– Jag hade kunnat fortsätta skriva hur länge som helst. Det finns så många berättelser. Och den enda gemensamma nämnaren är att det handlar om män som vill ha makt över kvinnor. Kvinnorna kommer från alla delar av samhället. Det är likadant med männen, det är allt ifrån småkriminella, till nämndemän, företagare och en psykolog, säger hon.

Arbetet med boken var tungt. Maria Andersson sov inte en hel natt på fyra månader och vaknade av mardrömmar. Engagemanget för utsatta kvinnor och barn kommer från egna erfarenheter. Hennes föräldrar skilde sig när hon var sju år. Mamman träffade en ny man som utsatte henne för övergrepp.

– Jag är själv ett barn som växte upp i riskzonen. Jag har sett mamma bli våldtagen och misshandlad. Jag såg alldeles för mycket som barn, säger hon.

Skapar nya generationer förövare

Många av dem som lever gömda med sina barn drömmer inte om någonting annat än ett normalt svenssonliv, säger hon. Att kunna leva fritt.

– Det är fruktansvärt. Det är ju inte bara kvinnorna som blir drabbade, utan även barnen. Vilka värderingar får de barnen när de har sett pappa eller styvfar spöa upp mamma så grovt att hon är blodig? De ser inte att samhället ställer upp vare sig för dem själva eller deras mammor. Vi håller på att skapa nästa generations kriminella och förövare om vi inte agerar och ger dessa barn den chans de förtjänar, säger hon.

I februari, en veckan innan boken släpptes, samlades kvinnorna i hemlighet för att måla tavlor tillsammans med Maria Alloh, som utbildar i konstformen Vedic Art. Många av kvinnorna kommer med största sannolikhet aldrig att kunna gå ut med sitt riktigt namn och bild. Det är för farligt. Men genom bilderna lever deras berättelser vidare ändå. 

Maria Andersson minns helgen då tavlorna blev till med värme, och säger att dagarna ihop gjorde någonting med kvinnorna som deltog. 

– Alla sa först att de inte kunde måla. Men när vi kom igång var det som att de gick in i sin bubbla och man såg hur det började formas saker. Tårarna rann och de bara fortsatte och fortsatte. På söndagen låg några under samma filt på golvet på en luftmadrass och fnittrade och höll varandra i händerna. Från ångesten när de kom på fredagen till att på söndagen har hittat det här systerskapet. Det är det mest magiska jag varit med om, säger hon.

Påminnelse i riksdagen

Tavlorna har fogats samman till ett gemensamt konstverk som Maria Andersson tillsammans med Unizons ordförande Olga Persson och två kvinnor som lever gömda har lämnat över till justitieutskottets ordförande Fredrik Lundh Sammeli. Maria Andersson vill att det ska hänga i riksdagen som en daglig påminnelse för politikerna om våldet som drabbar så många kvinnor och barn.

Våldet slår inte bara sönder liv, det kostar också det svenska samhället 43 miljarder kronor per år, enligt beräkningar från EU:s jämställdhetsmyndighet, European Institute for Gender Equality.

Maria Andersson är frustrerad över att frågan inte prioriteras högre på den politiska dagordningen.

– Det är valår och det enda politikerna pratar om, förutom kriget i Ukraina som ju är fruktansvärt, är skjutningar och gängkriminalitet. Men att man gör skjutningar till en valfråga när det har mördats fler kvinnor i år än män som har skjutits, det är för mig en gåta. Varför prioriterar man inte de här kvinnorna och barnen? Kanske beror det på att det är så pass jobbigt att ta i den här frågan. Eller så är det så, som man egentligen inte vill tänka, att kvinnor inte har samma värde, säger hon.

Vad efterfrågar kvinnorna du träffat när det gäller förändringar av rättsväsendet och samhället?

– De vill att förövaren ska begränsas, och inte de själva.

Rättsystemet gör det svårt för de drabbade att få rätt, säger hon. I boken berättar hon om en femårig flicka som en helg blir slagen av sin pappa så hårt att hon nästan bli döv. Men barnet kunde i förhör inte minnas om det skett på lördagen eller söndagen. Pappan låste in barnets mamma i badrummet så gott som varje kväll där hon skendränktes i badkaret medan flickan stod utanför.

– Hur kan man kräva av en femåring att hon ska veta vilken dag hon blev misshandlad? Och hur kan man kräva att mamman ska veta datum och klockslag för varje gång hon blivit skendränkt och misshandlad?, säger Maria Andersson.

– Om det inte går att döma mannen så måste det gå att begränsa honom. Om samhället har bestämt sig för att mannen är så farlig att kvinnan behöver gömmas, då kan det inte vara så svårt att sätta någon form av fotboja på honom. I dag tittar de utsatta kvinnorna sig över axeln varje dag. Deras liv är helt begränsade. Lägg skulden där den hör hemma.