2015 genomförde Lekman projektet ”Postcards”, där han under 52 veckor släppte en helt nyskriven låt på sin hemsida. I samma veva gjorde han experimentet ”Ghostwriting”, där Lekman skrev låttexter baserade på historier han samlat in från sin publik.
– Jag behövde få kreativt utlopp och var väldigt fast i att jag skulle skriva en fantastisk hitskiva. Jag ville ha nåt som var mer spontant. Jag var ganska inspirerad av South Park-serien, att de skrev sina avsnitt samma vecka som de sändes, berättar Jens Lekman när Dagens ETC ringer upp honom i Göteborg och Annika Norlin i Umeå för ett gemensamt samtal.
Jens Lekman kände att det var dags att utveckla idén och ta in någon annan.
– Det som saknades i de projekten var att de blev så ensamma. Det var bara jag varje vecka som satt där och skulle få ihop en låt. Och då kom jag att tänka på Annika, för vi har alltid haft ett gemensamt intresse för just berättande.
Vad kände du, Annika, var det självklart att vara med?
Annika Norlin: Jag tror att min tanke var såhär: Det här har jag inte tid för, det låter extremt kul, så det måste jag göra. Jag gillar att det finns som en tydlig ram kring det. Vårt jobb dras ofta mot att artister ska göra en enda perfekt låt. Därför gillade jag den här grejen. Jag fattade att nu kommer vi göra några låtar som är jättebra och några låtar som kanske inte kommer bli så bra. Det är något av tjusningen i det.
Är det viktigt att inte bara släppa skivor som vanligt, att inte vara en del av maskineriet?
Jens Lekman: Ja, för kreativiteten tror jag att det är viktigt. Jag tror aldrig det har kommit något gott ur när jag har satt mig ner och tänkt ”nu ska jag skriva den stora hitten”. Allting bra har ju alltid kommit ur nånting som jag tänkt varit trams från början, en kul grej. Jag kan sakna det ibland. För kanske tio år sen blev det en väldig press på att inte schabbla bort nånting. Att det fanns en risk att man fuckade upp det man hade om man gjorde nåt som inte var så genomarbetat. Jag tror att det var helt fel tänkt. Det behöver fuckas upp. Det behöver göras sex dåliga låtar för varje sex bra låtar.
Annika och Jens hade bara träffats ett par gånger innan korrespondens-projektet drog igång. Men nu har de blivit goda vänner och dessutom fått varsitt tryggt bollplank i låtskrivandet.
AN: Jag har längtat väldigt mycket efter att ha någon att diskutera mitt jobb med. Jag har ju många kompisar som jobbar med musik, men kanske ingen som har det här intresset för historieberättande.
De tolv låtarna på ”Correspondence” handlar om allt från sökandet efter vänskap och det jobbiga i att duscha offentligt till klimatångest, incels och riksdagsvalet. Att växla mellan personliga ämnen och stora politiska frågor har varit naturligt.
AN: Jag tänker att de går in i varandra hela tiden. De stora och små sakerna hänger ihop.
Jag tänker mig processen lite som en skrivkurs där ni båda var lärare och elever samtidigt. Vad lärde ni er av varandra?
AN: Jag tror att jag har lärt mig mycket. Att det är någon vars idéer jag gillar som har kunnat gå in lite och säga att ”jag tycker att den här versen sabbar, jag tycker du ska ta bort det här…”. Det har varit ganska värt. Det är ju nästan aldrig så när man gör musik. Då kan folk tycka till om ljudbilden, om låten är hittig eller inte, men det är nästan aldrig som nån säger att ”här tappar du ditt berättarjag”. Det har jag lärt mig jättemycket av, bara att få bolla det.
JL: Jag tänkte på det här om att både du och jag har ganska trevliga berättarjag. Att vi är ganska trevliga personer. Jag tycker du är trevlig i alla fall.
AN: Mm, ja.
JL: Vi pratade om vikten av att få vara ett asshole ibland i sitt berättarjag. Jag hade skrivit några rader om när jag gick med i ett språkguide-program för flyktingar. Annika poängterade att det blev lite för präktigt, och att jag kunde ändra en rad så att det blev lite för min egen vinnings skull som jag gjorde det där. Det var en väldigt värdefull diskussion.
Brevskrivande är ju vanligtvis en ganska privat sysselsättning. Tänkte ni på att massorna skulle lyssna och analysera er korrespondens?
AN: Nej, jag tänkte nog inte så mycket på det. I vanliga fall om jag släpper en låt så får man ganska omedelbar respons. Den här gången var det mer att det puttrade på och så kom folk då och då och sa att de hört det. Det kändes vänligt på nåt vis. Känslan annars är att man står på ett torg och skriker ut vad man vill berätta, men nu var det mer som när man sitter och anförtror sig åt någon på en fest, och så kommer folk dit och säger att jo, men jag förstår vad du menar.
Kommer ni att fortsätta med projektet på något sätt?
JL: Jag tänker att ett sånt här projekt kan vara ganska fint att göra om, långt in i framtiden. Som ett tidsdokument. Correspondence 2018, då var vi där. Correspondence 2038 vore intressant. Jag har ju också tänkt att Correspondence kan få vara ett open source-projekt. Att någon annan kan ta över. Jag skulle älska om två andra artister gjorde det här, som jag är intresserad av, och se vad som skulle bli av det då. Jag vill bara få det klargjort, att jag claimar ingen copyright på idén.
Vilka artister skulle ni vilja se i så fall?
JL: Marilyn Manson!
AN: Ja, och vi har ju pratat mycket om Sun Kil Moon (Mark Kozelek), som är inne på märkliga avarter. Det kanske skulle vara han då. Och så kastar vi in Kanye West i det också, nån väldigt dysfunktionell brevskrivare, som man gärna skulle vilja ta del av.
Albumet ”Correspondence” släpptes nyligen på skivbolaget Razzia.