Det sade den iranske filmregissören Mohammad Rasoulof under presskonferensen i Cannes förra veckan. Att han ens kunde vara på plats är otroligt, att han kunde göra sin film på plats i Iran är också otroligt.

Och filmen? 

Jo, den är också otrolig.

Den räckte inte till Guldpalmen, men filmen fick juryns nyinrättade specialpris. Motiveringen kommenterade Gaza utan att nämna Gaza och handlade om totalitära regimers förtryck och deras våld mot kvinnor – som när den unga kurdiska kvinnan Mahsa Jina Amini dog av skadorna den så kallade moralpolisen åsamkat henne för att ha burit sin slöja ”för slarvigt”.

Mohammad Rasoulof ser lugn ut under presskonferensen. Det är svårt att tro att han bara för en vecka sedan flydde hals över huvud, med hjälp av smugglare och bitvis till fots, över bergen. Regissören hade dömts för ”brott mot landets säkerhet” och brottet var inget mindre än filmerna han gjort. 

Filmen som presenteras i Cannes filmades under den senaste revolutionen och använder till och med riktiga mobiltelefonbilder i vissa sekvenser.

– Ja, det hade varit enklare och mindre riskfyllt att bli kokainsmugglare, det är ingen överdrift säger Mohammad Rasolouf.

Min kollega, den iranske journalisten Robert Schahid är vän med Rasoulof. Vi talas vid alla tre i ett WhatsApp-gruppsamtal. Festivalen är slut och vi är på väg hem från Cannes. Robert och jag till Paris, Mohammad Rasoulof till sitt nya liv i Tyskland. 

En av vakterna smugglade till mig en penna en gång, han sa att han inte kunde se sig själv i spegeln om kvällarna. Att han hade tänkt hänga sig på grund av skammen inför allt han sett och gjort.

Han talar farsi, jag franska och Robert översätter. Rasoulof pratar om tidigare fängelsestraff, senast 2022 då han straffades för ”propaganda mot systemet”.

– Allt innanför murarna handlar om att behålla sin värdighet. Jag vill inte tillbaka dit. Men det var i fängelset jag fick inspiration till den här filmen. En av vakterna smugglade till mig en penna en gång, han sa att han inte kunde se sig själv i spegeln om kvällarna. Att han hade tänkt hänga sig på grund av skammen inför allt han sett och gjort. Det gjorde han inte, han fortsatte, men han gav mig den där pennan.

Mohammad Rasoulof säger att historien och andra liknande historier är vad som gör honom övertygad om att det iranska folket en dag kommer att resa sig och ta tillbaka friheten.

Filmen handlar om hur den moraliskt korrupta regimens logik tar sig in i, och förgiftar, relationer även inom familjer. Den skildrar en familj där pappan, spelad av Missag Zaregh, är en kugge i hjulet. Han är jurist, lojal med regimen men plågas av vissa samvetskval när han skriver under sina domar – ibland dödsdomar. 

Döttrarna (Mahsa Rostami och Satareh Maleki) bevittnar det brutala våldet under gatuprotesterna efter Mahsa Jina Aminis död och tar ställning för demonstranterna – och mot sin far. Mamman (Soheila Golestani) är splittrad i sin lojalitet.

Filmen spelades in i hemlighet under dessa protester och när filmen blev känd ökade trycket från myndigheterna. 

Rasoulof överklagade fängelsedomen vid flera tillfällen för att dra ut på processen, men när domen stod klar, för mindre än ett par veckor sedan, lämnade han sitt hem bara två timmar senare. 

Kanske för alltid.

Till och med iranier i Iran ser mina filmer i mobiltelefonerna, regimen också – och de läser vad ni internationella journalister skriver

– Jag fick hjälp med kontanter av en vän och lämnade sedan Teheran. Några dagar senare tog jag mig över gränsen till ett grannland över bergen, till fots. Det känns bra att det gick, men samtidigt väldigt sorgligt, säger han.

Han är hedrad över det symboliska jurypriset och inte bitter över att ha blivit snuvad på Guldpalmen som han var favorittippad för.

– Jag lämnade landet för att kunna fortsätta göra film och berätta fler historier om Iran. Det är vad som kommer att befria oss till slut. Till och med iranier i Iran ser mina filmer i mobiltelefonerna, regimen också – och de läser vad ni internationella journalister skriver. 

Mohammad Rasoulof och de yngre skådespelarna som spelade döttrarna – Mahsa Rostami och Satareh Maleki lyckades alla ta sig ur landet på olika sätt. Men de som spelade föräldrarna, Missagh Zaregh och Soheila Golestani, är kvar i Iran.

– De pressas och det är farligt för dem och för alla som deltog i filminspelningen. Men det skyddar dem att ni pratar om dem, att ni pratar om dem. Glöm inte Iran, säger Mohammad Rasoulof