Alexander Mørk-Eidem är inne och pillar på detaljerna när jag får kika in på en repetition några dagar före premiären på stora scen på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Det ska blir ”Cyrano de Bergerac” – fast inte den gamla versionen från 1897 av Edmond Rostand, utan en ny, av britten Martin Crimp.
Men platsen och tiden i pjäsen är desamma. Det är fortfarande 1600-tal. Cyrano har fortfarande en stor och väldigt ful näsa och en djup och väldigt olycklig kärlek till sin kusin Roxane. Hon har fortfarande en allvarlig crush på Christian – en vacker man, men utan talets gåva.
– Han kan inte sminka sig med ord, så som Cyrano kan, säger Alexander Mørk-Eidem när vi talas vid dagen efter.
Det handlar om hur man ter sig i andras ögon för alla huvudpersonerna i ”Cyrano de Bergerac” - lika fast i spegellandet, i narcissistisk självmedvetenhet, som någon nutida instagrammande tonåring.
– Det handlar om extrem utseendefixering och upptagenhet av vem jag är och hur andra uppfattar mig, säger Alexander Mørk-Eidem och berättar att de haft sin första publik
bestående av gymnasieklasser. En ökänt svår grupp att tillfredsställda, men de verkade väldigt nöjda.
Skrattade på alla de rätta ställena. Tystnade när det blev allvarligt och sorgligt.
– Vi fick en otrolig respons, säger han lättat, det var ändå ett och halvt år sedan han fått möta en publik med något han gjort för scenen.
Tog bort näsan
Covid har länge stängt alla möjligheter till möten mellan scen och salong. Nu går det att spela för människor igen och han är nervös, även om han känner sig rätt säker på att det han gjort är bra:
– Det känns irrationellt bra men emotionellt känns det för jävligt, säger han och skrattar.
Ju närmare han kommer premiär…
– Så ser jag mer och mer saker som inte funkar. Jag ser bara allt som kunde göras bättre.
Därav pillandet och fixandet och slipandet, på en blick, ett tonfall, en liten gest – eller ingen? Alexander Mørk-Eidem är lågmält intensiv där på scengolvet med Josefin Asplund som spelar Roxane och som alldeles nyligen blev hyllad för sin roll i tv-dramat ”Snöänglar” och Alexander Lycke som gjort succé i flera av Mørk-Eidems tidigare föreställningar på Kulturhuset Stadsteatern, som ”De tre musketörerna”.
Alla detaljer är viktiga. Det där som gör att Alexander Mørk-Eidems uppsättningar sprakar på ett alldeles eget sätt, att klassiska texter blir något annat, något nytt, men ändå behåller sin själ intakt, det sitter i nyanserna.
Som här – där figurerna som befolkar den rätt komiska berättelsen om Cyrano blir komplexa människor att bry sig om. Han har till och med tagit bort näsan, den enorma lösnäsa som varit signum för varje rollgestaltning av den munvige soldaten med kärlekslängtan, inte minst Gerard Depardieus filmversion från 1990.
– Den blir ofta väldigt fånig … säger han, men det är inte därför han strukit den.
– Cyranos största hang up är inte hans näsa utan hans oförmåga att vara ärlig och rädsla för att bli avvisad och så skyller han på näsan. Näsan är hans projektionsyta. Det är ett sånt typiskt tonårsbeteende. Det finns kanske också hos vuxna efter 1,5 år på zoom – hur ser jag ut egentligen? Och så blir du helt upptagen av en defekt som bara du kan se.
Scenen de repar är urscenen för all romantisk komedi. Hon – Roxane – kommer för att berätta om sin kärlek till en annan och be sin vän och kusin om hjälp. Han - Cyrano - är övertygad om att det är honom hon pratar om när hon lägger ut texten om en man hon älskar. Hängandes i luften som en lycklig idiot tills sekunden när ballong spräcks, sanningen blir uppenbarad och han faller handlöst. Utan att avslöja sina sanna känslor med en enda min, förstås.
– Den här berättelsen har blivit ens myt på samma nivå som de gamla grekerna, som den om Orfeus och Eurydike. Det är den första romcomen, men med ett tragiskt slut. En riktig ”Feel bad” - en uppgradering av romcom så den får existentiell tyngd, säger Alexander Mørk-Eidem.
”De är players”
Martin Cragg har fördjupat de tragiska sidorna och gjort den vackre Christian till mer av en människa. Han är inte bara snygg och lite puckad.
– Han har mer kontakt med sig själv, är mer genuin. Både Roxane och Cyrano är players i det här spelet och människor går sönder längs vägen.
De springer i bilden av sig själva och kan inte fly därifrån. Parallellerna till vår tid är tydliga men ingenstans nämns Instagram eller Snapchat eller Tiktok. Kopplingarna finns där ändå, och i Martin Craggs manus har ett nutida språk letat sig in i alexandrinerna, i en underbar mix av nu och då.
Alexander Mørk-Eidem älskar de där trådarna som löper mellan tidsåldrarna och gör det gamla modernt och tvärtom, han citerar förtjust en scen där en skrivarcoach håller workshop i spoken word:
– Hon säger: ”Det är 1640-talet och vår appearance är en del av det vi ska sälja. Embrace it!”
Han skrattar försiktigt.
– Ditt BMI, din hudfärg, dina kläder, ditt utseende och alla dina svagheter kan användas.
Här finns i manus redan den förskjutning från realism till en tydligt scenisk show som Alexander Mørk-Eidem alltid jobbat med som regissör. Han tar klassikerna och skakar dem tills de får nytt liv. Ofta med uttryck som man inte väntat sig just där, just då. Som när han gjorde rockmusikal av ”De tre musketörerna”.
Denna gång har han satt samman en ensemble som kommer från en rad olika håll. Förutom Josefin Asplund medverkar Kayo Shekon från Afro-Dite och Lancelot Ncube som synts i serierna ”Kalifat” och ”Normala människor”, men även teaterräven Leif Andrée har en bärande roll.
– Det är en pjäs som handlar så mycket om hur man ser ut och hur man blir bedömd och därför behöver det vara en ensemble som ser ut på väldigt många olika sätt, med en bredd i ålder, olika kroppar, men också olika bakgrund och erfarenheter. Vi leker med spoken word och rap och har med också de som har mer erfarenhet som artister än som skådespelare, men också tunga teaterskådespelare och de som kommer från film och tv-serie. Det blir ett mischmasch av uttryck.
Det ska vara tydligt att det är på låtsas, att det är en lek.
– Det bjuder in publiken och gör att man utan att tänka på det dras in historien. För mig är det mer exkluderande att försöka spela med en total realism. Det blir lite genant när vuxna människor låtsas så hårt att det är på riktigt.
