Långt ut på landet, utanför Kungsängen, där grusvägen slutar och gps:en för länge sedan har kollrat bort sig, ligger Caroline af Ugglas och maken Heinz Liljedahls moderna, vitputsade hus med stora kvadratiska fönster som vetter åt alla väderstreck.
När bilen kör in på tomten kommer de två bostonterrierna Vivi och Niva skuttande emot oss med tungorna hängandes och slängandes.
– Bry er inte om de där två, de är jättesnälla, ropar Caroline af Ugglas från det öppna fönstret på ovanvåningen.
– Kom upp istället, så sätter jag på lite kaffe.
Det är här – mittemellan ett änglandskap och Mälarens lugna vatten hon finner sin balans.
– Det är helt fantastiskt faktiskt. Just när man har varit inne i stan och träffat jättemycket folk, det är fullt ös, och så kommer man ut hit, där det är kallt och lerigt. Alltså jag hatar ju lera, precis som alla andra, när stövlarna sjunker ner och fastnar och man drar in en massa skit. Det kan ju vem som helst bli galen av. Men som kontrapunkt älskar jag den, säger Caroline af Ugglas och drar en parallell till Melodifestivalen, där hon medverkat tre gånger.
– När det var för mycket borstat hår och glitter – inte för att jag borstar håret, missförstå mig rätt, men det var mycket hårspray i min närvaro och mycket kammar – och jag kom ut till mina hästar här i hagen, då älskade jag leran. Det här klafs, klafs, och ju mer jag sjönk ned i den, desto bättre mådde jag.
Genombrottet kom 2009
Sitt stora folkliga genombrott fick Caroline af Ugglas 2009, då hon medverkade i Melodifestivalen med sin låt ”Snälla, snälla”, som slutade på en andraplats, utslagen av Malena Ernmans ”La Voix”, i finalduellen.
Jag minns att folk i media var jäkligt taskiga mot dig då. Du fick höra att du var vulgär, okvinnlig och ful. Hur tog du det? Kröp det in under huden?
– Vet du vad, folk har alltid varit taskiga mot mig, så jag var väl förberedd på vad som komma skulle. I Sverige, landet lagom, har jag kanske varit en smula motbjudande för vissa. Men det har jag fått leva med ända sedan jag började med musik, så att när det där hände i Melodifestivalen, då skrattade jag bara åt det.
– Jag gillar Iggy Pop och Janis Joplin. Det är det jag går igång på, det kvinnliga och sköra är inte riktigt min grej. Alltså jag går igång på det som är smärtsamt och äkta, och det som är äkta är inte alltid så polerat och snyggt.
Du blev inte ledsen?
– Nej, inte det minsta, för jag visste redan att jag inte har några tuttar, och hade jag velat ha det, då hade jag köpt mig ett par, för jag ser inte alls ned på dem som väljer att göra det. Men jag vill inte! Jag känner lite så här kring de som har problem med mig och det jag står för, att ”gå och gräv ned er för fan”. Jag har min publik och de älskar mig som jag är, säger Caroline af Ugglas, som drar upp tröjärmen en aning och börjar fingra på sin tatuering av en röd clownnäsa, som sitter på insidan av vänster handled.
– Det är därför jag har min clownnäsa här, för jag kommer aldrig att göra om, eller förställa mig, för att tillfredsställa någon annan. Eller, det är klart jag försöker att spela vanlig ibland, men jag misslyckas ändå alltid. Troligtvis för att jag inte vill.
Kan inte vara lagom
Caroline af Ugglas är aktuell med ett nytt album, som går under titeln ”Antingen eller” och släpps den 23 oktober. Den andra singeln, titelspåret, är redan släppt i alla digitala kanaler.
Det känns som att den handlar om dig?
– Ja, den är ju jag i ett jävla nötskal. Det är väl det enda ämnet som jag har en låt om på nästan varenda platta, även om just den här är lite extra tydlig. Det är viktigt för mig, att få ur mig det där, att jag inte kan vara lagom. Jag fixar inte det, utan det är antingen upp eller ner, svart eller vitt, kallt eller varmt. Skulle jag gå till psykologen idag skulle jag förmodligen få en borderline-diagnos.
Den antingen-eller-sidan av din personlighet, är det något du gillar med dig själv?
– Nej gud nej, jag hatar den. Alltså jag blir ju förbannad på mig själv. Jag skulle så otroligt gärna vilja vara lite mer ”jo, tack, det är bara bra, jämna plågor”, ha ha ha. Det hade ju varit helt fantastiskt, om man varit nöjd med det. Fy fan vad skönt! Men jag kan väl säga att i mina åkningar, nånstans där mittemellan topparna och botten, där är det ju ganska bra ändå. Och jag fattar väl nånstans att jag inte kan gå omkring och tycka att allt är toppen jämt och ständigt, för då skulle man ju till slut bli tokig på riktigt. Det är väl trots allt när man är där nere som man samlar ihop sig själv och får lite perspektiv på tillvaron.
”Låter poppigare”
Det som utmärker albumet ”Antingen eller” i övrigt menar Caroline af Ugglas är att hon i och med coronapandemin har kunnat ta mer tid på sig, vilket lett fram till en mer genomarbetad, producerad och poppig slutprodukt.
– Om vi ska snacka om något positivt med corona, så har jag när vi spelat in den här plattan inte haft tusen bollar i luften, som vanligt. Därför har vi kunnat vara mycket i studion, för att göra pålägg. Det är på gott tror jag, det är mer körer och harmonier än vad det varit tidigare, vilket gör att det låter poppigare, som något lite mer anpassat för radio och en bredare publik, även om det är samma blues i grunden. Men vi får väl se.
Caroline af Ugglas om:
… kulturen och coronarestriktionerna:
”Man tar bort kulturuttrycken, som vetenskapligt bevisat faktiskt utgör en läkande kraft, samtidigt som du får stå på en bar eller gå in i ett varuhus och bete dig nästan hur som helst. Det är inte klokt.”
… hennes kör ”Alla kan sjunga”:
”Jag ledde min kör över nätet igår. Men det var ju lite som att knulla med kondom. Ja, det är bättre än inget, men det är helt värdelöst."
… hur det hade varit att vara man:
”Det är klart att det kanske hade gått bättre för mig som man. För hade jag varit man, då hade jag haft värsta kuken. Då hade jag varit Iggy Pop liksom. Och Iggy Pop är cool, men är du så som tjej, då är det lite hallå?"
