Dagens ETC träffar indiepopdrottningen Marit Bergman i studion på Södermalm, medan mixningen av albumet går in i sin slutfas.

Vi slår oss ned med varsin kopp kaffe i den blekgröna plyschsoffan i studions uppehållsrum.

– Att vara artist har varit mitt livsfokus sedan jag var åtta år gammal. På många sätt har det varit enkelt och häftigt att ha en sådan tydlig målsättning. Men det är inte så utvecklande att ha en och samma vits med livet så pass länge, säger Marit Bergman.

Att på allvar bestämma sig för att inte längre ville stå i rampljuset, att hon efter tio år som artist var klar med det, var ett otroligt otäckt beslut att fatta, berättar hon.

– I stunden menade jag allvar. Den skrämmande frågan som dök upp blev: ”Vad ska jag nu hänga upp mitt jag på?”. Men någonting släppte i och med det där beslutet. Intentionen i mitt låtskrivande blev renare. Skapandet är så gott som omöjligt att koppla isär från erkännandet man förväntar sig att få av sin publik, men jag lyckades lura mig själv: ”Det här ska inte bli låtar, det är bara idéer i mitt huvud”, tänkte jag. Och sedan när jag satte mig vid pianot för att komponera: ”Ingen ska få höra det här ändå. Det här är bara för mig själv”, säger Marit Bergman med ett smittande skratt.

Efter att ha gjort ett så pass långt uppehåll från sin egen karriär känner hon nu att hon måste komma med något nytt, något som låter annorlunda än de popsmycken hon tidigare skapat. För att få input från annat håll har hon därför valt att producera albumet tillsamman med Pontus och Petter Winnberg (från supergruppen Amason).

– Jag bestämde från början för att jag ville dra låtarna genom någon annans hjärna och att jag skulle vara öppen för förslag. ”Sjung mjukare på den här låten” sa de till mig när jag lade sången på ”Dra åt helvete”. Jag var först väldigt avig inställd till idén, men det blir mer kraftfullt att be någon dra åt helvete med lugn värdighet. Dessutom är konst alltid mer intressant då den har en inneboende kontrastverkan.

Slitsamt att vara förebild

Låten ”Dra åt helvete”, den första singeln från Marit Bergmans kommande album, är ett argt feministiskt kampsång om att tjejer bestäms utifrån vilka de är och hur de ser ut, i stället för utifrån vad de gör och åstadkommer.

– Tjejer bedöms alltid utifrån knullbarhet, om man är snygg eller ful. En annan sådan kategori är ens vikt och omfång. Då jag slog igenom vägde jag lite mer än den genomsnittliga svenska popstjärnan. Vissa tyckte att jag var för tjock för att få finnas, medan andra tyckte det var skönt med en artist som inte var så spinkig. Men man går upp och ned. Då jag gått ned i vikt har jag fått lika mycket skit av de tjejerna som sett mig som en förebild, för att jag svikit dem, säger Marit Bergman.

Att ha blivit en förebild för unga tjejer och någon form av feministisk hjälte tycker hon är jättehäftigt, men det är samtidigt en fälla.

– Det är såklart jättebra med förebilder som peppar och uppmuntrar unga tjejer att ta plats. Men det följer med en hel del krav. Man får aldrig vara svag, utan måste alltid vara stark och häftig. Silvana Imam är ett lysande exempel på det här. Hon är en fantastisk låtskrivare och artist, men ingen lägger fokus på hennes musik. Alla skriver om att hon är så stark och häftig, rasifierad och lesbisk. Det finns nog tyvärr inget sätt att komma runt det här.

Då vi var i övre tonårsåldern hängde jag och Marit Bergman i samma punk- och vänsterkretsar i Västerås, dit Marit Bergman flyttat från Rättvik för att gå musiklinjen på gymnasiet. Marit Bergman spelade gitarr och sjöng i bandet Candysuck. Det var punkfester, anti-fascistdemonstrationer, husockupationer och Ung vänstermöten (även om Marit Bergman snarare klassade sig som anarkist). Marit Bergman blev punkare redan i 13-årsåldern, hemma i Dalarna, men mer avgörande för hennes personliga och musikaliska utveckling menar hon bandet Candysuck var, som bestod av fem arga tjejer med ett tydligt feministiskt perspektiv på sakernas tillstånd.

– Candysuck var min skola på så många olika plan. Jag gick musiklinjen i gymnasiet, men det var i bandet jag lärde mig skriva låtar. Mer än att vara en del av punkrörelsen var det avgörande för mig att hitta andra tjejer att lira med. Vi kunde lära oss av varandra, i stället för att fråga nån kille, som kunde kliva in och mansplaina: ”Så här kopplar man in sladden i förstärkaren tjejer, höhö”. De andra tjejerna gav mig självförtroendet, men även tryggheten som krävdes för att våga slappna av. För att kunna skapa ett sväng i musiken är det helt avgörande att man får slappna av och ge sig hän. Att finna de känslorna är svårt om man hela tiden känner sig iakttagen och bedömd.

Startade Popkollo

2003, i samma veva som Marit Bergman slog igenom som popartist, startade hon tillsammans med föreningen Rockparty i Hultsfred Popkollo, för unga tjejer som vill spela och skapa egen musik tillsammans med andra, på sommarlovet. Därutöver har hon satt ihop ett nätverk för kvinnliga artister.

– Nätverket skapade jag för att man som kvinnlig musiker kan känna sig så himla ensam. När du representerar det som inte är normen är det alltid det första folk lägger märke till. Då jag spelade med Candysuck var det fortfarande extremt ovanligt med kvinnliga musiker. Jag fick reda på att det fanns ett rockband som hette The Donuts i Umeå, bestående av enbart tjejer. Jag ringde dem bara för att säga: ”Hallå, jag spelar också i ett band”, haha. Jag vet inte hur mycket det beror på Popkollo, men idag är det en enorm skillnad. Jag satte ihop ett nytt band inför den här inspelningen och hade inga som helst problem att finna begåvade kvinnliga instrumentalister.

Om Marit Bergmans två första skivor var präglade av ett krossat hjärta och en tillvaro fylld av festande och kringflackande, är hennes nya album mer präglat av hennes nya mammaroll.

– Jag skulle inte säga att skivan har ett genomgående tema. Men många av texterna hade inte kommit till om jag inte fått barn. Den andra singeln ”Ibland gråter jag bara för att tiden går” skrev jag när jag var gravid och funderade mycket på livet. När man sätter barn till världen börjar man också fundera kring omvärlden. ”Springer rakt mot ljuset” är skriven utifrån pojken som blev misshandlad av en ordningsvakt på Malmö centralstation. ”En sommardag på stranden” handlar om barnen som dog i en granatattack på stranden i Gaza förra året.