När jag i maj 2022 går längs boulevarderna, som fortfarande domineras av ­strippklubbar och sexbutiker, vilar fotografen Christer Strömholms ande tungt över platsen. Det var här han vistades i slutet på 50-och början av 60-talet och plåtade transkvinnor, när de sent om kvällarna ”intog sina platser vid trottoarkanten”.

Strömholm skrev om sin tid med kvinnorna i fotoboken ”Vännerna från Place Blanche”, som gavs ut av ETC 1983: ”Den organiserade prostitutionen lever året om. Det är en förtvivlad kamp för levebrödet och för att genomföra den operation som ska slutföra den förvandling de själva startat för flera år sedan.”

I boken syns stora fotouppslag av såväl påklädda som avklädda transkvinnor, med texter insprängda om hur Strömholms väninnor tvingades ”smaka asfaltens helvete” och hur samhället fördömde dem, samtidigt som man skodde sig på deras ”knullböter”.

I dag, drygt 60 år senare, hålls dekadenta transkvällar på klubb Escualita vid Pigalle om söndagarna och vid Place Blanche finns ­Kyrkan Sainte-Rita, dit prostituerade transkvinnor från Latinamerika tar sig om eftermiddagarna. Mycket är sig likt i ”Sodoms kvarter”, även om gatuprostitutionen till stor del flyttat ut till turistattraktionen Bois de Boulogne. Den som har sett den panska serien ”Veneno” på HBO kan föreställa sig vilka scener som utspelas där.

Knappt några biologiskt födda kvinnor

När dag övergår i kväll syns transkvinnor i utmanande utstyrslar på rad längs billederna i Boulognerskogen. Genom bilfönstret ser jag och författaren Fredrik Ekelund/Marisol M, som följt med som tolk, en latinamerikansk kvinna i svart page och neonorange nät-klänning. Hon visar med fingrarna vad en avsugning kostar för en motorcyklist, som stannat vid hennes plats på Allée de la Reine-Marguerite. En bit bort sitter en äldre transkvinna från Venezuela i en bedagad skåpbil. Ett rött tygstycke över ena backspegeln signalerar hennes tillgänglighet. Lastutrymmet är inrett som en sängkammare och hennes röda klänning kramar den smala kroppen och opererade bysten likt ett andra skinn.

38-åriga Shakti från Colombia, som egentligen heter något annat, arbetar också i Boulognerskogen. Hon har röda slingor i det mörka hårsvallet, är sminkad i transflaggans färger och pryder fingrarna med imponerande lösnaglar. Hon kommer från den lilla staden Pereira, där hon som 13-åring började prosti­tuera sig. Kvinnan i henne var då ”på väg att komma ut” och hon kände sig tvungen att lämna staden och familjen, för att slippa berätta.

– Jag hamnade i ett djupt drogberoende, tog crack och flydde till Chile. Där blev jag indragen i fruktansvärd skit, var fullständigt väck i fem år och såg ut som om jag vore död. Kroppen var fullständigt färdig. Till slut tittade jag mig i spegeln och sa ”nu är det finito”. Gudskelov var det väldigt många som ställde upp för mig. Ni ska veta att flera väninnor från den här tiden inte finns längre.

Så gott som alla transkvinnor i Boulognerskogen är från Latinamerika och har kommit till Europa på eget initiativ. Biologiskt födda kvinnor syns inte till här, utan befinner sig ofta i hallickstyrd trafficking, många ­kidnappade från Nigeria.

På Strömholms tid sålde transpersoner sex för att ha råd med en könskorrigering, men för dagens latinamerikanskor handlar det mer om levebrödet och att skicka pengar till familjen, som kanske inte vet om deras situation eller ens att de har transitionerat.

60 knivstick

För två år sedan, strax innan pandemin bröt ut, kom Shakti till Frankrike. Egentligen skulle hon vidare till Italien, men när allt stängdes ned blev hon kvar. På hennes kropp syns ärr från 60 knivstick.

– Jag går hos en psykiatriker, käkar lugnande och är alltid rädd för att något kan hända.

Trots det är identiteten som prostituerad djupt inpräntad i henne och något hon står för till hundra procent. Hennes önskan är att sexköp blir lagligt i Frankrike, liksom i Schweiz. Drömmen är att få jobba på en bordell där allting är reglerat.

– Det kommer hela tiden nya tjejer till Bois de Boulogne och situationen är ohållbar. Alla yrkesgrupper organiserar sig och vi vill också bli respekterade. Vi måste lära oss att acceptera alla former av mänskligt beteende.

2016 införde Frankrike en ny sexköpslag som inspirerats av den svenska. Det är alltså kriminellt att köpa sex, men inte att sälja. Lagen har fått stark kritik från organisationer som Strass, ett ”fackförbund för sexarbetare” som vill legalisera sexköp. Samtidigt har den välkomnats av organisationer som Captifs, en katolsk rörelse med kopplingar till Sankt Ritas kapell, som vill hjälpa prostituerade till ett annat liv.

När jag, med hjälp av Marisol, frågar några av transkvinnorna i Bois de Boulogne vad de tycker om lagen menar de att den inte påverkar särskilt mycket. Poliserna bryr sig inte, enligt en kvinna, så länge man är i landet lagligt. Papperslösa har det tuffare, vilket gör att de söker sig djupare in i skogen, där det kan vara farligt att vistas.

Shakti har uppehållstillstånd, även om hon inte är medborgare, och märker inte heller av lagen något vidare.

– Kunderna kan få en bot skickad hem till sig och då blir det ju problem med familjen som ser brevet. Men den enda skillnaden är egentligen att de är mer försiktiga, annars fortsätter det som vanligt.

Hur är det att jobba i Boulognerskogen?

– Det har varit väldigt tufft att förtjäna sin plats. Det finns de som har jobbat i 20, 25 år och har tjänat väldigt mycket pengar, har egna hus, bilar och så. Vi som kommer utifrån har ju ingenting. Man måste liksom slåss för sin plats.

De svåra förhållandena leder inte sällan till revirstrider. Många vet att deras tid är begränsad, eftersom stigande ålder påverkar attraktionskraften. Något som blir tydligt för den som besöker Boulognerskogens nattliga miljö, där äldre transkvinnor kan klä av sig allt utom trosorna för att få uppmärksamhet.

En tillvaro fylld av våld

Shakti visar en mobilfilm där två trans­kvinnor slåss. En har långt, blont hår som rufsats till av handgemänget. Hon sitter gränsle över en transvestit med lockig frisyr, klädd i minimala ”arbetskläder”. Den blonda kvinnan håller nere sin rival och slår där hon kommer åt.

– Peruanskorna bestämmer allt. De tar betalt av oss som kommit senare än dem, men jag vägrar att betala. Därför får jag bara stå fram till ett visst träd. Men jag tycker inte de kan bestämma över jorden här – det är ju Frankrike, för i helvete, säger Shakti.

2018 mördades 36-åriga Vanessa Campos av ett gäng som kallas ”De som slår sönder bilar”.

– Hon grep in när gänget gjorde inbrott i hennes bil och det blev hon straffad för. De skar halsen av henne och sedan sköt de henne inför de andra, berättar Shakti som menar att dådet ska ses som en varning att inte ingripa.

De vill åt klockor, pengar och attackerar även kundernas bilar, menar Shakti, så våldet har inte politiska motiv.

– Vi är fångade mellan två eldar. Du kan få stryk av en kund och du kan få stryk av det här gänget.

Men det finns också de som tar sig till Bois de Boulogne enbart för att trakassera och misshandla transkvinnor.

– De vill knulla dig gratis, de kastar flaskor, de drar av dig peruken, hånar dig, spottar dig i ansiktet och sparkar dig i röven. Det är vanligare på helgerna, därför gillar jag egentligen bara att jobba måndag till torsdag.

Shakti gestikulerar dramatiskt när hon pratar och har, trots allt, nära till skratt. De mörka dagarna ligger bakom henne och även om ”sexarbetet” är ett jobb, så kan hon ibland gå igång på det. Vissa kunder vill bli påsatta och suga av, så Shakti har slutat ta hormoner för att ge kunderna vad de vill ha.

– Jag menar att vem som helst kan ha sex med vem som helst. Det handlar bara om en sak, om stundens lust.

Skulle du vilja göra något annat än det här?

– Nej, det här är mitt jobb, men jag jobbar också som sminkör och stylist. Jag är inte bara sexarbetare, men jag är stolt över att vara det.

Boulognerskogen vibrerar av oro, vaksamhet och lust om kvällarna och vid Pigalles sexklubbar fortsätter neonljusen att blinka. På eftermiddagarna går kretsloppet vidare när Boulognerskogens transkvinnor ­anländer till Kyrkan Sainte-Rita, för att finna ro i det lilla kyrkorummet vid Place Blanche, där Strömholms transväninnor poserade framför kameran.

Frankrikes transhistoria rör sig ännu i gränslandet, där det skaver, och bär på ett eko från det förgångna.