Så beskriver Melissa Lindgren arbetet med marknadsföring och info till hbtq-grupper före filmfestivalen Cinema Queer, som öppnar i morgon.
Det är ett jubileumsår för hbtq-rörelsen: 50 år sedan Stonewall-upproret och i Sverige både 40 år sedan sjukdomsklassningen togs bort och 10 år sedan samkönade par fick rätt att gifta sig. Det uppmärksammas även på Cinema Queer. Invigningsfilmen är ”Trollkarlen från Oz”, en riktig hbtq-klassiker med Judy Garland.
– Vissa hävdar att Judy Garlands begravning var en av sakerna som utöste Stonewall-upproret. Den hölls samma dag och många som var på baren Stonewall Inn var i sorg över denna ikons bortgång. När polisen sedan kom dit och trakasserade dem fick de nog och slog tillbaka.
Filmfestivalen visar också en nyproducerad kortfilm om Stonewall och dess betydelse.
Sprider ut sig
Melissa Lindgren och hennes kollega Oskar Eriksson har jobbat med andra filmfestivaler tidigare.
– Vi tyckte det var konstigt att det inte fanns en queerfilmfestival, som många andra städer har. Så vi startade den ihop och har drivit den sedan dess.
Cinema Queer håller visningar på flera platser i Stockholm och samarbetar gärna med andra aktörer.
– Vi jobbar mycket med specialevenemang och tar filmvisningarna utanför biosalongen till platser som vi tycker passar med filmen eller tematiken.
En av årets temakvällar handlar om cruising, alltså att ragga upp sexpartners på offentliga platser, som parker. Den arrangeras tillsammans med Statens centrum för arkitektur och design, Arkdes, som har en utställning om hur cruising har påverkat och påverkats av arkitekturen.
– Cruising har länge varit ett sätt för queers – både män, kvinnor och transpersoner – att umgås. Men för majoritetssamhället har det samtidigt betraktats som något ökänt, smutsigt och oacceptabelt. Ur ett stadsutvecklingsperspektiv finns det en vilja att bygga bort den typen av platser.
Cinema Queer grundades 2012 som ett försök att luckra upp heteronormativiteten på biodukarna. Hur har mainstreamutbudet ändrats sedan dess?
– Inte så mycket, faktiskt. Varje år sammanställer vi en lista över de svenska queerfilmer som går upp – och det har varit rätt stillastående de senaste fem åren. Det handlar om en handfull hbtq-filmer som går upp på biograferna. Vi märker också när vi träffar regissörer att det är svårt att få finansiering för den typen av filmer.
Filmer som Oscarsbelönade ”Moonlight” och bioaktuella ”And then we danced” ser Melissa Lindgren som en del av kvalitativ snarare än numerär förbättring.
– Många filmer innehåller mer realistiska representationer av queers – dessa roller behöver inte längre vara stereotyper. Men jag skulle fortfarande vilja se en större mångfald.
Ilska och lättnad
Representation – i korthet att skildra fler berättelser än vita heterosexuella mäns – har varit en stor snackis de senaste åren. När kvinnor och icke-vita har fått mer plats i storfilmer som ”Star Wars: The Last Jedi”, ”Black Panther” och ”Ghostbusters” har kränkta män på nätet fått kollektiv krupp och försökt sänka publikbetyget på filmsajter som IMDB och Rotten Tomatoes. Men samtidigt som vita män blir förbannade känner andra grupper att de äntligen får synas.
– Det betyder jättemycket. Om man växer upp som en normbrytande person – det kan handla om annat än hbtq, som hudfärg eller kropp – så känner man sig utanför om man aldrig ser sig själv representerad. Det försöker vi ändra på – så det finns plats för fler berättelser.
När Melissa Lindgren var i tonåren kom en sån där film som öppnade världen en aning mer för henne.
– ”Fucking Åmål” var den första filmen som jag såg som gestaltade hbtq-personer på ett realistiskt sätt. Det var jättestort för mig, som var i ungefär samma ålder som Agnes och Elin i filmen. De flesta hbqt-personer har en upplevelse av en sån film som har betytt mycket.
Något hon saknade på den tiden var ett ställe där man kunde se film tillsammans och prata om det efteråt.
– Det är det vi har försökt skapa med festivalen – ett tryggt rum där man kan stanna kvar och prata och träffa nya människor.
Vad får man inte missa i programmet?
– Retrospektiven med filmer av Barbara Hammer och Marlon T Riggs. Det är ett fantastiskt sätt att få se två legendariska filmskapare som har brutit så mycket mark att de har skapat plats för många av dagens filmskapare. Deras verk har använts för att föra hbtq-kampen framåt –både för att inspirera och för att visa andra bilder än de stereotypa.
– Sedan har vi också smygpremiär på ”Smärta och ära”, en av Almodolvars bästa på länge.
