Rikard är blind på ena ögat, autistisk och missbildad på ett sätt som får hans uppsvullna ansikte att likna en deformerad basketboll. Hans liv kretsar kring den lokala bouleklubben, där han fantiserar om att försvara klubbens ära i de nordiska mästerskapen i Köpenhamn. Men tidigt i filmen får Rikard ett bouleklot i skallen och hamnar på sjukhuset.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Han blev tidigt lämnad av sin mamma, vars ”neuros övergick i psykos”, som en läkare förklarar i en smått bisarr scen. Läkarstudenter har bjudits in för att betrakta en sovande Rikard, och alla tittar nyfiket på hans sovande kropp som på ett exotiskt djur.
När bouleklubben senare har årsmöte menar ordföranden att resten av klubben inte ”kan ta ansvar för Rikard” och verkar utnyttja olyckshändelsen som ett sätt att stöta ut en avvikelse.
Ofrivillig humor
Rikard kan inte ens prata. Förutom ett ord: ”Sigh”. Hela hans existens skyddas av hans enda kompis, Roland, som tar honom i försvar och ser till att de bildar ett eget boulelag, Sigh BK.
Det finns en ofrivillig humor över Rikards utseende. ”Nu är det muppetshow” och ”Jabba the Hutt” är inte helt off när det kommer till effektiva öknamn som strösslas filmen igenom.
Regissören Johannes Nyholm har dessutom låtit rama in Rikards plyte med en Luleå Hockey-keps. Det skulle lätt kunna slå över till lyteskomik, någonting Nyholm är medveten om och låter skrattet fastna i halsen när ett gäng fulla idioter börjar mobba Rikard vid en spårvagnshållplats.
Lyckas mot alla odds
Sekvenserna av magi, när Rikard föreställer sig som en jätte på vandring ute bergslandskap som hämtade från Sagan om ringen, är vackert animerade i kontrast till verklighetens krossande orättvisa. Drömsekvenserna föreslår tyvärr en grym och hopplös sensmoral: att Rikards enda chans till frihet är döden.
Jag tror inte att det är meningen, eftersom andra delar av filmen föreslår att Rikard kan lyckas mot alla odds. Det skapar en inkonsekvens som gör att manuset inte framstår som helt färdigtänkt.
Svajig - men imponerande
Jätten har precis visats på Toronto filmfestival, och vunnit pris i San Sebastian. Och det går att förstå varför. Filmen är som en hybrid av det bästa svensk film har att erbjuda just nu: Ruben Östlunds socialpsykologi och Gabriela Pichlers grådaskiga vardagsmisär.
Samtidigt är det en feelgoodig sportfilm med spridda element av magisk realism. Både underhållande och stundtals gripande. Problemet med den här sortens ambitiösa hopkok är att tonen svajar i alla hastiga övergångar.
Men en imponerande debut är det definitivt.
