”Det är mänskligt att vara en kuf”

– Jag sitter på trappen omgiven av tre välskötta gräsmattor. Det kanske finns en viss acceptans ändå ... De kanske kan stoppa in mig i ett fack.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Han kallar sig inte konstnär. Men serietecknare blev han hos ETC 1978, efter att Johan Ehrenberg uttryckt sin åsikt att en tidning borde ha en serie.

– Det tog mig ungefär ett år att komma från serieschablonen som fanns på den tiden, du vet: ett, två, tre och så ett skratt. Jag hittade en ful figur och berättade om en vanlig dag. Det blev skojigt just för att det inte var skojigt.

Hur ser en vanlig dag ut för dig?

– Jag brukar gå upp på morgonen. Jag gillar att gå upp lite tidigare än jag behöver. Ja, så gör jag vad jag ska göra. Man får hålla på och lirka med sig själv.

– En del tror att jag har en ateljé. Då brukar jag säga att jag har ett soprum. Man får använda det man har, inte låta sig stoppas. Har du inte just den där blå får du måla med en annan färg.

”Skämt åldras snabbt”

Ulf Lundkvist berättar om hur en recensent en gång tyckte att han undvek att vidröra sin tids brännande frågor.

– Så dumt! Man berättar ju på olika sätt. Så länge man inte är rasist, eller sårar andra. Bara man undviker att slå in öppna dörrar. Skämt åldras snabbt. Det kan vara bra med tidlösa referenser.

Han vill gärna betona samarbetet och slumpen, som motsats till genimyten.

– Jag brukar tänka att jag inte kan någonting. Det är det som är intressant, att försöka lära sig något.

– Jag gillar att hitta saker som är runt hörnet, istället för att tänka att jag ska hitta det på Bahamas. Jag är ju inte så ofta på Bahamas. Helt plötsligt vidgar sig någonting. Vad håller du på med det där för, frågar folk. Vad ska det vara bra för? Ofta är det just det som sedan tillför något för andra.

Ulf Lundkvist brukar ofta få frågan om inte originalen är på väg att försvinna.

– Det tror jag inte. Det är vi själva som håller på att bli original! Kanske inte klädda i korvskinnsmössa och råttpäls, men det är mänskligt att vara en kuf.

Ulf Lundkvist säger sig aldrig ha velat bli någonting och känner sig inte bekväm med titeln konstnär.

– Men det är klart i den yttre världen att det kan vara viktigt med etiketter. Men jag kan bara jämföra med mig själv.

Att grannarna tänker på dig som konstnär kanske kan vara praktiskt?

– Ja, det kan vara praktiskt! Jag tänker på mig själv som diversearbetare.

Dina serier är ganska svåra att återge, de har ingen enkel poäng. På det sättet påminner de om konst.

– Det är naturligtvis ett arbete att få ihop det där. Jag låter bli att tänka för mycket. Det handlar om intuition. Det är en tröst i allt det här att kunna tänka att i dag är det i tryck och i morgon är det i pappersinsamlingen.

Som gamlingar i Kina som målar tecken på gatan med vatten som dunstar.

– Eller Snapchat. Det har jag. Det gillar jag. Man skickar en bild och det är Sixten, katten, när han har fångat någon råtta ... Inte mer än så. Det tycker jag är kul. Jag tycker om flyktigheten.