I radhusområdet där jag växte upp spelade killarna ofta fotboll på refugen. Vi tjejer hoppade hage, hopprep eller twist (mycket populärt sent 80-tal) men fick ibland vara med och sparka boll.
Dessa gånger fördelades vi jämnt så att inte bara ett av lagen fick ta ”bördan” av att ha oss tjejer med. Vi var fyra, fem vänner som gick in hårt för att bevisa att vi minsann inte var så mycket sämre eller svagare än killarna. Och vi lyckades ganska bra. Så bra att vår gympalärare, som såg att vi gärna spelade fotboll även på skolrasterna, uppmuntrade oss att gå med i det nystartade laget för sjuåringar. Det gjorde vi utan att bry oss nämnvärt om att vi var fem tjejer och cirka 15 killar i det lag som bildades.
Killarna var till en början skeptiska, men när de såg att Malin kunde dribbla förbi både dem och motståndare, att jag (vars styrka var snabbhet) sprang både ikapp och förbi och att Linda under åren satte boll efter boll i krysset var de snarare stolta och betraktade oss tjejer som deras hemliga vapen (eftersom vår medverkan innebar att motståndarlagen ständigt underskattade oss).
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Så småningom gjorde reglerna att det inte längre var möjligt att spela seriematcher i form av ett blandlag och vi fick gå över till flicklag. De flesta av oss fortsatte ända upp till damnivå, och i dag inser jag att det här är en ganska unik historia för hur kärleken till fotboll kunde utvecklas – och hålla i sig – för unga tjejer under 80- och 90-talet.
För de allra flesta slutade karriären nämligen långt tidigare än så. Kanske för att förebilderna hette saker som Martin, Henke och Thomas. Eller för att de talangfulla återkommande fick höra att ”det inte finns någon karriär att lita på inom damfotbollen, hur bra du än blir”. Att det inte fick benämnas som något annat än just damfotboll eller att det bara ansågs finnas ett riktigt landslag bidrog sannolikt också till att många fotbollsdrömmar övergavs för tidigt.
Som tur är går jämställdheten framåt även inom det här området, vilket Pia Sundhage, Lisa Dahlkvist, Hedvig Lindahl ochde andra svenska spelarna föredömligt manifesterat under sin väg till dagens final. För egentligen är det faktum att vi tagit oss så här långt mycket större än själva OS. Den verkliga storheten ligger i betydelsen det kommer att ha för alla barn som växer upp och formar sina drömmar.