Titeln, Viva hate, är lånad från popikonen Morrisseys första soloalbum som kom ett år efter att hans band The Smiths splittrades. Morrissey är en central del i både serien och Birros egna liv.
– Han är superviktig. Han har räddat livet på mig några gånger, rent bokstavligt. När jag var ung och vilsen och kände mig oälskad och oförstådd, då satte hans låtar ord och musik till den jag var. Det gav mig min värdighet tillbaka.
Peter Birro bjuder på cappuccino och medan han gör i ordning kaffet spelar han upp en scen från Viva hate. Killarna i bandet har fått en spelning på en fest. De vill göra entré på rätt sätt, inte visa sig innan de ska gå ut på scenen, och gömmer sig därför i en garderob. När de tröttnat på att stå där går de ut och kör sin enda låt till publikens stora förtjusning. De hinner börja om en gång till innan polisen kommer och stänger ned spelningen. Det är 90-tal, det är fullt ös och det är Göteborg.
Känslan av att stå utanför, den känsla som Morrissey släppte fri med sin musik, är väldigt viktig i Birros skrivande.
– Jag har kommit in utan utbildning och från en arbetarfamilj, jag har alltid känt att jag bara har fått göra mina saker tack vare min begåvning. Så jag har alltid identifierat mig med outsidern och underdogen och har skrivit om det. Jag gjorde det redan i min första serie, Hammarkullen, som handlar mycket om mina egna erfarenheter av att växa upp i en multikulturell förort.
Att skildra de osynliggjorda och de som står utanför är väldigt viktigt för honom, men Birro vill inte begränsa utanförskapskänslan till en klass.
– Det kostar alltid på att vilja vara annorlunda, man får alltid betala ett pris om man ska gå emot sin familj och sin klass och sitt umgänges förväntningar på en.
– För mig är bildning och kultur möjligheten att göra ett klasshopp – om man inte är Zlatan. Men jag kan också säga att när jag växte upp var det många av mina klasskamrater som tyckte att man inte ska hålla på med kultur och att skriva. Man skulle inte tro att man var någon.
Han säger att han har slagits såväl mot den etablerade medelklassen, medieelitens fördomar om honom som mot sitt eget ursprung och föraktet att vara förmer.
– Jantelagen är väldigt hård, det har varit en kamp på många plan och en intressant resa. I Göteborg kunde jag känna att det var ännu hårdare, där var mentaliteten: ”du ska inte tro att du är den enda som tror att du inte är något”. Det togs ett varv till där, jante i kubik, stenhårt.
Samtidigt som jantelagen kan vara besvärlig tycker Birro att den farligaste kultursynen är den som Sverigedemokraterna, och även Kristdemokraterna, har.
– Allting som försöker berätta att verkligheten är lite mer komplicerad än deras enkla slagord betraktas som pk eller kulturelit. Det är Goebbels rakt upp och ner – ”Varje gång jag hör ordet kultur osäkrar jag min revolver” – varför gör han det? Jo, för att han vet att kultur och bildning upplyser människor och eliminerar grunden för nazistisk demagogi.
LÄS HELA INTERVJUN I ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg, som du kan beställa i pappersformat här. Tidningen finns också i vår Androidapp och Ipad/Iphoneapp.
Vill du prenumerera för under 12 kronor numret? Skicka ett mejl till kundtjanst@etc.se.
