Scenkollektivet re:act har i helgen nypremiär för föreställningen ”Det mest förbjudna”, fritt gestaltat efter Kerstin Thorvalls roman med samma titel. Fokus ligger inte på Kerstin Thorvalls person utan mer på problematiken kring äldre kvinnor. Vad de tillåts göra och inte göra. Ta sig för, eller ta för sig.
– Idén kom från Amanda Elsa Larsson, som är en av oss fyra som startat upp re:act. ”Detta vill jag göra”, tyckte Amanda och så läste jag den och upptäckte att det handlar ju om en äldre kvinna på 70-talet men att det är lika aktuellt i dag. Det mest förbjudna som kvinna är fortfarande att åldras och visa kåthet. Skammen är väl ännu värre i dag. Fib-Aktuellt som fanns då är ju rena mormor i jämförelse. I dag har ju allt tagits till en helt ny nivå med internet och selfies. Men du får fortfarande inte ragga på krogen som kvinna, vilken ålder du än är i, säger Eva Edwall.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Utmana sig själv
En förkyld Eva Edwall, bör tilläggas. Fast teaterproffset är inte det minsta orolig inför den stundande nypremiären. Vi har att göra med en veteran, men en veteran som fortfarande finner nöje i att utmana sig själv, ta risker. Därav re:act, det Göteborgsbaserade scenkollektivet som även består av nämnda Amanda Elsa Larsson, som regisserar och därtill står för musiken till ”Det mest förbjudna”. Musik som Amanda Elsa Larsson spelar med sin kvartett, där också före-ställningens producent Anna Henriksson ingår. Den fjärde personen i re:acts kärntrupp märker vi så inte mycket av den här gången. Men så är Lydia Sjögren också med i ett scenkollektiv där rollerna ständigt byts ut.
Sammanfogar erfarenheter
I re:acts tidigare föreställning ”Sinne: ögon byter” stod Lydia Sjögren och Anna Henriksson på scen, medan Eva Edwall regisserade. Amanda Elsa Larsson fotograferade alla bilder. I två år har de hållit på så här.
– Vi är ju i olika åldrar, de flesta av de andra är i re:act är i 30–35-årsåldern och jag är över 60. Meningen är att sammanfoga erfarenheter från olika bakgrunder och även rucka på funktionerna i skapandet. Tillåta oss att inta olika roller för varje gång, inte bara som karaktärerna i föreställningen, utan i själva arbetet. Det här är tredje projektet vi gör och nu blev det min tur att stå på scen.
Det har Eva Edwall sannerligen erfarenhet av. Hon har arbetat som regissör och skådespelare och har även undervisat i scenisk gestaltning. Vi har kunnat se henne på biodukar, i tv-rutor och på teaterscener. Edwall har ett brett register och har spelat både barn-, ungdoms- och vuxenteater.
– Jag har alltid gjort mina egna val. Om det inte fanns föreställningar fick man göra sina egna. Men naturligtvis hade jag mycket mer att göra när jag var yngre. Det är fortfarande så: Du blir inte upptäckt när du blir gammal, säger Eva Edwall.
Kan det vara så att det är en parallell attitydförändring i rörelse, samtidigt som selfie-kulturen gjort den ungdomliga utseendefixeringen alltmer påtaglig?
– Det är lite det jag vill adressera. Vad är det för förändringar som sker? Jag tror att det är i subkulturerna det händer, inte inom institutionerna eller i de kommersiella sammanhangen. Där är det mycket mer stereotypt.
– Jag har ett politiskt patos i det jag gör, och tycker om när jag kan få det att lysa i folks ögon. Empati är viktigt i dag, man måste samarbeta.
Eva Edwall har varit på alla möjliga slags scener. Hon räknar upp några: Teater Uno, Borås Stadsteater, Teater Trixter ...
– Det har till och med varit några krogshower på Restaurang Gillestugan, säger hon med ett leende.
Regina den elaka i Kulla Gulla
Eva Edwall medverkade i filmen tillika tv-serien ”Det nya landet” från år 2000, som skrevs av Peter Birro och Lukas Moodysson, och regisserades av Geir Hansteen-Jörgensen. Hon har även synts som vicevärd i ”Johan Falk – Alla råns moder” från 2012.
För ett halvt liv sedan, 1986, var Eva Edwall med i Gustav Wiklunds uppmärksammade tv-serie Kulla-Gulla. I den serien spelade bland andra Jarl Borssén, Gudrun Brost och Monica Zetterlund. Huvudrollen spelades av Lisa Jarenskog, på senare tid känd för tv-serien ”Vi kallas tiggare” som hon gjorde ihop med Alexan-dra Pascalidou.
– Ja, ”Kulla-Gulla” var en stor roll för mig. Jag hade till och med en egen häst (skratt). Jag spelade Regina, den elaka som förgör det goda. Senare blev det en massa småsaker, som småroller i ”Rena rama Rolf” och ”Johan Falk”. I ”Det nya landet” var det en lite större roll, som Suzanne från Arlöv, som de här figurerna hamnar hos.
Hur det ser ut med film- och tv-jobb i framtiden vet Eva Edwall inte.
– Men det är ju intressant att nu har jag kommit tillbaka till teatern, jag går tillbaka till scenen igen efter många år bakom scenen som pedagog och regissör. Jag knyter ihop min påse om man säger så. Det är en väsentlig skillnad när man är 25 och när man passerat 60, det är jättespännande.
För Eva Edwall verkar det inte vara lika viktigt att synas själv hela tiden. Hon brinner av iver att berätta om sitt nya projekt med Stadsmissionen.
Alla välkomna att medverka
– ”Adesso” heter det och startar i höst. Johanneskyrkans scenkonstverksamhet – där händer det jättemycket. Vi tänker oss en stor föreställning i kyrkan till jul. Jag är konstnärlig ledare och vill göra kyrkan till ett kulturhus, med förebild i en kyrka i Oslo och en liknande verksamhet i Berlin. Dit vill jag åka och studera hur de gör, och i framtiden kanske det kan bli ett samarbete? Alla är välkomna att medverka i den föreställningen, oavsett etnicitet, sexuell läggning, ålder och social bakgrund.
Inte alls förbjudet, med andra ord.
