När Arvids vän, redaktör Markel, får reda på giftermålet säger han: ”Man väljer inte ett öde. Eller hustru, eller älskarinna, eller barn. Man får dem, man har dem, och man kanske mister dem. Men man väljer inte.”
Dessa ord, kopierade från Hjalmar Söderbergs roman, tycks ha varit viktiga för filmskaparna att ha med. Dialogen är annars ytterst fåordig, och inte särskilt filosofisk. Frågan om det fria valets vara eller icke går att ha med sig genom hela filmen, där Arvid och Lydia in i det sista kämpar med en till synes utomstående kraft som drar dem mot varandra.
– Jag är kluven till det där citatet för jag tycker att Markel har fel egentligen, säger filmens regissör Pernilla August och skrattar.
Dagens ETC träffar henne på Malmö filmdagar innan hon ska vidare till filmfestivalen i norska Haugesund. Där kommer hon överrumplad ta emot festivalens och Liv Ullmans hedersutmärkelse för sin insats ”både framför och bakom kameran”.
– Du gör ju ändå dina val, du gör livsval. Men det är på något sätt i filmens anda eller i Hjalmar Söderbergs anda att det är ödet som bestämmer, säger Pernilla August.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Man på drift
När Pernilla August studerade både Hjalmar Söderbergs roman och manuset till Den allvarsamma leken insåg hon att det skulle bli knepigt att jobba med Arvids karaktär.
– Han vill ju ingenting, han liksom bara går runt och upplever och sen är det kvinnorna som tar valen. Men att kämpa med det var en liten nyckel till honom som karaktär. Den snubben har jag liksom sett, i min släkt, runtomkring mig.
Hon utvecklar inte resonemanget. Så fort intervjun är nära att snudda vid något personligt väjer hon.
– Det är klart att man har egna erfarenheter av livet när man levt i 58 år, men det får bli som hemligheter i mitt liv, de behåller jag för mig själv.
En rätt ointressant manlig huvudkaraktär som oförtjänt upplever en massa spännande människor, möten och händelser – det är en stapelvara inom berättarindustrin, och där passar kanske Hjalmar Söderbergs Arvid Stjärnblom in. Men Pernilla August och manusförfattaren Lone Scherfig har synliggjort Arvids släktskap med drivved. I filmen ses inte världen ur hans ögon, och kvinnorna är inte dunkla, lömska eller mystiska.
– Det första som slog mig när jag läste om boken var att om jag ska göra det här så måste jag förstå Lydia. Både hon och Dagmar måste upp i ljuset, jag måste fatta var de kommer ifrån, vilka de är, vad de vill.
Hjalmar Söderbergs roman från 1912 börjar med att Lydia badar ensam. Fadern var i närheten ”och höll öga med att ingen obehörig kom för nära. Hon steg ut i vattnet, tills det nådde henne litet över midjan. Där blev hon stående med upplyfta armar och händerna knäppta bakom nacken”. Läsaren får följa med och smygtitta när hon ”speglade sina aderton år” i vattnet. 100 år efter att boken kom ut skrev Nina Björk irriterat om den badande kvinnan som ett återkommande objekt genom (den manliga) litteraturhistorien. Även Gun-Britt Sundström lär ha funderat över Hjalmar Söderbergs kvinnosyn när hon i början av 1970-talet författade För Lydia, en allvarsam lek skildrad ur Lydias perspektiv.
I filmen, som har biopremiär den 9 september, är det av någon anledning Lydia som snubblar på klipphällen rakt in i Arvids räddande famn första gången de träffas, trots att Arvid är ovan vid terrängen och Lydia kan sina egna skärgårdsklippor sedan barnsben. Men sådana inslag utgör undantagen. Annars tas – för att utspela sig i början av 1900-talet – närmast övertydligt många initiativ av kvinnorna i filmen: sexuella inviter, övertalningskyssar, raska skilsmässor. Och oövervakade bad.
– Lydia i boken är satt på en piedestal, hon är en myt. Hjalmar Söderberg gör henne som ett mytiskt porträtt som sen ska ner i skiten på slutet. Jag kände att jag inte kan berätta det på film, säger Pernilla August.
Efter flera år i sina respektive giftermål stöter Arvid och Lydia på varandra igen på operan. Det är en av Pernilla Augusts favoritscener.
– Man känner hur den här icke genomlevda förälskelsen som de har måste få blomma ut. De kan inte låta bli varandra, och där låter de sina känslor ta över, där gör de faktiskt inget val utan bara låter sig.
Hon stannar.
– Eller val? Jag vet inte. Gud vad det där är svårt. De gör ju ett val, att träffas.
Pernilla August talar gärna om de val hon har gjort i filmens form och uttryck, att de inte ville visa kullersten eller bekanta Stockholmsmiljöer, att det skulle vara ”rent” förutom kärlekshistorien. Att karaktärerna skulle driva berättelsen framåt. Innanför den strama formen var tanken att skådespelet skulle vara mer ”undersökande”. Med andra ord kan ödet ha spelat en viss roll. Pernilla August kan i alla fall inte hänvisa till någon särskild inspirationskälla eller beslutsprocess.
– Det är så mycket en omedveten process när man gör en film. Det är så svårt att veta vad som har färgat en, säger Pernlla August.
– Hur mycket har jag påverkats av Ingmar Bergman till exempel? Jag jobbade med Ingmar Bergman från jag var 20 till jag var 48, 49, det är hela mitt yrkesliv! Det är klart att jag måste vara påverkad av honom, men det är inget som jag går och tänker på.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Smärtsam klippning
Att filmatisera Den allvarsamma leken har varit en sällsynt smärtsam process. För att beskriva det trycker Pernilla August ihop händerna och pressar fram ett fisande ljud.
– När jag fått distans till det så kan jag tycka att det är rätt vackert. Det har kostat så in i helvete mycket att få ur sig och det gäller alla som varit med i alla processer.
Kan du ge något exempel?
– Klippningen var jättehård. Vi höll på att gå in i väggen. Ska vi, ska vi inte, ska vi, ska vi inte ... ? Man går nästan sönder.
Till sist klippte de bort i princip allt som inte rörde kärlekshistorien. Klippningen avslutades för ett år sedan, men är smärtsamt nära. Är det något val Pernilla August gör så är det att inte berätta om en enda bortklippt scen.
– Det går inte att sörja, jag vill inte komma in i det.
Vi kan prata om det snabbt och sen kan du glömma bort det igen.
– Nej. Jag kan hellre önska att vi skulle få möjlighet att få göra en längre version eller något annat, det finns väldigt mycket fint material.
Jag är ändå nyfiken på om du kan tillåta dig att sörja någon bortklippt scen i två minuter?
– Nej jag kan inte det, jag kan inte ta det i min mun.
Varför inte?
– Det är för känsligt för mig tror jag. Jag måste liksom. Nej det går inte.
