För Maria W Horn, liksom andra inom det fria kulturlivet, är beroende av en gemenskap. Hennes liv som frilansande tonsättare består lika mycket av föreningsengagemang, som av eget skapande.
– Det är viktigt för mig. Jag blir rädd när jag märker hur den yngre generationen tycks ha allt svårare att göra saker som inte ger direkt vinning för dem själva.
”Skrämmande prestationskultur”
Att arbeta med musik har inte alltid känts självklart för Maria, som nioåring brukade hon traggla sina pianoläxor gråtandes, med en ständig känsla av att inte vara bra nog. Ett fenomen som hon tycker genomsyrar musikvärlden i stort.
– Det finns en prestationskultur som jag tror skrämmer bort folk, särskilt tjejer. Fokus ligger ofta på teknisk skicklighet och hur duktig man är på att härma.
Det var först efter gymnasiet som hon hittade sitt musikaliska andrum, då hon på folkhögskola i Härnösand fick fri tillgång till en studio fylld av ”elektroniska leksaker”.
– Det var något som släppte där. Plötsligt var det upp till mig! Jag kunde låta musiken ta den väg jag ville. Det var totalt omvälvande.
Spränger gränser
Musikaliskt rör sig Maria främst inom drone – en minimalistisk elektronisk musikgenre. Själv beskriver hon det som ”en långsamt utvecklande klanglig musik”, som är mer aktuell än någonsin.
– I och med den teknologiska utvecklingen kan vi i dag till exempel göra algoritmisk musik, som kan klinga för evigt. Det spränger gränserna för hur vi tänker kring musikens format.
Maria menar att drone också fyller en politisk funktion.
– Det finns något provocerande med konst, eller företeelser i samhället överhuvudtaget, som gör anspråk på mycket tid. Vi är vana vid att allt ska effektiviseras och förtäras snabbt.
Kopplingen mellan politik och musik går igen i Marias konstnärskap. 2011 var första gången hon kom i kontakt med satanistisk feminism, via ett radioprogram. Då inspirerade det till ett körstycke. Men hon ville mer. När hon så träffade producenten Sara Fors, hade hon hittat en gelike.
– Så bestämde vi oss. Vi skulle starta en sekt.
Minst en kväll i veckan träffas de. Exakt hur många de är vill hon inte svara på, men hon säger att sekten är kvinno- och transseparatistisk.
– Feminister och queera personer har länge varit frustrerade över att bli förtryckta. Men i den offentliga debatten så efterfrågas hela tiden en god ton. När god ton hålls och samhället ändå står kvar och stampar är det dags att pröva något annat.
Fått statligt stöd
Sekten har fått statligt kulturstöd, då det är ett researcharbete inför en eventuell föreställning. Under sammankomsterna studerar de texter och diskuterar. Maria säger att de undersöker om det går att bygga en satanistisk feministisk ideologi. De genomför även ritualer och ceremonier.
– Ritualerna fungerar som ett slags verktyg, de förlöser känslor och samtalsämnen som annars inte får plats i samhället. Satanismen är i sig ett berättigande av ilska till exempel, som vi ger utlopp för. Sekten är en fristad.
