräckligt mycket civilkurage i dag i Sverige? Ledande fråga. 

 – Ja, jag vill inte ha mer, det räcker nu, säger hon och skrattar.

Alla dessa brösttoner. 

 – Det som har plågat mig mest är att regeringen, Ulf Kristersson… När ledande sverigedemokrater uttrycker antisemitism eller hets mot muslimer, att man ska riva moskéer och sådär, då ställer han sig inte upp och säger ifrån. Han gör inte det. För han samarbetar med Sverigedemokraterna. 

– När Jimmie Åkesson hade hållit ett tal och han sade att han ville stänga moskéer, då tog Ulf Kristersson visserligen avstånd. Men vad han sade var att han sa var att han ansåg det olämpligt av Jimmie Åkesson att säga det nu när vi ansöker om Nato-medlemskap. Att det är dåligt för vår säkerhet. Och då pekar Jimmie Åkesson hela tiden ut en hel grupp människor, våra grannar och möjligt, som han stigmatiserar.

Margit Silberstein drar sig till minnes hur hon var närvarande vid en informell kaffeträff på SVT ihop med Ulf Kristersson strax innan valet 2022. 

 – Då hade DN:s ledarsida gjort en sammanställning av alla saker som Jomshof och andra sagt, det var mest om judar tror jag. Då frågade Ulf Kristersson hur långt partiet kan gå innan han säger ifrån? Då svarade han att det är Sverigedemokraternas interna problem och det han bryr sig om är arbetet i riksdagen, det är där det sker. Han vill inte lägga sig i. Det är plågsamt tycker jag.

På tal om civilkurage. Det är en sak att tro att man ska vara en person som visar civilkurage, det är kanske något annat att komma underfund med hur det ska manifesteras. Tycker du att det har blivit lättare med åren?

Jag tror att det är väldigt tydligt var jag står i förhållande till Sverigedemokraterna

– Ja, min strategi är att inte gå på när folk börjar prata på det sätt som jag hatar. Rasister och antisemiter. Jag har varit på middagar där jag skapat ganska dålig stämning. Själv är jag inte så förtjust i det men det är klart att man kan gå ut och demonstrera och så. 

Nu när du har lämnat public service, är det skönt att ha den friheten som kommer med heltidsförfattandet?

 – Ja, det är det faktiskt. Fast jag tar inte steget fullt ut men jag har skrivit och varit ganska tydlig med var jag står ändå. Inte vilket parti jag röstar på… 

 Medborgerlig samling.

– Finns de ens kvar? Hur kunde du komma på det. Nej, men jag tror att det är väldigt tydligt var jag står i förhållande till Sverigedemokraterna. Där har jag tagit ut svängarna och det känns rätt.