Det går inte att vara feminist efter 40

Det handlar om min ålder. 

Eller jag överdriver. Det jag menar är: Det är svårt att uttrycka feministiska tankar kring min bransch, musikbranchen. Det som börjar som insiktsfulla politiska åsikter i min skalle formuleras om till ”bittra klagomål” så fort orden tar form utåt.

Vilken ärthjärna man har ändå som inte förutspått att det ska kännas såhär att bli kvinna 40+, liksom hur kan jag uppleva det som en kalldusch och att jag ”helt plötsligt” befinner mig här. Här på tanternas sida, där mina åsikter tidigare betydde något annat än vad de gör nu. Innan var det styrka. Man var en bestämd flicka, en arg cool tjej, en stark ung kvinna. Nu – en bitter kärring. 

Samma åsikter – different vibe.

Jag vet för jag har tänkt saker om äldre kvinnor. Klagomurarna. Dom som desperat klänger sig fast och flaxar med sina skatvingar för att påkalla  uppmärksamhet. Ge upp. Jag har dömt dom och nu är jag en av dom. 

Jag vet hur jag borde vara istället för hur jag är. Jag ska fortsätta göra mina grejer – absolut ingen vill att jag ska sluta ju.

Men jag ska göra det och vara glad, cool, lugn, självsäker och framförallt aldrig klaga.

Kanske problemet handlar om att jag försöker låtsas som att jag inte är bitter. Istället kan jag bli älskad i min ärlighet?

Ärligheten ser ut såhär: jag är så jävla avundsjuk på män. Män som gör musik och blir mer och mer intressanta i sitt åldrande.

Åldern och åren på scenen, all samlad tid i studion är valuta.

Eller vänta, det är ju inte ens det. Det är inte att deras åldrande är intressant eller att åren betyder något positivt för dom. Det är att det liksom inte spelar någon roll alls. Det finns inte? Det är ingen faktor. Shit, nu fattar jag.

Att ”lyfta unga kvinnor” det är allas stora passion. 

Dom gör musik och bokas på festivaler, släpps på skivbolag, får mediautrymme för att dom är… människor som gör musik?

Kvinnor får vara med när dom är unga kvinnor som gör musik för att dom är unga kvinnor. 

Och just det att ”lyfta unga kvinnor” det är allas stora passion. 

Jag har ett band och gästas av en ung kvinna på scen: jag är en bra kille. Som hjälper henne.

Jag intervjuar en ung kvinna på TV: jag är en medveten journalist. Som hjälper henne. 

Jag bokar unga kvinnor på min festival: jag har bra koll på vad som är hippt och jag hjälper världen genom att ge tjejerna plats. 

Lyft dig själv med hjälp av ung tjej.

Alldeles nyss fick jag vara med i Nyhetsmorgon och göra sexskandal så jag får ju i allra högsta grad vara med

Dvs anledningen till varför vi fick vara med handlar inte om oss eller ett genuint intresse för det vi skapade? 

Fuck.

Jag ser manliga kollegor i alla åldrar överallt. 

Det är det här jag menar, jag kan inte uttrycka mig om det utan att folk kommer tänka ”Aha du menar DU får inte vara med längre och du är sur på det”.

Och då måste jag säga ”NEJ det handlar om representation”. Ah sure.

Gör nånting bra istället så får du vara med. 

Ok paus. Jag försöker övertyga, jag försöker lova att det inte handlar om mig. Jag får ju vara med! Alldeles nyss fick jag vara med i Nyhetsmorgon och göra sexskandal så jag får ju i allra högsta grad vara med. 

Visst inte lika mycket som förr om du frågar vissa (mig). Men det handlar om representation, jag lovar. Ah sure. 

Synd att jag är för lat för att ta fram fakta och bevis. Jag kunde kartlägga svenska festivaler och deras bokningar, se hur stipendierna fördelas, spellistornas adderingar kvinnor 40+ vs män 40+. Få fram datan, föra in i excel, presentera staplarna. 

Ja jag skriver svenska festivaler för jag upplever att Sverige ligger i framkant här när det gäller besattheten av unga kvinnor och det totala ointresset för oss 15 år senare . Återigen det är mina upplevelser, mina känslor, mitt lilla liv denna text baseras på. För lat för att kolla upp fakta, för dum för att forska, för partisk för att tycka. Men tycker det gör jag ändå.

Äsch. Siffror, fakta, staplar och bevis det skulle inte göra någon skillnad. 

Gör något bra istället så får ni vara med! Så skulle dom hojta.

En duktig medelålderskärring som håller tyst med gnället om att inte få vara med hon kan få göra comeback sen. Om hon har skött sej utan att klaga kan hon få bli ikon vid 70+

Gör något bra istället så vill PSL prata med er, så vill Way Out West boka er, så vill P3 spela er, så kommer Sigge Eklund hylla er, så lägger Spotify till er på alla listor, så ringer skivbolagen och så vidare.

GÖR NÅGOT BRA BARA!

Eller gör något ens. 

För kvinnor över 40 gör inget. Gör något så får ni vara med!

Men jag ser att dom gör. Och jag ser att dom gör bra. Jag ser på deras Instagram, jag ser på deras Instagram, ja jag ser på deras fucking Instagram. 

Istället kanske jag kan bli älskad i min ärlighet skriver jag. 

Vad menar jag med det ens? Att dölja bitterheten handlar inte om att vilja bli älskad. Att öppet gnälla är att riskera att öppna dörren till och kliva rakt in i den gamla bittra kärringens värld. Gräva gropen till min lilla karriärs grav, stänga kistan, täppa igen gropen och sen inte vara Jesus och återuppstå. 

För en duktig medelålderskärring som håller tyst med gnället om att inte få vara med hon kan få göra comeback sen. 

Om hon har skött sej utan att klaga kan hon få bli ikon vid 70+.

Var tyst och lugn, betrakta och fortsätt göra din grej i 30 år till bara sen så kan du få skina igen. 

Kanske det är vid 60+, eller är det redan vid 50+??? Wii isåfall behöver jag bara vara duktig och tyst en liten kort stund till. 

Usch det går verkligen inte att skriva om det här i min position utan att man tänker att det endast handlar om mig.

Jag ser det ju själv när jag läser igenom det.

Måste omforma texten.

Önskar någon annan skulle skriva den. En manlig journalist kanske. 

Vi börjar om. Nu önskar jag att effekten ska bli som i filmen ”Juryn” när han säger ”Now imagine that she’s white”:

Nej tack, vi bryter där. Det blir för overkligt. Det blir för overkligt att det är en musikjournalist som skulle skriva orden ”det har gått mig förbi”. Såsom vi mailar, DM:ar, tjatar tjatar och TJATAR kan inte en enda musikjournalist missa att vi håller på. Ett annat scenario behövs för att få effekten jag är ute efter. 

Scenariot kanske bara är, rakt av, enkelt, tydligt och önskat av alla – inklusive mig själv just nu för att vara ärlig – att: Jag håller käften.