”Det går att vara ensamma tillsammans”

– Jag vet inte vad jag ska göra, jag har ju inga vänner.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

– Jag förstår. Men ibland så måste man faktiskt anstränga sig lite själv. Ingenting kommer gratis.

Sofia Stahre rycker till när kuratorn lägger handen på hennes knä och hummar ”inkännande” utan att egentligen lyssna. Så blir hon försedd med ett informationsblad som handlar om hur ensamheten kan brytas, där ett av råden lyder ”bestäm dig för att börja prata med någon, till exempel när du är ute”. 

Krogbesöket som följer leder inte till några nya kontakter, men avlöses snabbt av andra scener ur andra tonårsliv. Så ser det ut i pjäsen Ensam bland andra, som spelas av ungdomar för andra ungdomar – och som just nu repeteras för fullt på Uppsala stadsteater.

Det handlar om sammanvävda röster, som genom olika glimtar bildar en helhet. Någon pratar om att sitta på rummet, trycka i sig choklad och gråta till ett nytt avsnitt av Skam. En annan om skolloven som alltid blev innehållslösa utan kompisar och om en räcka ensamma raster.

Berättar om flykten tillsammans

Så går Masood Karimi upp på scenen tillsammans med Ali Reza Naghawi. Tillsammans berättar de om flykten från ett krigshärjat land och om en hel släkt som skrapar ihop pengar till en farlig resa. 

– Vi var över 50 personer på båten men jag kände mig helt ensam.

– Jag och min kusin flyr över bergen. Vi tappar bort de andra 60 personerna vi flyr med och vet inte var vi är. Vi känner oss så små.

Ensam bland andra spelas både som skolföreställning och som del av det ordinarie programmet. Maria Trost heter regissören som ömsom hojtar instruktioner om tempo, hur ungdomarna ska vända sig, vart ljus ska riktas och vilka vagnar som ska rullas från den ena platsen till den andra. Varje säsong sätter hon ihop ett nytt gäng unga för att spela teater.

– Jag försöker få med en blandning, och det får gärna vara unga som inte alls har spelat teater förut. Det viktiga är att de kan tänka sig att lägga ned mycket tid.

Pjäsen har växt fram ur ungdomsensemblens egna berättelser, där några har blivit mer framträdande än andra, men där allas perspektiv på ensamheten ändå i någon mån har fått plats. Skådespelarna berättar att de har lärt sig mycket av varandra. 

– De första gångerna som jag hörde Ali Rezas historia grät jag, säger Sofia Stahre. 

Ensamhet ur olika perspektiv

När jag frågar några av ungdomarna i ensemblen hur processen från egna berättelser till färdig pjäs har sett ut är det flera som inte riktigt minns. De berättar att manuskriptet har vuxit fram gradvis, men inte riktigt hur.

– Men kommer ni ihåg att ni skrev ned alla era tankar om ensamhet på postit-lappar, frågar regissören Maria Trost.

– Det är ju därifrån allt kommer. Det är ju från er.

När det gäller ensamhetstemat säger Maria Trost att ambitionen har varit att samla olika perspektiv.

– Det har varit lite svårare att lyfta fram hur ensamheten också kan vara något positivt, men så är det ju faktiskt. Vi försöker också nå fram till insikten att det går att vara ensamma tillsammans, vilket är viktigt att säga.