– För mig är samtalet grunden för all konfliktlösning. Det finns en kedja som går från det enskilda samtalet ända upp till utrikespolitiken, säger hon enkelt.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Men vi återkommer strax till det, först lite bakgrund.
Uppvuxen i Skellefteå
Stina Oscarson är dramatiker, författare och samhällsdebattör, född och uppvuxen i Skellefteå. Som ung åkte hon skidor i Skellefteå skidklubb, men när hon fick sommarjobb på Västerbottensteatern rådde det inte längre något tvivel – hon skulle till teaterscenen. Efter att ha regisserat och skrivit pjäser för flera teatrar – bland annat Stadsteatern och Orionteatern i Stockholm och Det Konglige Teater i Köpenhamn – blev hon 2011 chef för Radioteatern på Sveriges radio, där hon gjorde uppmärksammade och politiskt laddade uppsättningar. Stina hoppade dock av posten, eftersom hon tyckte att hon inte fick tillräckligt med stöd från sin arbetsledning, och för att hon gjort sig omöjlig genom att tala öppet om sin anorexia. Att blotta en sådan svaghet gick inte an, menar hon.
Samhällsengagemanget går som en rak linje genom Stina Oscarsons arbete, liksom oräddheten – om något skaver vill hon in och diskutera det. Den politiska hemvisten är till vänster, men Stina Oscarsons sätt att se på frågor kan provocera i alla politiska läger. Hon har ofta hörts i debatten om kulturpolitik, klimatfrågor och Natos militära övningar i Sverige, men det är med begreppet "provprata" som hon blev stoff för diskussioner runt fikaborden. Begreppet föddes efter att Stina Oscarson hade lyssnat till en sändning i P1, där programledaren Helena Groll frågade Israels ambassadör om inte judarna själva hade ett ansvar för den ökande antisemitismen. Det blev ramaskri. Men Stina Oscarson gick in i ett eget tankespår. I en krönika i DN 2015 skrev hon att vi måste tillåta varandra att säga saker som inte är helt genomtänkta – även i det offentliga samtalet.
– Det finns en slags missförståelseinstinkt som präglar dagens samtalsklimat. Man märker ord. Om du använder fel begrepp, så är du helt plötsligt ute ur kampen. Naturligtvis ska du som offentlig person – som programledare eller politiker – ha tänkt igenom det som man ska säga. Men man måste också se saker i sitt sammanhang. Det finns ingenting som tyder på att Helena Groll är antisemit, och ändå blev hon anklagad för att vara det – för en enda menings skull, säger Stina Oscarson.
Det finns många områden där den som vill ge sig in i en diskussion måste röra sig försiktigt – frågor om mångfald, etnicitet, yttrandefrihet och kvotering väcker starka känslor. Debatten om identitetspolitik har blivit en av de mest såriga och polariserande frågorna inom vänstern. Stina Oscarson blev själv avfärdad under ett seminarium på ABF i Stockholm, eftersom hon var "vit, medelklass, heterosexuell och hade haft en djävligt nice uppväxt".
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Inte för att personen i fråga visste något om mina sexuella preferenser eller om hur jag har haft det som barn. Det här argumentet "Du förstår inte. Du är inte som vi. Vi har tolkningsföreträde. Du har ingen rätt att tala för vår sak" – det är att slå undan benen för all journalistik, all konst, ja hela den representativa demokratin. Det är att säga att människor inte har empati och förnuft nog att sätta sig in i hur andra har det.
Även begreppet "provprata" fick utstå mycket kritik – en del menade att det skulle leda till tolerans av okunnighet och rasism. Varför tror du att konflikterna har blivit så starka inom vänstern?
– För att vi står inför extremt stora politiska utmaningar, med exempelvis terrorism, som vänstern inte levererar några som helst lösningar på. Då blir det ett slags inbördeskrig i stället. Ett annat problem är den nyliberala ekonomiska ordning som splittrar samhället. Alla organisationer blir enskilda varumärken och får pengar för just sin verksamhet. Det uppstår en konkurrens. Om man ska driva antirasistiska frågor på ett bra sätt måste man driva en öppen och samlad kamp. Men det funkar inte så längre.
Tänk. Tala. Tvivla. Ompröva din åsikt. Försök förstå. Själv tränar Stina Oscarson sig på allt detta genom att läsa Svenska dagbladets ledarsida.
– Ja, alltså... senast var det en artikel om att svensk vapenexport kunde främja freden. Den skulle man ju egentligen inte ens läsa (skratt). Men jag gjorde i stället så att jag djupläste den, och gick igenom alla argument. Jag tycker det är vår skyldighet att försöka förstå. I alla samtal som jag medverkar i, försöker jag verkligen förstå vad den andra menar.
Just nu åker Stina Oscarson runt och föreläser om konsten att provprata. Hon skriver krönikor för olika tidningar. Nyligen släppte hon också sin självbiografiska bok Inte en berättelse och hon har redan börjat skriva på nästa bok, fast vad det kan bli är hon ovillig att berätta. Dessutom skriver hon på en musikal, "ett jättestort projekt om bostadspolitiken", i samarbete med bland andra Hyresgästföreningen. Stina påminner om en tålig fjällbjörk – hur mycket stormarna än viner står hon bara kvar och sköter sitt.
Vi måste prata om Norrland. Vad har du för relation till din hembygd?
Stina Oscarson blir märkbart gladare.
– Jag kommer alltid att känna mig som en Skelleftebo. Och jag är väldigt starkt förankrad i Norrland. Det här är något som jag kommer att skriva om – det är min plan!
Aha! Du ville ju inte tala om vad din nästa bok skulle handla om?
– Ja, vi får väl se om det blir det, men det finns ett kolonialt perspektiv på vad som händer med norra Sverige som är intressant. Den här kraftiga militariseringen av Norrbotten, till exempel. Jag har inte grävt ner mig i de här frågorna ännu, men den dagen kommer. Den gör det. Jag bär min Sara Lidman med mig.
