Plötsligt faller för ett ögonblick en skugga av äckel över akademiledamotens i övrigt så vänligt tillmötesgående ansikte.

– Det skulle aldrig komma på fråga.

Men han tillägger att Verner von Heidenstam faktiskt var böjd åt det här obegripliga hållet. Han sorterade sina böcker enligt ett färgschema. Själv har Per Wästberg organiserat sina böcker utifrån författarnas geografiska hemvist, afrikanska författare för sig, skandinaviska och amerikanska likaså. Kontinenten Per Wästberg innehar en egen hylla. Där trängs de drygt åttio verk – romaner, essäer, memoarer, lyrik, reseskildringar, journalistik, hyllningstal – som getts ut i hans namn alltsedan debuten 1949 med ”Pojke med såpbubblor”. Han var då 15 år. Men det var inte den första bok han försökte få publicerad. 

– När jag var 14 skrev jag en bok som hette ”En gammal mans memoarer”. Den lämnade jag på Bonniers och där sade förläggaren, vill du verkligen debutera med en bok med den titeln? Jag sa: Varför inte? Som tur var besparade han mig den förödmjukelsen. Det hade varit fruktansvärt. Men bakom det låg en känsla av att jag ville skriva om en gammal man som hade klarat av livet. En person som inte gift sig och inte gått igenom äktenskap och skilsmässor, som inte varit sjuk och som undkommit livets alla svårigheter. 

– Det där var en kort period då jag gick runt och tänkte att här har jag hela långa livet framför mig, ska jag verkligen behöva råka ut för allt det här otäcka som så många människor varit med om? Nej. Därför uppfann jag den här mannen som levt fullständigt händelselöst.

När jag nu träffar honom med ETC:s fotograf och praktikanten Linnea (som av upphovsmannen rekommenderas läsa ”Pojken med såpbubblorna”, han tycker fortfarande att den håller) så är han nittio år och tre dagar gammal. Det vill säga ungefär fem år äldre än de tre besökarnas ålder sammantaget. 

Vi sitter i våningens salong, på dess vita väggar hänger konstverk signerade Einar Hylander och Eugène Jansson, utanför de höga välvda fönstren dalar vita flarn i sneda sjok, och även om Per Wästberg må ha misslyckats med sitt uppsåt att leva ett händelsefattigt liv tycks författaren – i dagarna firad av Svenska Akademien i Börshuset med läsningar, sång och inte minst dragspelande av Horace Engdahl – inte så värst nerslagen för den sakens skull. Han är å andra sidan en omvittnat munter typ, är enligt egen utsago utrustad med en hoppfull läggning.

Just nu gläds han framför allt över upptäckten att han uppenbarligen känner en hel del personer som är kvar i jordelivet. 

– Det var överraskande på ett sätt. Att så många faktiskt lever. Dessutom var det helt emot mina förväntningar att jag skulle firas på det här sättet, med blommor och välvilja och intervjuer och en stor fest. Det är otroligt, det är något nytt, jag har aldrig i mitt långa liv uppmärksammats tillnärmelsevis på detta sätt.

– Men samtidigt är det klart att flera av de allra bästa är borta. Som Tomas Tranströmer och Sven Lindqvist och mina andra äldsta vänner. För att inte tala om min dotters död. Och nu för bara två, tre veckor sedan begravdes min bror som ju var nästan tolv år yngre än jag. Sånt är ju tråkigt. I allra högsta grad.

Per Wästbergs dotter, författaren och konstnären, Johanna Ekström, dog förra våren i cancer. Hans bror Olle Wästberg – publicist, diplomat och folkpartistisk riksdagsledamot – dog i oktober efter en kortare tids sjukdom. En händelse som sammanföll med utgivningen av Per Wästbergs senaste verk ”Tidvatten”, en bok som till stor del utgörs av just minnesporträtt av vänner och familjemedlemmar som fallit ur tiden. 

Hur var din och din brors relation på slutet?

– Den var god. Han var ju lillebror och hade i början ett mindervärdeskomplex. Men han tog ju ut sin egen väg genom politiken. Vi träffades och diskuterade, det var utmärkt, vi blev ju med tiden jämnåriga. Jag gick ju och drog honom i barnvagn när han var liten till olika ställen, museer och sånt där som han inte begrep, men det spelade mig ingen roll. 

När blir man jämngammal? Finns det någon speciell tidpunkt då åldersringarna suddas ut?

– Kanske när jag var 30 och han var 18, då började vi glida ihop.

Per Wästberg säger att hans bror föddes på fredsdagen 1945, eller om det var natten till fredsdagen, och han erinrar sig hur han då cyklade genom Stockholm för att besöka sin mor Greta Wästberg på ett förlossningshem på Odengatan. 

– Jag cyklade från skolan genom de här kvarteren, till Kungsgatan där alla jublade och skrek, där alla affärer var öppna och stängda om vartannat och papperskorgar tömdes genom fönstren och fram till min mamma. Hon visade då upp denna nyfödda skrynkliga bebis.

– Men det jag minns bäst var att hon bjöd mig på två leverpastejsmörgåsar som hon hade fått; hon hade ingen aptit. Och det var ju full ransonering så jag åt upp de där på en gång och cyklade hem igen.

Det är märkligt att det är de där små minnena som etsar sig fast. 

– Det är sannerligen väldigt små saker. Leverpastejsmörgås.

Per Wästberg har stor tilltro till sitt minne. Han säger att han minns alla sina tidigare liv, sina yngre jag och alla de platser där han levt, in i minsta detalj. När hans vän, poeten och akademiledamoten Kjell Espmark utkom med boken ”Minnena ljuger” gav Per Wästberg honom en av sina memoarböcker tillsammans med en skriftlig hälsning: ”minnena ljuger inte här”. 

– Jag anser att jag absolut håller mig till sanningen. Så gott det någonsin går. Om jag skulle ljuga, då skriver jag romaner och gör det till fiktion, fantasi. Men i mina memoarer utgår jag från att det jag skriver är sanning och något jag kan stå för.

Du fick din första bok utgiven när du var 15 och när du går tillbaka läser den, ser du samma författare då som nu? Även om din stil förändrats sedan dess känner du igen dina fingeravtryck i texten? 

– Nej, jag tror på ett sätt inte det. Men min första riktiga roman, den första ordentliga, ”Halva kungariket” från 1955, när jag tittar på den i dag tänker jag att denna hade jag aldrig kunnat skriva annat än just då i den åldern. Dessutom skrev jag den till stor del i Amerika där jag hade stipendium. Den handlar om Stockholm och Saltsjöbaden och Sörmland sådär väldigt kärleksfullt. Det var därför att jag i två år var borta från Sverige, på den tiden flög man inte hit och dit och mejlade och sådär. Utan jag var isolerad från Sverige. Det gjorde att landet började framtona lite sagolikt och märkvärdigt sådär. Och när jag sedan kom tillbaka till Sverige var det inte alls på det sättet. Men det är en bok som jag på ett sätt uppskattar just för att jag inte skulle kunna skriva det minsta på det sättet nu.

När du i dag skriver om din ungdom, kan du känna att samma sagolika skimmer fälls in över minnena till följd av avståndet? 

– Kanske och kanske inte. För när jag tänker på mina personliga minnen, de kan jag framkalla väldigt tydligt oavsett hur olika de är mitt liv i dag. Det spelar ingen roll, hur jag var när jag var 25 eller när jag var 35, jag kan exempelvis återkalla i detalj hur det var att börja som chefredaktör på Dagens Nyheter. Men jag är ju inte densamma nu som då. Men jag kan känna igen mig.

När jag som 32-åring tänker tillbaka på mig själv som 17-åring, så kan jag känna att den glipan i tiden skapar en förskjutning som gör att det vilar något märkvärdigt över minnena av mitt gamla jag. 

– Jag är ju i en ojämförlig situation eftersom jag är 90 och tre dagar. 

Det är sant. Du är ju äldre än vad jag är. 

– Det hela är som ett jättelikt lapptäcke att se tillbaka på, med olika små färger som sammanflätas, decennier och år, människor och kärlekar och allt möjligt.

När jag läser om dina vänner i ”Tidvatten” tycker jag att de känns väldigt levande.

– Vad bra. Trevligt för mig att höra. Jo men de är levande för mig. Jag skriver om dem och håller dem levande inom mig så att säga. Jag kan ju höra Tomas Tranströmers röst in i minsta tonläge, precis hans speciella röst.

Skulle du kunna härma honom?

– Nej, det kan jag absolut inte. Jag är väldigt dålig på det. Jag kan varken härma katt eller hund. 

Jag är också dålig på det, varken katter eller hundar. 

– Jag har aldrig haft några husdjur. 

Du skriver i ”Tidvatten” att det var ett råd som din far gav dig: Skaffa aldrig några husdjur.

– Inga husdjur, jag skulle inte heller köpa några stenhus, lev som gäst i tillvaron. Det var hans stil. Han parkerade sig hos sin svärfar som hade hus, själv nöjde han sig som journalist att sväva runt med cigaretter och resor och hit och dit. Och det där har jag inte följt. 

Du är inte en gäst i tillvaron?

– Nej, jag har varken rökt som han också gjorde till övermått och död, men jag har å andra sidan inte heller haft överdrivet mycket stenhus men… Alltså, mina barn fick inga undulater, jag sade till dem att gå till kamraterna, det visade sig att de hade hundar och katter och marsvin och allt som helst. Men jag var då väldigt allergisk mot vissa djur, nu har det stannat sedan länge vid hästar. Det där var ju hemskt för jag älskar att gå på cirkus och då var det cirkus på Djurgården fortfarande igång, Cirkus Scott i tält, och jag fick då sådana astmaanfall att jag fick gå innan föreställningen var avslutad. Tråkigt.

”Tidvatten” är en kärleksfullt skriven bok, av de figurer som ingår i Per Wästbergs persongalleri är det ytterst få som blir föremål för någon form av kritik. Han säger att han överlag föredrar att hålla sig på det vänliga området, han utvinner ingen glädje ur personpolemik. Men undantag finns. Myntaren av Jantelagen, den dansk-norske författaren Axel Sandemose, är ett sådant. 

– Jag råkade honom någon gång, han var ju vanligtvis mer eller mindre berusad och lite aggressiv. Han var hotfull, slogs. Så det var inte mycket att tycka om. Många människor, framför allt kvinnor, älskade hans böcker. Men det där gjorde att jag älskade honom betydligt mindre. Men han är en bifigur i mitt liv. 

– Däremot Jan Myrdal, han är väl den enda som jag varit i rejäl batalj med. Vi avskydde varandra. Om han fanns i ett rum och jag kom in där brukade han vända sig med ansiktet mot väggen för att slippa hälsa. Jag kände hans föräldrar Alva och Gunnar ganska väl. Av det skälet tog han illa upp eftersom han avskydde dem. Så det är nästan den enda personen jag kan komma på som jag verkligen ogillat i grunden. Om man bortser från Hitler och nazisterna och så.

Vissa saker har blivit bättre med tiden, anser Per Wästberg. Annat har rört i sig i den andra riktningen. En klar förbättring är uppträdandet författare och journalister emellan. Det fysiska våldet tycks ha minskat i popularitet. 

– En gång var jag med om en blodig kväll hos Olof Lagercrantz med en massa kända författare. Jag var säkert yngst. Där blev Gunnar Ekelöf så uppretad på sin kollega Johannes Edfeldt, de var ju jämnåriga konkurrenter och poeter, så han knivhögg Edfeldt med en fickkniv i närheten av handledens pulsåder. Edfeldt rusade in på toaletten och försökte låsa om sig men Gunnar Ekelöf ryckte upp dörren. Herbert Tingsten, DN:s berömda chefredaktör, skrek bara hjälp, ring efter taxi, vi måste härifrån. Så de försvann. Och min danske favoritförfattare som var där, H.C. Branner, han blev så rädd av denna inblick i svenskt litterärt liv att han hoppade ner i en tom allmogekista och drog locket över sig och somnade. Så han kom inte upp förrän allt var över.

Och du då?

– Jag stod vid en vägg och iakttog allt.

Du var inte så bekymrad?

– Nej, jag var inte rädd. Men jag var förvånad över detta beteende. Det gick hårdare till på den tiden över huvud taget. Berömda människors slogs ibland, drack mycket. Erik Lindegren och sådana. Det var otroligt.

Har du själv varit i några slagsmål?

– Paul Andersson som var en uppburen knarkare till poet, han visade mig en gång sina dikter översatta till franska som han gjort själv och som Jean Cocteau godkänt. Då sa jag som varit på fransk språkkurs just, det här var när jag var sjutton år eller så, det här är inte riktig franska, det här är inte grammatiskt. Då blev han så otroligt upprörd att han gav mig en örfil att jag nästan föll i golvet. Då rusade en annan författare som var mycket liten till växten fram. Men jag gav inget tillbaka. Det är klart han var arg.

Så långt den positiva utvecklingen. Men när Per Wästberg begrundar den litterära kulturen tycker han sig se en tydlig nergång. ”Tidvatten” är kanske mest av allt en meditation över läsandets betydelse för den 90-åriga författaren och den samhörighet som den skänkt honom med andra läsande människor under hans långa liv. Men den roll som litteraturen spelat i hans liv framstår i dag som alltmer antikvarisk.  

– Dagens ungdom tar sig inte tid att dra sig tillbaka till böckernas hemliga rum som jag gjorde. Jag tyckte att jag kunde kombinera läsandet med en massa kamrater. I mitt fall var det en rolig och lycklig tid, jag hade vännerna på Södra Latin, Tomas Tranströmer och Sven Lindqvist och andra som alla var inne på samma linje. Vi diskuterade litteratur. Vi tyckte olika, men ändå. Litteraturen var i centrum. Men hur ska man bryta igenom den digitala muren i dag? Vi har ju bibliotek i landet, även om skolbiblioteken skamligt stänger eftersom det saknas resurser. Vilket är en kulturskandal. Men det räcker inte. Hur ska man leda barn och framför allt ungdomar till böckerna?

– Sen har vi litteraturens försvagande på kultursidorna där debatt och nöje tar väldig plats i dag. Och när fler och fler kultursidor försvinner, då försvagas också förlagens intressen av att ge ut böcker som inte säljer om den inte recenseras. Den kvalitativa litteraturen får stryka på foten om ingen känner till den. Det blir så att den goda litteraturen försvinner. Eller inte helt, jag tror aldrig att den helt kommer att försvinna. 

Hur tror du att man kommer att se tillbaka på den litterära generation som du tillhör?

– Jag har inga illusioner om att det är något väldigt förblivande. För mig är tidigare generationer, Harry Martinson och Arthur Lundqvist och Vilhelm Moberg och såna där, de är väldigt levande. Men nu tror jag att den här kontinuiteten har brustit eller vacklar väldigt mycket. Det kan inte jag riktigt bedöma men jag går inte runt och har några stora förhoppningar.

Än så länge har Per Wästberg läsare, även om han själv säger att en diktsamling utgiven honom i dag kanske skulle locka trehundra köpare kontra de omkring 8 000 som hade köpt boken för bara några decennier sedan. 

– När jag fyllde år fick jag brev från läsare som skrev att de läst mig sedan eviga tider. De skrev att mina böcker har betytt något för dem och vissa av dem har nyligen gått tillbaka och börjat läsa ”Halva kungariket” från 1955 eller till ”Luftburen” som blev omtalad på sin tid. Det är alltid roligt att hålla direkt kontakt med okända läsare. 

Själv började jag precis läsa ”Förbjudet område”. 

– Gjorde du? 

Den är ju väldigt bra.

– Den fick ett genomslag när den kom. Jag tror att den på det viset var den av mina böcker som fått mest praktiska följder i samhället. Den ihop med dess fortsättning ”På svarta listan”, betydde nog mycket för biståndsdebatten som inte existerade innan dess och Olof Palme som ännu inte var statsminister blev tagen av den. När man sedan satte igång med att bilda Sida tog man lite råd av mig. Så det var ett genomslag som gjorde att jag på många år inte skrev skönlitterärt utan kanske rörde mig mer i det yttre av agitation och påverkan. 

Känner du att det blivit lättare att vara ofiltrerad eller sanningsenlig med åren?

– Ja, det skulle jag nog säga. Mindre hänsyn och mindre rädsla framför allt.

Skönt att vissa saker ändå blir bättre.

– Ja, på det personliga planet kan man tycka att mycket blir bättre med åren. Jag är glad nu och lever i ett mycket kärleksfullt förhållande. Det är bara att hoppas att kunna leva lite längre med det