Det berättar Stina Oscarson, när vi träffas på Gunnarsons specialkonditori i Stockholm en augustiförmiddag. Det är lugnt och tyst, utan musik. Omkring oss: viskande konversationer och bakelser, doft av kanelbullar. Stina dricker isvatten, jag grönt te.
För några år sedan var hon sjukskriven från sitt jobb som chef för Radioteatern på Sveriges Radio. Hon började må bättre från anorexian hon kämpat mot i 30 år. När hon kom tillbaka var förtroendet hon haft från ledningen som bortblåst. Vad hade hänt? Hon hade talat öppet om sjukdomen i tidningen Filter.
Man kan inte vara chef på Sveriges radio om man har blottat sig på det sättet du har gjort för Filter, sa SR-ledningen. Tills Stina Oscarson fick veta att hon blivit omplacerad.
– Sedan om det var en förevändning för att jag var för politisk vet jag inte. För mig är det fortfarande en gåta.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Hon tackade nej till att omplaceras. Och att skriva på ett papper om sekretess på allt som har hänt.
– Jag har kämpat hela mitt liv för att yttrandefrihet och pengar inte hänger ihop. Hur kan man sätta ett avgångsvederlag i förhållande till tystnadsplikt?
Hon satte ett års lön i avgångsvederlag på spel, men vann striden.
– Det gick inte. Det står jag för, oavsett hur det hade gått med pengarna. Det gav mig självrespekt, att även när jag är som mest skör fanns de grundläggande värderingarna kvar.
Vem får vara ledare i Sverige i dag? Den som inte visar svaghet. Tankarna är grunden för hennes nya essäbok, aktuell på Atlas förlag nu i september, Inte en berättelse. Där samlar hon tankar hon tänkt de senaste fem åren. Boken är lättläst, luftig. Men den tvingar läsaren att stanna upp, nästan vid varje mening. Det finns tyngd i nästan varje ord. Meningarna är noga valda, för att komma till kärnan.
För mig personligen är att visa svaghet det ultimata tecknet på styrka.
– Det är det, i min människosyn, egentligen också. Men så lever vi heller inte i det samhället jag skulle önska.
Efter att hon slutade på SR uppstod ett vakuum. Hur skulle hon nu använda sin intellektuella energi, och vilja att förändra samhället?
Var gjorde den mest nytta? Inom en institution eller organisation, eller som fri röst? Hon fick mycket jobb, allt från Natoutredningen till olika pjäser, samt texter i bland annat Dagens Nyheter.
– Jag tror ändå inte att det går att vara en fri röst, om man egentligen vill påverka samhället i dag. Ju skarpare man blir i sina analyser och åsikter, desto mer blir man ett varumärke. Plockas in, när någon vill ha en viss åsikt.
Det finns massor av kloka människor som säger bra saker, konstaterar hon. Men var finns mötet? De högst uppe i de politiska partierna går inte och ser på politisk teater eller läser de mest spännande filosofiska tänkarna, och hämtar idéer därifrån.
– Om vi på något sätt ska kunna förändra samhället måste vi organisera oss. Det kan man inte göra ensam, på det sättet.
Du tror inte att idéerna sprids i samhället, från en intellektuell grupp till mer mainstream?
– Det har jag väl hoppats, men någonstans måste organisering ske. Med tanke på vilka stora samhällsproblem vi står inför – klimatfrågan, konfliktläget i världen och flyktingkatastrofen, Sveriges förhållande till Nato och den kraftiga militariseringen. Det krävs en annan sorts samarbete, för att lösa de här sakerna.
Samarbete mellan vilka?
– Mellan klimatrörelsen, globala rättviserörelser, fredsrörelsen, feminismen, de antirastiska rörelserna. Även där kan man märka en splittring, där man värnar sin fråga. Så konkurrerar man om samma pengar och publicitetsutrymme, då har man helt gått i fällan. Man kämpar mot varandra, istället för att analysera rätt fiende.
– De här frågorna är så sammanlänkade i varandra. Ska vi kunna lösa dem så måste vi lösa dem tillsammans. Annars tenderar vi att lösa problemen på fel nivå, och kommer aldrig åt grundproblemet.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Partiindelningen på vänstersidan är felaktig, anser Stina Oscarson. Den är organiserad efter en annan samhällsanalys. Att förändra partistruktur är väldigt trögt, medger hon, men tillägger att det skulle behöva ett parti som plockade upp halva miljöpartiet, en tredjedel av sossarna, hela vänstern och FI.
– En ny sådan slags vänsterkoalition skulle kunna vara enormt framgångsrik. Jag tror att vi är nära en tipping point när det skulle vara möjligt.
Innan sommaren kände hon sig vilsen och sorgsen, över att fredsrörelsen var så svag. Hon ville förändra samhället, men ville lägga sin energi på rätt plats. Då började hon läsa Gene Sharp, en amerikansk professor som har kartlagt ickevåldets historia. Allt från lyckade strejker, till avsättande av diktatorer. Det är en helt annan historia som träder fram, än den vi är van att läsa i historieböcker, där krigen står i centrum. Men genom ickevåldet blir freden mer hållbar, eftersom den har skett på demokratisk väg. Med folket.
– Det är inte bara en seger och så en ny konflikt, utan det är en långsiktig förändring, berättar Stina Oscarson.
Hon ger som exempel hur skolböckerna lär ut att Milosevic föll när Nato bombade. I själva verket var anledningen fyra års organiserad ickevåldskamp som fått med sig hela landet – allt från landsbygden till kulturarbetarna, som tog en paus under bombningarna.
– Om jag hade fått den historien berättad som ung medborgare hade jag fått hela andra sätt att se på hur jag kan förändra samhället, när jag är frustrerad.
Hon tror att vänstern har mycket att lära sig av väl beprövade ickevåldsmetoder, där det ingår långsiktig strategi.
– Kunskapen är så låg, ändå är det så effektivt. Fatta vilken effektivitet vi skulle kunna nå om folk kunde det här.
– Man säger fina ord om att det är bättre att lösa konflikter med samtal och diplomati. Men vi tränar aldrig på det. Man tror det ska uppstå magiskt.
