Borgerligheten är uppgiven och det saknas borgerlig ideologi i kulturdebatten, skrev Svanborg-Sjövall. Men det ska det bli ändring på nu.
Karin Svanborg-Sjövall hade vädrat morgonluft.
Det fanns ”något friskt” i de nya ”identitetspolitiska föreställningar som nu utmanar 68:ornas åsiktsmonopol från höger”. Hon syftade på de idéer om svenskhet som nationalistiska politiker vill ska ersätta ”mångkulturen”.
Det var en märklig artikel.
Hon, som står vid rodret och kontrollerar den svenska kulturpolitikens riktning, argumenterade för exakt samma radikala kultursyn som Sverigedemokraterna brukar göra.
Det är dags för ett ”systemskifte”, skrev hon. Fokus ska i framtiden ligga på bevarandet av ”kulturarvet”.
Ändå fick artikeln knappt någon uppmärksamhet utanför de närmast sörjande, konservativa kretsarna.
Det berodde nog inte bara på att Axess är en tidning som knappt har några läsare (den existerar för att finansiärerna vill det – inte för att tjäna pengar).
Exakt samtidigt som artikeln publicerades försökte lokalpolitikern Roger Hedlund genomföra en kupp mot Länsmuseet i Gävle. Han ville tillsätta sig själv som ordförande och genomföra en ideologisk förändring av verksamheten.
Sin programförklaring publicerade han på plattformen som då kallades Twitter: ”Nu ska svensk historia och kultur åter komma i fokus med ett sverigedemokratiskt styre!”.
Det var uppenbart en testballong för hur en sverigedemokratisk kulturpolitik skulle se ut, där politiker kliver in i styrande funktioner och dikterar innehållet i kulturutbudet.
Hedlund misslyckades, men under några laddade veckor svallade känslorna i kultursverige. De grundläggande överenskommelser som hittills styrt arbetet, var plötsligt i gungning.
Hedlund ansåg att han som politiker borde ha rätt att yttra sig om vilken konst som visas på museet. Principen om ”armlängds avstånd” är förhandlingsbar.
Svanborg-Sjövall skulle troligen hållit med om någon frågat henne.
”Den som får sina föreställningar utmanade svarar allt som oftast antingen med en hänvisning till fascism eller till principen om armlängds avstånd”, skrev hon i sin artikel.
Även hon ville förkorta den kulturpolitiska armen.
Hennes text efterlyste en lika radikal förändring av kulturpolitiken som migrationspolitiken genomgått efter 2015 – ”det gamla kulturradikala paradigmet måste utmanas”.
Det var en kulturkrigsförklaring.
Författad på kulturministerns kansli.
I sitt sommartal häromdagen, använde Ebba Busch ett ord som avslöjade mer än hon kanske hoppats på.
”Oikofobi”.
Det uttalas ungefär som ”AIK-fobi” fast med ett ”o” i mitten. Det är lika bra att vara tydlig, för det är nog få, utanför de mest nationalistiska kretsarna, som känner till det överhuvudtaget.
Men det fick hjärtat att hoppa till på svenska antirasister eftersom de vanligtvis bara läser det i Nordiska motståndsrörelsens pamfletter.
Ordet betyder egentligen ”husrädsla”, men används av extremhögern för att beskriva någon som är rädd för sig själv eller för sin egen kultur.
Det är ett av filosofihistoriens mest onödiga begrepp, eftersom det varken löser något problem eller beskriver en erfarenhet som särskilt många människor har. Dess enda funktion är att fungera som en intellektuell krycka för den konservativa rasismen.
Ordet blev populärt i nationalistiska kretsar tack vare Roger Scruton, en brittisk författare, som älskades av eureopeiska högerpolitiker som Viktor Orban och Boris Johnson.
En man vars tänkande saknade struktur men som alltid hade tydliga fiender – homosexuella, kommunister, liberaler, Pet Shop Boys (han anklagade dem för att inte skriva sina egna låtar – de stämde honom) och, så klart, muslimer.
Mest engagerad var han i frågan om arkitektur. Gamla hus är vackrare än nya hus, tyckte Roger Scruton. Vilket kan låta trivialt, men det gjorde i alla fall stort intryck på den konservativa rörelsen Arkitekturupproret.
Roger Scruton lanserades i Sverige just i tidskriften Axess. De gjorde flera ingående tv-intervjuer med honom och publicerade återkommande hans texter.
Han dog 2020, men hans ord ”oikofobi” lever kvar. Och används numera lika ledigt av de välklädda karriäristerna i regeringskansliet som av Alternativ för Sverige.
Och det är ett ord vars mörka arv, avslöjas av dess konstruktion.
En oikofob är rädd för sitt eget ”hus”.
Det är en tanke som bygger på att konservatismen ska vara en ideologi för de bofasta, för de som ärvt sin egendom, de som äger mark och fastigheter och aldrig tvingats flytta för att hitta sin försörjning.
Det är förvisso sant. Fastighetsägare röstar konservativt. Men tanken att det finns en grundläggande konflikt mellan de bofasta och de rotlösa har fått fruktansvärda konsekvenser i Europas historia.
Den har återkommit i allt reaktionärt tänkande från Hitlers hat mot den ”rotlösa internationella klicken” som han stämplade som judisk, till dagens debatt om ”somewheres” och ”anywheres”.
Fienden till vårt samhälle har inget hem och ingen mark.
Det är flyktingarna, fattigfolket, de kringresande daglönarna, tiggarna och den rotlösa, kringflackande eliten. Det riktiga folket, den riktiga nationen, har sitt öde inskrivet i blodet och jorden.
Sverigedemokraternas ledning kämpar fortfarande för att framstå som män av folket, med hawaiiskjortor och chipsskålar större än åkgräsklippare.
Men i grund och botten är de ett gäng välutbildade Lundastudenter som snöat in på väldigt obskyr teoribildning. De är ideologer, på samma sätt som 70-talets vänster var det.
Partiets huvudideolog Mattias Karlsson har sakta men säkert släppt dagspolitiken för att istället ägna sig åt att driva en tankesmedja – Oikos.
Huset.
Namnet är självklart inspirerat av Roger Scruton.
De är dogmatiker och avskyr den vingliga pragmatism som Ulf Kristersson nu visar prov på när han försöker skydda svenska ambassader från fler attacker.
De avskyr den uppgivna borgerligheten.
Sjävklart vägrar de tumma på Ordningslagen för att stoppa koranbränningarna.
Ebba Busch har länge ansett att islam inte har en plats i Sverige. Hon menar att judiska och kristna friskolor ska få existera, men inte muslimska. De är för farliga. Bland svenska politiker är det egentligen bara Jimmie Åkesson som gjort mer för att jämställa islam med islamistisk terrorism än hon.
Busch bör i och för sig hyllas för att hon faktiskt är den enda partiledare som på sistone talat direkt till svenska muslimer. Bra gjort, Ebba. Vad ni politiker än tycker så bör ni av respekt tilltala de människor som faktiskt berörs av era åsikter.
Men Busch har samma uppfostrande attityd till svenska muslimer som hon har mot alla andra. En bra muslim är en lydig och duktig muslim. Och det vilar nu på muslimernas ansvar att inte bråka och protestera mot koranbränningarna. Om ni bara sköter er, så slipper vi kanske terrorattentat.
För Ebba Busch är islam ett hot som aldrig vilar.
I sitt tal varnade hon för en ”Finlandisering” av Sverige. Vi hotas av islamister – utländska aktörer som försöker tvinga Sverige att inskränka yttrandefriheten. Det är inte en riktig beskrivning av vad som pågår. Om nu inte Gunnar Strömmer är islamist i smyg.
Debatten om kulturkriget har hittills bara handlat om dess frontlinjer, där sverigedemokratiska lokalpolitiker tvingas trampa på minorna. De halar prideflaggor, rensar biblioteken på minoritetsspråk och stoppar sagostunder.
Ibland offrar de sina karriärer för att flytta fram positionerna ett par meter.
Men långt bakom fronten applåderas de i smyg av de fina kulturkrigarna.
Av tidskriften Axess, Ebba Busch, Karin Svanborg-Sjövall och Mattias Karlsson som lockar till sig allt fler intellektuella från det konservativa lägret till sitt ”hus”. De som också vill se ett ”systemskifte” i kulturlivet, där mångkulturen slängs ut och esätts med idéer om svenskhet och en uppfostrande kulturkanon. Ett kulturkrig som är tillräckligt fint paketerat för att kunna föras på SvD:s ledarsida och Expressens kultursida.
Nej, Ebba Busch har inte radikaliserats.
Det är inte därför hon plötsligt pratar om ”oikofobi”.
Hennes talskrivare har bara tröttnat på att försöka dölja vad den svenska konservatismen pratat om i decennier.
