24-åriga Andreas Strömblad är orolig. Om några veckor ska han klara sig själv. Då skrivs han ut från avdelning 5 vid Universitetssjukhuset i Lund, som är en sluten avdelning för personer med ätstörningar. Bakom sig har Andreas tio år av bulimi med hetsätning, svält, kräkningar och träningsmani. Det är om det livet han berättar i nysläppta boken Ett helvete är också ett liv.

– Man kan säga att det är olika slags helveten. Främst är det hetsätningsproblematiken men även överätningen vilket nästan är samma sak, men hetsätning är mycket mat på kort tid och överätning mycket mat under en längre tid. Det är pest båda två. Sedan träningsmanin som gjort att kroppen tagit rejält med stryk. Och jag får inte glömma kräkningarna, berättar Andreas Strömblad när Dagens ETC träffar honom under en permission i Lund.

Frivillig slutenvård

Han lade in sig frivilligt för slutenvård på avdelning 5 och fick plats i början av maj. Helst hade han velat ligga inne några veckor till, och han hoppas få någon form av utslussning till vardagen. Som det ser ut nu kommer han dock att hamna i dagvårdsbehandling eller öppenvård istället. Andreas Strömblad är skeptisk. Han har misslyckats med dagvårdsprogram gång på gång under sina tio år med sjukdomen. 

– Det innebär ett mycket större ansvar. Man får komma till kliniken och äta det man blir serverad, men det svåra börjar när man kommer hem. Ska jag hetsäta och kräkas? Kommer jag att svälta mig för att jag har ätit för mycket på dagvården? Man går och ältar alla dessa tankar som är lättare att tänka bort på avdelningen. Här är det: ”nu äter du här, du sover då och då”. Det är väldigt inrutat men jäkligt skönt för det är precis vad jag behöver under en längre tid.

Andreas Strömblad hade tvångstankar redan före tonåren. Han var tvungen att tända och släcka, kolla om dörrar var stängda, se till att det inte låg kläder på golvet eftersom någon kunde halka på dem och skada sig. 2004 började han träna regelbundet. Först var det löprundor, sedan blev det också simning. Träningen blev snabbt som ett beroende och Andreas säger att han fick rent euforiska känslor och blev fylld av energi till en början. Men för att uppnå samma eufori igen var han tvungen att köra lite hårdare nästa pass. Tankarna kretsade allt intensivare kring träning och mat.

– Det känns som att mina tvångstankar gick över till att bli en ätstörning. Tidigare tog jag hand om och värnade andra, samtidigt var jag väldigt osäker på mig själv. Sedan tog tvånget en annan skepnad och jag började kontrollera mig själv.  Jag har varit väldigt egoistisk under åren. Sjukdomen har handlat om utseendefixering, träning och koll på vad jag fick och inte fick äta.  

Andreas Strömblad minns fortfarande dagen när han började hetsäta. Beteendet kom plötsligt.

– Det var precis som att jag inte kunde hejda mig. Jag åt allt jag inte fick äta som chips, godis och glass och tänkte inte på vad jag skulle göra efter jag hetsätit, bara att jag var tvungen att göra det för att må bra. Men det blev panik och ångest istället. för jag hade ju satt upp ett regelverk för matintaget. Då blev jag tvungen att kompensera och träna var ju omöjligt. Det går inte när magen är så full.

Hetsåt regelbundet

Han hetsåt regelbundet trots ångesten och gick upp några kilo i vikt. Eftersom han inte kunde träna sig tillbaka till det han ansåg var hans idealvikt började han kräkas upp maten för att slippa må dåligt. 

– Jag var i förnekelse ett tag och ville inte ta in att jag börjat göra det. Samtidigt tyckte jag det var en väldigt fiffig idé. Istället för att träna kunde jag få upp maten genom att sätta fingrarna i halsen och behövde inte anstränga mig så mycket. Men det gick fort utför när jag börjat kräkas.

Andreas Strömblad har gått igenom upprepade behandlingar i både öppen och sluten vård. Tack vare stort stöd från familj, vänner och den dåvarande pojkvännen lyckades han hålla sig frisk genom gymnasiet, men en tid efter studenten föll han tillbaka i sjukdomen. När det var som värst vägde han 41 kilo och var nära att dö. Som många andra har han skämts för sin sjukdom, och eftersom den absoluta majoriteten som har ätstörningar är tjejer har han känt ett extra stigma på grund av sitt kön.

Andreas Strömblad har gått långt för att försöka dölja sin sjukdom. Han har hetsätit mitt i nätterna, ljugit för familj och läkare, snattat och smugglat in mat när han varit inlagd.

– Det var ju en tjejsjukdom, hade jag hört för flera år sedan när jag blev sjuk. Nu är jag rätt glad, för det är en kille på den avdelningen där jag är nu. Det är skönt att påminnas om att jag inte är ensam kille med ätstörning.

Bemötts med respekt

Trots det poängterar han att han oftast sluppit fördomar och att läkare och vårdpersonal bemött honom med förståelse trots att han själv inte alltid varit mottaglig för hjälp.

– Det är mer att de inte vet hur de ska göra med mig och jag har slingrat mig genom vården många gånger. Dessutom är man är ändå lite olika som kille och tjej, som när det gäller hur mycket mat kroppen behöver till exempel. Känslorna kanske är annorlunda för en kille också, men allt är individuellt, och jag vet ju inte vilka skamkänslor en tjej har. Jag har sällan blivit bemött på ett dåligt sätt och det är jag väldigt tacksam för.

När han skrivs ut om några veckor kommer han förmodligen att flytta in hos sin mamma i Limhamn i Malmö till att börja med, men planen är att hitta en egen hyreslägenhet så småningom.
Andreas Strömblad berättar att han var tvungen att välja bort massor av material till Ett helvete är också ett liv och att uppföljaren därför snart är klar.

– Jag tog bort cirka 100 sidor från boken som jag egentligen ville ha med, men förläggaren sa att en tjock bok inte heller är bra, och att det kan bli för svårt och för mycket att läsa. Så jag gör som så att jag delar upp och skriver en ny bok där jag knyter ihop det som inte kom med nu.