Det finns mot denna bakgrund goda skäl att idag läsa ett radioföredrag av sociologen och filosofen Theodor W. Adorno från 1967, nyligen översatt av Anna Petronella Fredlund som ”Den nya högerradikalismen” (Nirstedt 2021). Här finner man en bra sammanfattning av vad fascismen går ut på. En anledning till denna klarsynthet är Adornos marxistiskt influerade analysverktyg. Adorno hävdar att propagandan utgör fascismens ”brännpunkt”. Han genomför något för vår tid så ovanligt som en analys av fascismens taktiska manövrar, argumentations- och manipulationstekniker, kort sagt de olika ”knep” som nyttjas.
Ett av dessa benämns ”officialitetsknepet”. De fascistiska rörelserna uppträder enligt Adorno som om de har officiell sanktion eller legitimitet, som om de uppbär stöd eller skydd från samhällets etablerade institutioner. De omfamnar på ett paradoxalt vis demokratins värden samtidigt som de står i motsättning till demokratin. Adornos åskådningsmaterial är främst från 1960-talets Tyskland, men hans idé kan generaliseras. Om det var någon som höll på med officialitetsknepet så var det den svenske fascisten Per Engdahl (1909-1994). Gång efter annan framhöll Engdahl under efterkrigstiden att hans politiska ideologi minsann var i linje med demokratins grundläggande idéer; gång efter annan drog han strategisk fram sina intima kontakter med samhällsbärare, ministrar och kulturprofiler (Ernst Wigforss, Tage Erlander, Gunnar Sträng med flera). Allt var inte inbillat men mycket var det.
Adorno gör en kort men intressant utvikning kring begreppet ”existens”, som har sitt ursprung i mellankrigstidens existensfilosofi. Begreppet existens har, skriver Adorno, anammats av tyska intellektuella högerradikaler och använts i den politiska kampen med det irrationella syftet att undvika diskussioner med meningsmotståndare (”Vi talar inte med henne, för här handlar det om existentiella motsättningar.”) Tar vi ett kliv drygt femtio framåt i tiden så landar vi hos Sverigedemokraternas partiideolog, Mattias Karlsson. År 2018 skrev han några rader som kom att citeras i pressen: ”Vi har inte valt det här, men våra motståndare har på riktigt tvingat in oss i en existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad. Det finns bara två val, seger eller död.” Kritikerna hörde ekon från de bruna åren men de hörde däremot inte ekon från den fascistanstrukna existensfilosofin
Fascismen är enligt Adorno en irrationalistisk ideologi. Eller som han skriver: medlen är rationella, ändamålet irrationellt. Denna förnuftsföraktande sida hos den fascistiska läran är det inte alla som har klart för sig idag. Fascister, anmärker Adorno, ståtar ofta med skenbart konkreta kunskaper. Dessa kunskaper utgör ett slags hemligt vetande som är svårt eller omöjligt att kontrollera. Den förborgade kunskapen skänker fascisten ett slags auktoritet. Adorno sätter ord på vad jag själv erfarit i mitt arbete om Per Engdahl och svensk och europeisk fascism. Bildade högerradikala personer har en förkärlek för det skenbart konkreta, för hemliga arkiv som sägs befinna sig hos hemliga personer i hemliga länder... Inget kan med visshet sägas om dessa uppgifter.
I sitt föredrag tar Adorno i förbigående upp fascismens likheter med astrologin. I andra sammanhang har han emellertid fördjupat sig i astrologins lockelser på den moderna människan. Att förlita sig på en Führer, eller på stjärnorna, är förnuftsvidrigt och att omyndigförklara sig själv som människa. Både fascister och astrologer kräver blind underkastelse under ett förborgat vetande. De utplånar gränsen mellan fakta och fiktion. Om Adorno varit verksam idag hade han haft ett digert material att jobba med i form av högerextrema konspirationer om Israel, ”juden” George Soros och invandringen – eller varför inte den så kallade kulturmarxismen där Frankfurtskolan själv står i centrum av konspirationsteorin!
Adorno har också några svagheter som fascismteoretiker. En brist består i att han inte riktigt tar fascismens ideologi på allvar. Han kommer farligt nära att reducera fascismen till maktsträvanden. Han läser fascismen som ”teorilös” och som ”begreppslös praxis”. Med rätta betonar Adorno antiintellektualismen och propagandans roll, men ideologins betydelse för fascismens attraktionskraft är likväl central. Trots allt förhåller det sig så att många intellektuella och akademiker (då som nu) känner sig befryndade med högerradikala rörelser och program. För dessa grupper är just ideologiska och kulturella frågor av stor vikt. För Per Engdahl och hans rörelser (Nysvenska Rörelsen/Malmörörelsen) var det ideologiska arbetet alltid högprioriterat. Att fascismens ideologiska överbyggnad är extremt flexibel och motsägelsefull är inget hinder, snarare tvärtom, när det gäller att rekrytera medlemmar.
Den ”vaghet” gällande fascismens politiska målsättningar, som Adorno talar om, hade kunnat få en tydligare belysning genom att titta närmare på fascismens klassbas och dess relation till det omgivande samhället. Till de sociala förutsättningarna för både klassisk fascism och nyfascism räknar Adorno förekomsten av deklasserade samhällsgrupper, offer för kapitalkoncentration, konjunktursvängningar och arbetslöshet. Adorno lyfter fram småborgerskapets roll i tyska nynazistiska NPD (detaljhandlare, små vinodlare etcetera). Dessa grupper angriper inte stat och kapital – som orsakar den sociala misären – utan tvärtom dem som kritiserar systemet (vänstern). Men Adorno var till syvende og sidst mer intresserad av propaganda och psykologi (freudiansk psykoanalys) och han kopplar inte klassanalysen till ideologi- och propagandaanalysen. Historiskt förhåller det sig så att överallt där fascismen segrat har det varit en god affär för de övre samhällsskikten och en katastrof för folket. Men för att ta makten behövs massornas stöd och då kan varken propaganda eller ideologiskt material osminkat föra fram storfinansens intressen. Härav det schizofrena, motsägelsefulla och ”vaga” i fascismens budskap. Samtidigt skall man inte överbetona denna vaghet. Fascismens ideologi är föränderlig och svårfixerad men vissa idékomponenter återkommer ständigt, däribland antikommunismen, antiintellektualismen, nationalismen och våldsdyrkan. Med Adornos föreläsning kommer man en bra bit på vägen i förståelsen av fascismen. Men komplettera honom gärna med fascismuttolkare som Georg Lukács (”Förnuftets banemän”, sv. övers. 1985) eller Nicos Poulantzas (”Fascism och diktatur”, sv. övers. 1973).
